Kärlek…

mera vinter -10 083.JPG

Är det inte otroligt att man kan älska någon så fantastiskt mycket utan att ens egentligen träffat varelsen. Och att känna så mycket för TVÅ små inivider är ännu mera abstrakt. Längtar så mycket efter att få träffa dessa små pojkar. Lära känna dem, få krama om dem och bara få vara med dem.

Rätt eller fel?

Kan man inleda en relation med en kollega? Och om man gör det spelar det någon roll vilken ”status” man har på sitt arbetet? Är det tex okej att dejta chefen? Eller är det mer okej att dejta kollegan med samma ”status”? Finns det några regler, och i så fall vem bestämmer vad som är rätt och fel?

Imorgon kommer en fotagraf som ska ta bilder på mig och min kära make, inför ett repotage som kommer publiceras nästa vecka.

Gissa vem som är, var och kommer bli chef hemma hos oss?

*fnissar belåtet*

 

 

 

 

Återuppståndelsen!

The bitch is back!

Tog mig en låååång semester. Behövligt. Med tanke på omständigheterna så lovade jag min familj en bloggfri högtid. Med all tid till det bästa i hela världen, min familj. Med strikta order om att Adam skulle få en lugn jul och även jag som riskerar att föda i förtid. Det vill vi INTE. Men som jag märkt är jag saknad. Tack! Det känns otroligt roligt att veta att man är uppskattad.

Såklart så är det inte alla som gillar mina inlägg, men fuck off, eller strunta i att läsa, enkelt!

Jo jag är på hugget idag. Känner mig allmänt borderline, fick ett ”psykbryt” igår.

”jag vill inte att de ska skära i mig”

”snyft”

Och min allt för psykologiska make försöker lugna mig med sina lugna värmande ord

”lilla gumman, det kommer gå bra, vi har ju inget val. Hade jag haft barn i magen och de var tvungna att snitta så skulle jag göra det”

Bahhh, vill ju bara att någon ska förstå min oro. Jag har aldrig behövt gå igenom någon operation, och jag vill helst slippa det. Panik. Beter mig som ett litet barn, och känner mig urfånig egentligen, men jag kan inte rå för det. Och folk säger att det är bättre att få snittet planerat, men NEJ NEJ NEJ. Jag skulle hitta 100 olika anledningar till att INTE åka dit och genomföra snittet. Låter kanske jätte lustigt med tanke på vad man har att se framemot. Två små bebisar. Bättre att det hoppar igång av sig självt, och att de får göra snittet ”akut” i så fall. DÅ har jag inget val.

Den berömda ”slemproppen” lossnade igår morse. Oops. Så idag har jag varit på mödravården och träffat min läkare. Hade inte öppnat mig mera ialla fall. Tur. Men inom 3 veckor trodde hon att det skulle komma två små grabbar 🙂 Och hon lugnade mig med att berätta att man faktiskt kunde slippa snitt. Åh, dr Susanne du är bäst! Om värkarna sätter igång och man öppnar sig som man ska så tyckte hon att man inte skulle avbryta en spontan vaginal förlossning. Tack för det. Men som hon också nämnde så är det ju väldigt avgörande hur barnen mår, men annars skulle det alltså inte vara helt kört att föda i säte. Så nu kan jag inte annat än att bara hoppas.

Tidigare i veckan fick jag också genomgå en sockerbelastning. För att kolla mitt socker helt enkelt, men nope ingen graviditetsdabetes. Men jag fick därimot veta att mitt järn var väldigt lågt. VÄLDIGT LÅGT. Suck! Järndropp. Skulle hämta ut detta dropp själv fick jag order om. Jaja, men på apoteket så fick jag veta att man absolut inte skulle ta detta dropp om man hade astmatiska problem, allergi etc. Och allt det där har ju jag. Kan inte ens käka vanligt penicillin för sjutton, alltså väldigt överkänslig för allt. Som tur va så berättade hon detta innan jag hämtat ut detta dropp och glad blev jag för det för lyssna och häpna 1000kr för 10 behandlingar. Inte klokt. Så nää jag blev snål faktiskt, brukar absolut inte vara det annars. Fast det skulle ju vara tråkigt om man hämtade ut allt detta nu och insåg efter första ampullen att jag inte tålde det. Ganska mycket pengar att bara prova med, eller? Tycker det borde ingå i själva mödravården. Men si det gör det inte. Annars kunde de ju ha en provpåse? Men jag gör allt jag kan, jag tuggar järn. Uhhhhh!

Just nu lever jag bara på att jag snart klarat av allt detta. Och jag kan äta som vanligt, sova på magen, se mina fötter, och bara bli mig själv igen. Underbara tanke!

Förövrigt så firade vi julen i stilla ro som jag tidigare nämnde. Bara jag Micke och barnen. Skönt. Vi tog en liten tripp till vadstena på eftermiddagen, besökte mormor och ”morfar”. Men vi åkte hem efter ett par timmar igen. Och jag måste säga att även barnen tyckte att det var otroligt skönt att slippa stressa runt till diverse olika anhalter. Det var ett lugn. Något vi ska införa nu VARJE jul 🙂 Vi saknade dock våran Oliver som firade julen hos sin pappa och sin ”plastmorsa”, har inte tänkt så mycket på det men det är hon ju faktiskt, Olivers ”plastmorsa”. Känner henne tyvärr inte, men ska jobba på det för Olivers skull. Vet att Oliver är väldigt förtjust i henne och det är ju superbra 🙂 Och glad är jag för Olivers pappa D som hittat kärleken igen 🙂 Men så julen blev lugn, och de flesta i våran närhet verkade förstå att det fick bli så. De flesta…

Även nyårsafton firades i ett lugn. Vi skålade med plastmuggar och fanta och det gick alldeles utmärkt bra. Beundrade grannarnas alla raketer och avslutade med att smygfira Victor som fyllde 12år den 1 januari. Till hans förtjusning så fick han en ny mobiltelefon. Han blev jätte glad. Men, det finns alltid ett MEN tyvärr, så blev det 12e året i rad som han inte hörde något ifrån sin biologiska pappa. Han säger att han inte bryr sig längre. Hm… Såklart han blir besviken. Skäms, man kan faktiskt höra av sig. Strunta i en vuxens födelsedag, ja det kan jag köpa, men när det gäller barn som bygger upp förväntningar och som faktiskt ska få fira sin födelsedag då hör man av sig. Morr! Tack vare mormor och ”morfar” så blev dagen endå lyckad. De kom och firade minsann.

Nu blickar vi framåt, och hoppas på att det nya året blir fantastiskt på alla sätt och vis. Och peppar peppar så har Adams mystiska ”attacker” hållt sig lugna. Han är dock fortfarande inte återställd. Han ska få göra ett nytt långtidsekg. Och denna gång ska han få bära det ännu längre. Det kommer bli tufft. Elektonerna som ska sättas fast på bröstkorgen är ju väldigt spännande att pilla på. Och dosan som följer med är ju bara i vägen. Men vi ska klara även det.

Återuppståndelsen är här och jag bloggar igen.

Puss