Grattis kronprinsessan och Daniel…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Sitter och torkar tårarna efter spårlöst försvunnen, lite blödig då. Annars blev jag glatt road över att tittat på Fam Annorlunda, skrattar 🙂 Micke satt här i soffan och det ända han fick fram var ”åh herreguud” inslaget där den ”nya” familjefadern var och handlade på maxi gjorde visst min käre make lite svettig, skrattar fortfarande 🙂

Men jag måste säga att, Tina och Jörgen ni är fantastiska! Tycker verkligen det är såå roligt att se er. Och jag har ju pratat lite med Tina, och det känns verkligen skönt att kunna få lite råd och stöd från någon som vet vad hon pratar om. Vi måste allt ta och fixa den där ”storfamiljsträffen” till sommaren. Kvällens kommentar måste ju i alla fall varit ” pöjk, varför leker du med barbie?” Jörgen du kanske skulle bejaka dina kvinnliga sidor och leka lite med barbie du med? Fniss

Förövrigt så vill jag passa på att säga GRATTIS till Victoria och Daniel som gifter sig till sommaren. Kärleken ni vill visa varandra genom att lova varandra trohet livet ut kostar bara MILJONER!!! Men va fasiken, hörde något på nyheterna om att det skulle kosta 14 miljoner kronor att bara rusta upp kyrkan de ska gifta sig i, shit liksom! Sen spelar det faktiskt ingen roll att det är ”kungligt folk” Jag skulle skämmas.

Och Victoria som stödjer så många genom sina fonder hit och dit, vi pratar om medmänsklighet, eh? Jag skulle nog visa svenska folket hur jag som kronprinsessa brydde mig, hjälpa diverse olika utsatta människor genom att KRÄVA ett budgetbröllop. Vädja om att använda alla miljoner till bättre saker.

Inte klokt! Och man behöver INTE vara kunglig för att förstå det…

 

 

30 kilo smalare

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Alltså, jag är inte fixerad vid vikt, utseende eller mode. Jag läste Linda Rosings blogg för ett tag sen, och åter och åter igen så nämner hon hur hon ska gå ner i vikt. Jag lovar jag får inte alls ångest, nää det är sant faktiskt. Tycker att det känns ganska fånigt att hela tiden upprepa sitt missnöje om vilken storlek man har i sina kläder eller skulle vilja ha. Men givetvis är man nöjd med sin kropp så mår man ju bättre i sig själv, fast när blir man egentligen nöjd som kvinna med sitt utseende? Javisst undantag finns ju, alla kan ju inte vara lika nöjda som jag 😉 SÄKERT! Men det känns bara så överdrivet. Idag har jag gått 8 kilometer, eller idag har jag BARA käkat sallad åhh så duktig jag är!

GE ER!

Ni är superduktiga, absolut! Men gahhh jag är så trött på allt tjat! Ge er lite mer kärlek och var nöjda med vad ni är i stället. Alla är vackra på sitt sätt!

Jag var inte lyckligare på bilden här 30 kilo smalare. Hade bara lite mindre näsa då 😉

 

blandat vinter -10 022.JPG

 

 

Mina tankar går till den starkaste stjärnan…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Satt härom dagen och slösurfade i brist på energi. Stötte på något som tog musten ur mig totalt, LÄS. Det handlar om den lilla familjen som miste sin son Victor bara 1.5 år gammal. Kan inte ens fantisera om hur det måste kännas att förlora sitt barn. Och för mig som har lilla Adam i samma ålder, och som dessutom inte mår så bra just nu av någon oförklarlig anledning så ligger historien om lilla Victor mig väldigt nära. För det blir ju faktiskt omedvetet så att man kopplar ihop saker och ting i livet.

Tittar på min lilla prins som sitter på golvet i vardagsrummet och leker med sina bollar, så bekymmerslös och glad för det lilla. Min underbara lilla Adam… Han är så klok den lilla pojken, precis som om han vet på något sätt att vi oroar oss för honom. När han mår dåligt så kramar han om oss och klappar oss på kinden, precis som om ”var inte rädd lilla mamma”. Vilken kärlek…

Och så tänker jag på den lilla pojken som lämnat jordlivet för en plats hos änglarna. Usch det värker i själen. Mina tankar går till er – den starkaste stjärnan

 

Nu ska det fotograferas till min makes förtjusning…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Uppslukad och imponerad av alla schyssta fotografier som alla duktiga fotografer tagit så fick jag ett ”stölleryck” igårkväll och började leta kamera.

Impuls?

Så vet jag ju att min kära make JÄTTE gärna vill ha en ny kamera, så jag utnyttjade situationen lite och slog till på en ny Canon EOS 50D 🙂

Micke somnade i soffan sent igår när jag satt och surfade, när jag väl hittat den rätta kameran, betalat och stängt ner datorn så väckte jag Micke. Lagom när han vaknat till lite och vi hade krypit under täcket så berättar jag om min överaskning till min make.

”Jag har köpt en ny kamera älskling, till dig, VARSEGOD hjärtat”

Han förstod nog inte riktigt vad jag pratade om, sömnen satt väl kvar i öronen? Men efter ett tag hajade han…

”Va?”

”Ja en Canon EOS 50 nått…”

”Eh, ja det blir bra”

Han låg och fantiserade lite med tanken, för han trodde nog inte att jag verkligen köpt en sådan kamera. Men jag tog upp mobilen och surfade ut på mailen och visade kvittot på min makes nya fina efterlängtade kamera. Behöver nog inte förklara närmare hur glad han egentligen blev, julafton all over again 🙂

Och i morse var det någon som var på strålande humör vill jag lova!

Canon-EOS-50D-Black-18-200mm-Lens-Kit.jpg

Och sååå skönt att kunna skylla på att det är en present till maken, när det egentligen är lika mycket jag som vill ha en Canon EOS 50D

 

Kina = Barnmisshandlare

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Med anledning av den minst sagt oroväckande och fruktansvärda brittiska dokumentären som visades på Tv4 i eftermiddags så vill jag kräkas lite.

JÄVLA barnmisshandlare.

Usch jag blir så illa berörd. Förbannad över att världsutvecklingen tillåter brutal misshandel fortfarande, för sjutton det är 2010. Men jag vet det finns säkert värre situationer och värre utsatta ställen i världen där barn har det ännu värre. Det som är ofattbart för mig när det gäller Kina och just detta är att Kina inte är ett urfattigt land generellt (värre ställen finns), och att föräldrarna dessutom väljer att betala för att få deras barn misshandlade. Hur sjukt är inte det?

Dokumentären är från 2008. Little big dreams, var det någon mer som såg den? Det handlar om kinesiska barn som drillas till att bli elitgymnaster. Man tränar alltså barn från tidig ålder på en gymnastikskola, och det enda man kräver från dessa barn är en OS-medalj. Det är en fruktansvärd hård och diciplinerad träning, där aga förekommer hela tiden. Barnen gråter under de hårda träningspassen, men vill inte misslyckas. De vill inte göra sina föräldrar besvikna.

Hur kan man som förälder vilja offra sitt barns barndom? Hur kan man betala för barnaga?

Det finns inga ursäkter! Tycker att Kina kan ta sin Li Xiaoshuangs skola och köra upp i röven.

Och jag tycker omvärlden borde agera!

Läs här

Usch och inte kan jag sluta tänka på det heller. Måttligt irriterad!

 

 

Vad tjänar en fotograf?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Morgonen började sådär hos familjen Ilmrud. Jag tyckte jag skulle få sovmorgon men si det fick jag inte. Gäsp, man kan inte få allt här i världen. Efter lite smågnabb så kom jag äntligen upp ur sängen efter att ha legat kvar i ren tjurskallighet. Stackars Micke får stå ut med mina hormoner. Fast jag får ju stå ut med honom med 😉

Eftersom en fotograf från aftonbladet skulle komma på förmiddagen så var det bara att hoppa i det bästa humöret och fixa till sig lite…

”spontana bilder”

Det kan man väl säga. Barn kan man inte riktigt styra över. Vill man inte vara med på bild så vill man inte helt enkelt. Men jag hoppas det blev några bra bilder. Själv känner man sig uppblåst, svullen näsa, pigment fläckar i hela ansiktet, ja man känner sig bara väldigt oattraktiv. Men det bjuder jag på. Micke säger att jag skulle bli populär i Brasilien. Där avgudar man kvinnor med former, och STORA rumpor. Hm… Jag skulle slå brudarna med hästlängder 😉

Men tänk så vilket spännande arbete. Åka omkring och fotografera, det måste ju vara skitkul!? Frågade fotografen lite försiktigt hur man överlevde som frilansande fotograf. Men jo det gjorde man väl. Man får betalt oftast per/timma samt rese ersättning. Och frilansar man så tar man ju jobb från olika tidningar. Exakt hur mycket man tjänar sa hon inte, men det skulle vara kul att veta. Utrustningen kostar ju något fruktansvärt mycket och jag kan bara fantisera om hur mycket mera det är som kostar som en annan inte har en aning om. Så vad tjänar en fotograf egentligen?

Med fotograferingen avklarad så blev det dax för lite lunch och den fixade Micke. Och med mat i magen så blev jag såå trött. Så jag, Adam och Engla-Freja tog oss en middagslur. Välbehövlig sådan.

Pusskalas har vi som varje dag haft med såklart!

mera vinter -10 065.JPG

 

 

Kärlek…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

mera vinter -10 083.JPG

Är det inte otroligt att man kan älska någon så fantastiskt mycket utan att ens egentligen träffat varelsen. Och att känna så mycket för TVÅ små inivider är ännu mera abstrakt. Längtar så mycket efter att få träffa dessa små pojkar. Lära känna dem, få krama om dem och bara få vara med dem.

Rätt eller fel?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Kan man inleda en relation med en kollega? Och om man gör det spelar det någon roll vilken ”status” man har på sitt arbetet? Är det tex okej att dejta chefen? Eller är det mer okej att dejta kollegan med samma ”status”? Finns det några regler, och i så fall vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Imorgon kommer en fotagraf som ska ta bilder på mig och min kära make, inför ett repotage som kommer publiceras nästa vecka.

Gissa vem som är, var och kommer bli chef hemma hos oss?

*fnissar belåtet*

 

 

 

 

Återuppståndelsen!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 5 minuter

The bitch is back!

Tog mig en låååång semester. Behövligt. Med tanke på omständigheterna så lovade jag min familj en bloggfri högtid. Med all tid till det bästa i hela världen, min familj. Med strikta order om att Adam skulle få en lugn jul och även jag som riskerar att föda i förtid. Det vill vi INTE. Men som jag märkt är jag saknad. Tack! Det känns otroligt roligt att veta att man är uppskattad.

Såklart så är det inte alla som gillar mina inlägg, men fuck off, eller strunta i att läsa, enkelt!

Jo jag är på hugget idag. Känner mig allmänt borderline, fick ett ”psykbryt” igår.

”jag vill inte att de ska skära i mig”

”snyft”

Och min allt för psykologiska make försöker lugna mig med sina lugna värmande ord

”lilla gumman, det kommer gå bra, vi har ju inget val. Hade jag haft barn i magen och de var tvungna att snitta så skulle jag göra det”

Bahhh, vill ju bara att någon ska förstå min oro. Jag har aldrig behövt gå igenom någon operation, och jag vill helst slippa det. Panik. Beter mig som ett litet barn, och känner mig urfånig egentligen, men jag kan inte rå för det. Och folk säger att det är bättre att få snittet planerat, men NEJ NEJ NEJ. Jag skulle hitta 100 olika anledningar till att INTE åka dit och genomföra snittet. Låter kanske jätte lustigt med tanke på vad man har att se framemot. Två små bebisar. Bättre att det hoppar igång av sig självt, och att de får göra snittet ”akut” i så fall. DÅ har jag inget val.

Den berömda ”slemproppen” lossnade igår morse. Oops. Så idag har jag varit på mödravården och träffat min läkare. Hade inte öppnat mig mera ialla fall. Tur. Men inom 3 veckor trodde hon att det skulle komma två små grabbar 🙂 Och hon lugnade mig med att berätta att man faktiskt kunde slippa snitt. Åh, dr Susanne du är bäst! Om värkarna sätter igång och man öppnar sig som man ska så tyckte hon att man inte skulle avbryta en spontan vaginal förlossning. Tack för det. Men som hon också nämnde så är det ju väldigt avgörande hur barnen mår, men annars skulle det alltså inte vara helt kört att föda i säte. Så nu kan jag inte annat än att bara hoppas.

Tidigare i veckan fick jag också genomgå en sockerbelastning. För att kolla mitt socker helt enkelt, men nope ingen graviditetsdabetes. Men jag fick därimot veta att mitt järn var väldigt lågt. VÄLDIGT LÅGT. Suck! Järndropp. Skulle hämta ut detta dropp själv fick jag order om. Jaja, men på apoteket så fick jag veta att man absolut inte skulle ta detta dropp om man hade astmatiska problem, allergi etc. Och allt det där har ju jag. Kan inte ens käka vanligt penicillin för sjutton, alltså väldigt överkänslig för allt. Som tur va så berättade hon detta innan jag hämtat ut detta dropp och glad blev jag för det för lyssna och häpna 1000kr för 10 behandlingar. Inte klokt. Så nää jag blev snål faktiskt, brukar absolut inte vara det annars. Fast det skulle ju vara tråkigt om man hämtade ut allt detta nu och insåg efter första ampullen att jag inte tålde det. Ganska mycket pengar att bara prova med, eller? Tycker det borde ingå i själva mödravården. Men si det gör det inte. Annars kunde de ju ha en provpåse? Men jag gör allt jag kan, jag tuggar järn. Uhhhhh!

Just nu lever jag bara på att jag snart klarat av allt detta. Och jag kan äta som vanligt, sova på magen, se mina fötter, och bara bli mig själv igen. Underbara tanke!

Förövrigt så firade vi julen i stilla ro som jag tidigare nämnde. Bara jag Micke och barnen. Skönt. Vi tog en liten tripp till vadstena på eftermiddagen, besökte mormor och ”morfar”. Men vi åkte hem efter ett par timmar igen. Och jag måste säga att även barnen tyckte att det var otroligt skönt att slippa stressa runt till diverse olika anhalter. Det var ett lugn. Något vi ska införa nu VARJE jul 🙂 Vi saknade dock våran Oliver som firade julen hos sin pappa och sin ”plastmorsa”, har inte tänkt så mycket på det men det är hon ju faktiskt, Olivers ”plastmorsa”. Känner henne tyvärr inte, men ska jobba på det för Olivers skull. Vet att Oliver är väldigt förtjust i henne och det är ju superbra 🙂 Och glad är jag för Olivers pappa D som hittat kärleken igen 🙂 Men så julen blev lugn, och de flesta i våran närhet verkade förstå att det fick bli så. De flesta…

Även nyårsafton firades i ett lugn. Vi skålade med plastmuggar och fanta och det gick alldeles utmärkt bra. Beundrade grannarnas alla raketer och avslutade med att smygfira Victor som fyllde 12år den 1 januari. Till hans förtjusning så fick han en ny mobiltelefon. Han blev jätte glad. Men, det finns alltid ett MEN tyvärr, så blev det 12e året i rad som han inte hörde något ifrån sin biologiska pappa. Han säger att han inte bryr sig längre. Hm… Såklart han blir besviken. Skäms, man kan faktiskt höra av sig. Strunta i en vuxens födelsedag, ja det kan jag köpa, men när det gäller barn som bygger upp förväntningar och som faktiskt ska få fira sin födelsedag då hör man av sig. Morr! Tack vare mormor och ”morfar” så blev dagen endå lyckad. De kom och firade minsann.

Nu blickar vi framåt, och hoppas på att det nya året blir fantastiskt på alla sätt och vis. Och peppar peppar så har Adams mystiska ”attacker” hållt sig lugna. Han är dock fortfarande inte återställd. Han ska få göra ett nytt långtidsekg. Och denna gång ska han få bära det ännu längre. Det kommer bli tufft. Elektonerna som ska sättas fast på bröstkorgen är ju väldigt spännande att pilla på. Och dosan som följer med är ju bara i vägen. Men vi ska klara även det.

Återuppståndelsen är här och jag bloggar igen.

Puss