Min sommarstad

Tog en liten semester från skrivandet. Har haft fullt upp. Behövde ett litet avbrott från allt.

Och hur underbart är det inte att semestra i sin egen hemstad, nja inte så värst kan man tycka. Men Jag ÄLSKAR min stad, min sommarstad. Plötsligt vaknar Motala till liv igen.

IMG_2845.JPG

IMG_2848.JPG

IMG_2878.JPG

IMG_2865.JPG

IMG_2853.JPG

IMG_2862.JPG

IMG_2893.JPG

IMG_2899.JPG

Jag och min avkomma!

victor och jag.jpg

Vi kan vara sååå arga på varandra, käfta, gråta, skrika och bara tjura ihop. Men han är ändå min avkomma. Trots våra konflikter är även han min lilla bebis. Min lite argare bebis…

”Men mamma du faan helt keff”

”MOOOOORSAAAAAN”

”Jag ska flytta, du fattar ju ingenting”

”Jag hatar dig”

Men faktum är jag förstår precis, jag kan fortfarande känna hur det kändes när man blev helt ”keff” på sina föräldrar. Oavsett vad det handlade om så förstår jag ju nu att mina föräldrars val i olika situationer enbart handlade om att skydda mig. Vilken tonåring har den insikten när man är mitt inne i sina tonårsuppror?

Jag hade INTE den insikten. Därav min avkomma kanske!? Jag är evigt tacksam för att min pappa envisades med att jag ALLTID skulle vara hemma innan 22.00 och att jag absolut INTE fick sova över hos pojkvännen, ja jag var hans lilla flicka, hans enda dotter. Men jag är glad över hans vilja att vara överbeskyddande. Kanske var det därför min nyfikenhet växte… ? Hur som helst Victor blev till, min avkomma, min älskade avkomma.

Jag lovade att jag ALDRIG skulle bli som mina föräldrar när jag själv fick barn, jag skulle minsann ha mera förståelse men lik förbannat så sitter jag här nu och fostrar mina barn precis likadant. Jag är alltså världens bästa mamma.

Så keff på dig själv snorunge altt jag gör, gör jag för dig!

 

Kroppsform JATACK!

Eftersom jag såååå gärna vill komma i mina ”vanliga” kläder igen så finslipar jag mina kroppsformer med en sån här…

IMG_2806.JPG

JATACK!!!

De växer…

Tiden går så otroligt fort. Snart är helgen över och vardagen är tillbaka. Och i vanlig ordning så har jag inte hunnit sånt som jag borde hunnit, tur man kan skjuta upp saker ibland. Huvudsaken är att familjen mår bra. Och de gör de nu tack och lov. Tycker vi har haft en ganska kämpig tid. Fast det är väl så i alla familjer, det går upp och ner. Victor har repat sig bra och har inte alls lika ont i magen, fast våran lilla diva i familjen är fortfarande väldigt överbeskyddande och vill ligga hos lillhusse…

IMG_2787.JPG

Det är helt otroligt det här med djur och deras kännedom om oss människor. De känner sånt som vi inte kan förstå. Det har nog ett sjätte sinne…

Även Adam håller sig frisk. Peppar peppar, vill inte säga för mycket men han är en pigg glad busunge precis som sin stora syster Engla-Freja…

IMG_2759.JPG

Och de allra minsta i syskonskaran växer så det knakar. Lille Charlie har minsann lärt sig att rulla, så nu måste man verkligen hålla koll. Och medans Charlie rullar omkring så ligger Colin mest och jäser, han är lite rundare i formerna och har lite svårare att få runt kroppen. Men så goa de är tillsammans…

IMG_2772.JPG

IMG_2780.JPG

Och idag kom min Oliver hem efter en vecka hos pappa. Tror faktiskt han var ganska mammasjuk för han ligger visst och sover i min säng. Det är så skönt när han kommer hem. Han har ofta massor att berätta, vad han har gjort under veckan och om det har hänt något speciellt. Idag var det mycket prat om nya tjejen… Skratt denna underbara barndomskärlek. Kommer ihåg det som det vore igår.

Nu ska jag hänga lite tvätt för att sen äntligen få krypa ner hos min älskling, och förhoppningsvis så sover lillprinsarna hela natten så jag är pigg när dogsen ska på promenad inorgonbitti.

Sov Gott!

 

Mange du är min hjälte!!!

Usch. Tanken har liksom slukat hela min tankeverksamhet. Tidigt inatt blev en tjej våldtagen här i motala av tre okända våldtäcksmän. Även på andra ställen runtom i sverigen har det rappoterats om våldtäcksbrott. Våldtäcksvågen sveper genom sverige. Sorgligt och otäckt. 

Jag känner med dessa offer.

Jag var på väg hem en tidig sommarnatt, hade varit hos mitt ex. Lite salongsberusad beslöt jag mig för att ta en promenad hem. Det hade hunnit bli ljust och folk var på väg hem från krogen. Man hörde skratt i varje kvarter och underbart fågelkvitter. Ingen fara. Jag känner mig trygg i min stad, känner till de flesta gator så en promenad hem oroade mig inte.

Jag hade hyreshus omkring mig, och skulle ta en genväg över lasarettsområdet. Rätt som det var så kom det en mörhyad man cyklandes emot mig, lite vinglandes så körde han nästan på mig.

”Hoppsan”

Han hade tagit en grogg för mycket kom jag ihåg att jag tänkte. Inget mer med det, jag fortsatte gå hemåt. Han vänder och cyklar ännu en gång emot mig, men jag ignorerar honom. Men han ger sig inte.

”Vad vill du?”

Han hoppar då av cykeln och bryter på väldigt dålig svenska, jag hör knappt vad han säger. Han börjar knuffa på mig och till slut får han omkull mig i gräset. Jag får då panik. Och börjar skrika. Någon måste ju höra mig!? Någon måste ju reagera!? Men inte… Jag håller i min mobiltelefon och börjar slå den i huvudet på honom samtidigt som jag hoppas på att någon ska komma till undsättning. Jag lyckas ta mig loss och börjar springa på cykelbanan bort mot akutmott, för där finns det ju folk. Mannen hoppar då upp på cykeln och börjar cykla efter mig. Aldrig har jag nog varit så rädd. Jag vet att jag hör att han skriker…

”Jävla rasist hora”

Jag fortsätter att springa. Och till min trygghet så möter jag då en förbipasserande kille som även han var på väg hem.

”Hjälp, han försöker våldta mig”

Mannen på cykel vänder då men fortsätter att gapa. Killen jag mötte börjar springa efter mannen…

”Nej lämna mig INTE”

Jag skakade, fick knappt fram ord men vi ringde polisen som kom omgående. Jag fick lämna signalament och göra en anmälan. Polisen började leta i området men till ingen nytta, mannen var försvunnen. Tankarna om vad som kunde hänt återkom gång på gång. Usch! Brottsofferjouren ringde några dagar efter och vi pratade igenom hänelsen. Det var viktigt att prata om det. Men det enda jag kunde tänka på var den här killen jag mötte… Han var ju min hjälte, vad hade hänt om inte han hade dykt upp?

Tiden gick och jag försökte glömma. Och det gjorde jag väl så småningom. Men så en dag när jag tittade ut genom vardagsrumsfönstret så stod han där ute, killen, min hjälte! Han pratade med en av mina grannar. Jag blev helt förstelnad, alla tankar dök upp igen. Fick inte fram ett ord mindre en handling. Jag kontaktade senare grannen som jag känner och frågade vem han pratade med, och det visade sig att det var en gammal bekant till honom sen länge. Jag berättade om vad som hade hänt några veckor tidigare och fick genom grannen kontakt med killen. Och jag ville nog bara säga tack, tack för att du gick förbi precis när jag behövde det.

Världen är bra liten ibland och tur är väl det för annars hade jag antagligen aldrig träffat den här killen igen.

Så TACK Mange, jag är dig evigt tacksam!!!