Tjoflöjt!

Känner mig fruktansvärt pirrig inför framtiden.

Men ser verkligen framemot den.

Wiiiiiiii, spännande!!!

Skavsår…

Solen strålar, värmen ligger som en bädd över vårat vackra landskap, svensk sommar när den är som bäst. Dagarna är fyllda med roliga aktiviteter. Vad mera kan man begära? Man ska vara glad för det lilla, för i slutändan så är det nog det som räknas. Man tar varandra för givet allt för ofta, man tar livet för givet. Varför är det så? Varför kan man inte bara vara glad för det man har? Det finns alltid något man vill ha, eller något man stör sig på man blir liksom aldrig nöjd. Klart man kan ha drömmar, tråkigt vore det annars. Men otacksamheten som ibland visar sig utan att man ens tänker på den är ju bara så onödig och energikrävande.

Men så lever man livet till fullo, super in varenda andetag som om det vore det sista. Blundar för irritation som gnager likt ett par allt för trånga klackskor som man ändå tvingar sig själv att ha på sig. självdestruktivt låter man det klämma mot den ömma huden. Ingen ska få dra ner humöret och inget kan skada oss. Jag blundar!

Förutom dessa små otacksamheter då vill säga…

Förlåt att jag gnäller över värmen, i vintras var det kylan. Förlåt att jag gnäller över disken, jag kan väl ta den själv. Förlåt att jag skäller över tvätten, tänk om vi inte haft några kläder. Förlåt att jag inte är perfekt, men vem är det?

Jag ska leva i nuet, det ska jag. Anta livets utmaningar. Och Glädjas med alla glada.

Slå bort alla livets motgångar med ett leende.

Tillsammans med min familj är jag lycklig! Mina barn ger mig styrka som jag inte visste fanns.

Och min make, min underbara Mikael, min bättre hälft, du gör mig hel. Jag ska vara tacksam för varje dag vi har tillsammans. Och jag ska inte vara någon ”sur-britt”, säger jag nu med aningens korsade fingrar, men jag ska försöka.

Familjen gör oss starka, ta hand om den!