Tar en tugga…

Av mästerkockens goda grilltallrik, farfar är är bäst på att tillfredställa smaklökarna, mumsfillibabba…

IMG_3476.JPG

Semester

Eller inte skulle nog farmor och farfar säga (skrattar inombords). Vi hemma hos svärföräldrarna, det blir lite som semester för oss. man blir helt plötsligt några fler vuxna som har ögonen på alla små busungar. Igår när vi kom så fick vi varm smörgåstårta, då känner man sig extra bortskämd när man slipper laga mat. Och gott var det också. Efter maten tog vi en liten promenad bort till lekparken, och ibland kan man ju undra vem som har mest roligt…

IMG_3420.JPGIMG_3426.JPG

IMG_3422.JPG

IMG_3441.JPG

IMG_3446.JPG

IMG_3453.JPG

IMG_3455.JPG

Nåväl barnen (samt vissa vuxna) trötta och nöjda efter lite lek, så vi gick hem. Satt och pratade om allt mellan himmel och jord, och rätt som det var så somnade en efter en… Då minsann skulle pappa Micke få ta sig en öl, men jag insisterade på att han skulle ta nått starkare, så farfar hällde upp en grogg, som blev till två och ja kanske tre. Jag och farmor vi höll oss till fanta. Men trevligt hade vi! När det sen blev hög tid för även oss att få törna in så fick vi besök av herr gräshoppa. Och jag höll på att kissa på mig. I mörkret kröp herr gräshoppa på Adams säng, och i mörkret så ser man ju inte riktigt så bra som annars, så han skrämde faktiskt skiten ur mig. Men Micke kom till undsättning, min starka beskyddare, och fångade herr gräshoppa i en mugg som vi i all hast fick tag på. Och imorse så kunde Micke stolt visa upp sin fångst för barnen…

IMG_3470.JPG

IMG_3475.JPG

Nu ska jag passa på att njuta av solens värme, glada ungar och trevligt sällskap!

Kärleksförklaring…

 

                                       
I en evighet levde jag som om du inte fanns
I alla drömmar var du ändå nära
så underbart nära
Och jag trodde jag fann dig
men du var någon annanstans
Varenda gång jag funnit nån
så såg jag att drömmen inte var sann

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det var enkelt och vackert
du sa att du väntat mig
Jag kunde ana att det fanns en himmel
på jorden jag såg den
Och du bad mig att leva
mitt liv alltid nära dig
Jag följde dina steg och allt jag någonsin
drömt om fanns där för mig

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Det finns ingen som lockat
mitt hjärta så underbart
Med all din ömhet får du sorg och smärta
att sakta försvinna
Alla skuggor,
allt mörker som förr var så uppenbart
Det skingras, och tillsammans ser vi ljuset,
som stiger med solens fart

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött

Tänk alla famnar jag lämnat av längtan till dig
För jag trodde att du fanns och väntade mig
Ja alla dagar jag vandrat så sorgsen och trött
För att möta den vackraste människa jag någonsin mött...
Idag har jag och min kära Mikael varit gifta i 3 år ...

Vardag…

Återhämtat mig. Sådär ja, vardag igen. Nu har vi minsann möblerat om också, och det blev nog ganska bra. På övervåningen bor nu alltså mamma, pappa, tvillingarna, Adam, Engla-Freja och Wilson och på nedre plan bor Victor och Oliver. Och gissa vad Engla-Freja sover nu i sitt rum JIPPI!!!!! Små framsteg blir stora, och äntligen kanske man slipper trängas i sängen. Och så fick ju även jag och Micke ett alldeles underbart stort sovrum också med öppen spis och fönster i taket, mysigt värre kan jag lova.

blandat 017.JPG

blandat 015.JPG

Vi har även haft besök av min bästa Hannah-Maria 🙂 Jag blir så glad när vi kan ses. Min vän från ungdomstiden, som lämnat lilla Motala för storstaden och kärleken. Givetvis var lilla familjen med, pappa Charlie, busiga Milla och nyfödda Fanny. Sååå liten bebis var, man glömmer ju något så otroligt fort hur små och sköra de faktiskt är. Och Milla, JÖSSES så hon hade vuxit! Det är då man verkligen inser att man träffas allt för sällan. Men snart så far vi upp till Stockholmo och då träffas vi igen.

blandat 020.JPG

blandat 019.JPG

Förövrigt så har dagen som varit enbart handlat om städning och tvätt. Det är ju satan också att när man väl tar ”semester” och skiter i att tvätta i bara några dagar så blir det en hel hög med tvätt, vilket det hade blivit hemma hos familjen Ilmrud. Men maken min har tvättat idag så nu är allt rent. Bara det extremt roliga kvar nudå, vika och stryka. Suck. Men så går det när man lägger latsidan till.

Tänkte föreslå några timmar sömn nu, hoppas mina små tvillingar är med på det. Lille Charlie har precis fått käka och Colin precis innan så nu ska jag passa på att lägga mig…

Sweet Dreams…

Du fattas mig…

Somnade sent även igår, många tankar snurrade. Tänk att det har gått hela sex år sedan pappa lämnade jordelivet. Det känns som om det vore igår. Undrar egentligen om den känslan någonsin kommer att förändras? Lilla pappa skulle fylla sjuttio år idag. Det skulle säkert firats med stort kalas, familj, vänner och bekanta. Jag minns när pappa fyllde sextio. Då träffades hela familjen nere i småland, där min pappa kommer ifrån. Det dukades upp med långbord i logen, arrangerades med musik och dans. Alla var glada och fina minnen skapades. Victor var två år fyllda och full av energi, Oliver var bara två månader och låg i vagnen. I minnet hör jag fortfarande hur Olsen Brothers spelas, fly on the wings of love på högsta volym. Pappa har tvingat upp en av mina storebröder på dansgolvet och rockar järnet, medans en annan av bröderna busar upp alla barn, runt runt springer de kring långbordet. Vi hade det så bra, allt var så bra. Att denna dag skulle komma så tidigt, alldeles för tidigt trodde jag inte. Eller åtminnstånde ville jag inte tro det. Men jag hade sätt förändringen hos pappa. Sjukdomen åt upp honom inifrån och ut. Ibland undrar jag om det bara var jag som såg det? Jag visste sedan länge. Försökte att inte oroa mig, förträngde tanken så gott det gick. Den festen var den sista då hela familjen var samlad, och jag tror att pappa kände det på sig. Han kramade om alla extra mycket, och han var emetionell och känslig. Lilla pappa… Jag är pappas enda dotter, och ensam tjej bland fyra bröder. Jag har alltid haft en överbeskyddande pappa, en pappa som hela tiden oroat sig över hur hans lilla tjej haft det. Jag vet att han ibland kunde ringa upprepade gånger och egentligen inte vilja någonting, men han ringde gärna ändå. Och vi fick en väldigt nära kontakt med varandra till slut. När jag var yngre så blev vi ofta osams. Envisa båda två, ingen kunde ge med sig minsann. Mamma kunde bli irriterad på oss och tycka ”ni är ju precis likadana”, och ja nu har jag nog blivit vän med den tanken, vi är nog ganska lika i många fall.

Pappa hann med ganska mycket i sitt liv. Han var pilot, yrkesmilitär. Fick barn, sadlade om till bilskollärare, fortsatte sin utbildning för att kunna öppna sin egen bilskola vilket han sen gjorde. Fick barn, puggade lite till och blev uppkörningsman (heter det så?) började arbeta på trafiksäkerhetsverket som numera heter vägverket. For omkring i sverige och höll sina utbildningar. Samtidigt ägde han en hyresfastighet, älskade att meka bilar, laga mat, jaga, spela teater, (faktiskt) skapa, vara familjefar och en god make. Han hade alltid fullt upp. Precis som om han visste att han var tvungen att leva livet fullt ut, inget kunde vänta. Han var omtänksam mot alla och ville inte se något ont i något.

Varför måste det då vara så orättvist? Det finns de som utmanar ödet och livet varenda dag frivilligt, ta dom, men inte min pappa. Men så enkelt ska det väl inte vara. Jag har varit arg, mest arg faktiskt när jag tänker efter. Kanske bara för att slippa sörja. Att tillåta känslorna få ta överhand är fruktansvärt jobbigt. även om jag vet att tårar inte är farligt. Jag har svårt att bara få vara ledsen, men i min ensamhet kommer det, saknaden, tomheten och känslorna.

Mycket man velat säga, många ”tänk om”, men framför allt jag saknar hans doft, hans trygga famn och hans varma röst. Jag inbillar mig att han finns här hos mig. Att han vakar över oss. Jag bara vill tro att det är så. Själv har jag många gånger varit ovän med döden. Den känns kall, hemsk och bara svart. Jag har varit rädd för den. Men inte längre. Nu vet jag att när den dagen är kommen så står han där och väntar med öppna armar och då äntligen får jag träffa lilla pappa igen…

Du fattas mig, saknaden är stor JAG ÄLSKAR DIG PAPPA!

 pappa.jpg