Allmänt

Jag och min avkomma!

victor och jag.jpg

Vi kan vara sååå arga på varandra, käfta, gråta, skrika och bara tjura ihop. Men han är ändå min avkomma. Trots våra konflikter är även han min lilla bebis. Min lite argare bebis…

”Men mamma du faan helt keff”

”MOOOOORSAAAAAN”

”Jag ska flytta, du fattar ju ingenting”

”Jag hatar dig”

Men faktum är jag förstår precis, jag kan fortfarande känna hur det kändes när man blev helt ”keff” på sina föräldrar. Oavsett vad det handlade om så förstår jag ju nu att mina föräldrars val i olika situationer enbart handlade om att skydda mig. Vilken tonåring har den insikten när man är mitt inne i sina tonårsuppror?

Jag hade INTE den insikten. Därav min avkomma kanske!? Jag är evigt tacksam för att min pappa envisades med att jag ALLTID skulle vara hemma innan 22.00 och att jag absolut INTE fick sova över hos pojkvännen, ja jag var hans lilla flicka, hans enda dotter. Men jag är glad över hans vilja att vara överbeskyddande. Kanske var det därför min nyfikenhet växte… ? Hur som helst Victor blev till, min avkomma, min älskade avkomma.

Jag lovade att jag ALDRIG skulle bli som mina föräldrar när jag själv fick barn, jag skulle minsann ha mera förståelse men lik förbannat så sitter jag här nu och fostrar mina barn precis likadant. Jag är alltså världens bästa mamma.

Så keff på dig själv snorunge altt jag gör, gör jag för dig!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.