Egentid?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Vänta ända tills på söndag med ett nytt inlägg vore väl tråkigt då Charlie precis vaknade. Jaha. Måste hålla mig vaken. Vad gör jag då när grabbarna håller mig vaken? Inte alltid men ofta brukar jag slösurfa, läsa bloggar och skumma lite bland olika intressanta repotage. För Charlie äter läääänge. Och sen ska han rapa, kräkas och bytas på innan han kan somna om. Och när han väl sover igen så vaknar nr två och då är det bara att börja om. Är det detta som kallas egentid?

Intalar mig att detta är värt att kämpa för. För nu blir det inga mera bebisar. (vilket jag sagt många gånger, jag vet!)

Letar efter två vinteroveraller till twinsen. Hade tänkt mig likadana som de äldre har, något sånt här…

IMG_4442.JPG

IMG_4440.JPG

Didriksons är bra grejer. Och bra grejer hittar man på bra ställen kolla in var jag handlar mina barnkläder. Kotteshoppen är en skitbra webbutik på nätet. De har ett stort utbud och levererar snabbt. Och så har jag även fått äran att lära känna människorna bakom kotteshoppen. De som driver denna webbutik är nämligen en storbarnsfamilj även dom. Känns extra tryggt att handla av dom som verkligen vet vad man som förälder kräver till sitt barn.

Jaha då vaknar tvilling nummer två. Bara att börja om då, men den här gånger ska jag nog dregla över den nya Volkswagen caravelle 2010. Den gör sig bra hemma hos oss, stripad eller inte ;o)

volkswagen.jpg

Hepåre!

Nöjd och tjusig!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Ja, paniken har lagt sig. Phuuu. Känner mig ändå ganska nöjd efter dagens stress. Jag har i alla fall hittat det jag letat efter. Outfiten är bestämd. Och så här blev det…

 

madde6.jpeg

 

madde8.jpeg

madde7.jpeg

madde9.jpeg

 

madde10.jpeg

 

madde11.jpeg

Nu är det bara naglar som ska fixas inför morgondagen. För det MÅSTE jag ha. Sen finns det ingen återvändo ;o) Förväntansfull och pirrig.

Hittade även lite kläder till pojkarna. Oliver blev stormförtjust. ”mamma du är bara så bra på det här med kläder, jag älskar när du handlar kläder till mig” Men så blev han supersnygg också min lilla modell.

Oliver1.jpeg

oliver2.jpeg

oliver3.jpeg

Nöjd och tjusig. Nu är det bäst att få några timmars skönhetssömn sen drar vi.

Åter på söndag.

Nu snackar vi vagn!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Många barn betyder mycket att hålla reda på. När man ska ut på promenad så är det inte det enklaste om alla ska hänga med. Men problem är till för att lösas. Vill varmt rekomendera tuk-tuk. En vagn som rymmer sex eller åtta barn. Förskolevagnen är perfekt för stora familjer med många barn. Och nu kan jag ta med mitt lilla ”dagis” ut samtidigt och det bästa av allt nu vet jag var jag har alla mina busungar. Ståbrädor i all ära men nu snackar vi vagn. Och jag behöver inte jaga ihjäl mig ;o) Här kommer cirkus Ilmrud…

IMG_4258.JPG

 

IMG_4256.JPG

 

 

Mammahormoner!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

Arg som ett bi! Har haft några tuffa dagar och nätter nu, Därav mitt mindre trevliga humör kanske. Både Charlie och Colin har varit vakna mer än vanligt, inte nog med att de är vakna ändå liksom. Detta har resulterat i att vi försovit oss två dagar i sträck. Pinsamt. Aja man är inte mer än människa. Men igår sa min kära make något som fick mig att se svart.

”Du Madde det är kanske dax att börja ge dom välling nu!?”

”Mhm…?”

”Ja för det är faktiskt jobbigt att inte få sova på nätterna när man ska arbeta på dagarna”

TYSTNAD

”Vafaaan sa du?”

Gaahhhh, här har man fasen inte sovit på typ ett år. Och så får man höra att det är jobbigt att vara vaken två nätter i sträck. Och vadå jobba på dagarna? Vad är det jag gör då? Morr… Miljöombyte, jatack! Behöver jag ens vidarutveckla det här? Man blir bara sur av en sån kommentar. Min man gör ett beundransvärt jobb med barnen han med. Han hämtar och lämnar på skola och dagis och det underlättar en hel del faktiskt. Men mammahormonerna spökar, och då är det bästa att bara knipa ;o)

Men när vi ändå är på gång, varför inte sätta fler käppar i hjulet? Köpte två vinteroveraller till twinsen när jag var i Linköping, men de var alldeles för stora. Skulle lämna tillbaka dom idag och istället köpe en lite finare tröja till mig själv tänkte jag. Visste precis vad jag var ute efter, en tröja som jag såg när vi var i Linköping. Men tyvärr så har inte lilla Motala samma utbud, så tröjan fanns givetvis inte här. Suck. Och inte fick jag pengarna i handen tillbaka heller, nää de skulle sättas in på mitt konto igen vilket förväntades ta tre bankdagar. MEEEEN! Så ingen fin tröja till ett mycket speciellt tillfälle och inga pengar.

Och hockospockos pappa, dina trollerier har resulterat i en mindre operation av Adams näsa. Micke trollar alltid för Adam. Oftast kan det vara nappen som trollas bort och kommer fram ut genom näsan. Logiskt tänkande har nu Adam tänkt att man också kan trolla bort saker genom att trycka in saker i näsan. Han är inte dum lilla Adam.

Förövrigt så ser det ut som kriget här hemma. Undrar när familjemedlemmarna hade tänkt att hjälpa till att städa? Jag strejkar och väntar på en städreaktion, hm… Inte förens man visar tonåringen på kort att det faktiskt ser ut i bakrunden fattar han.

madde2.jpeg 

looking good…. tralla la la la (förnekar röran)

madde1.jpeg

MEN hur der det ut? I bakrunden alltså…. (kan inte se skiten längre)

madde3.jpeg

Så min gosse, finn ett fel! Dax att städa lite kanske?

Synd bara att allt annat kommer i vägen, det är hockeyträningar, kompisar och läxor. Borde jag skrivit läxor först? Det lutar åt att jag städar själv alltså.

Nu vill jag bara ha lugn och ro ett tag. undrar just om det kan infinna sig ett lugn nere i tvättstugan?

Borde ammande mammor förbjudas?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 8 minuter

Så apprå på mitt senaste inlägg. Jag fick ett mejl från min anonyma gästkrönikör. Hur som helst alla har vi våra åsikter, men hur långt får man egentligen dra dessa åsikter? Eller är det så att vissa barnlösa människor inte riktigt kan förstå föräldraskapets logik? Var god hjälp mig att förstå. Håll till godo…

Förnimmelse från en förstörd lunch – borde ammande mammor förbjudas?

Detta matnyttiga ämne känns vid första en första anblick väldigt svalt och inte alls speciellt anmärkningsvärt, rent av logiskt. Bebisar behöver äta och mammorna har maten. Men eftersom vi återigen har med det mänskliga släktet att göra, slutar logiken där. Den går inte längre. Faktum är att den mänskliga logiken och dess lokomotiv, Det sunda förnuftet aldrig någonsin lämnat stationen. Det står där det står, fastrostat på rälsen och ingen vet hur man gör för att tända ångpannan. Och vem säljer biljetterna?

Som människa har man i regel en relation till nästan allting runt omkring en. Vare sig hon vill det eller inte så reagerar människan på olika situationer och stimuli. Eftersom ingen reaktion också kan ses som en reaktion är det svårt att argumentera emot detta påstående. Personligen har jag alltid ungefär samma relation till ammande mammor som jag hade till döda djur när jag var liten. Ni vet, det var lite skrämmande det som låg där på vägen, men man kunde inte låta bli att titta och ibland när ingen såg, peta på det med en pinne.

Ammande mammor på stan är också någonting som ofta berör, men de som har en åsikt om fenomenet är ofta just ammande mammor? Klagomål är inte frekvent förekommande och debatten känns inte Berlusconi het. Men ändå på något sätt anses det vara en rättighet som skall försvaras till varje pris. Även fast det egentligen inte sker några drastiska eller allt för aggressiva krigsförklaringar mot hungriga bebisar runt om i samhället, så krigar ofta de flesta mammor lika hårt för rättigheten att visa pattarna offentligt som tyskarna gjorde för att behålla vissa stränder på 40-talet. Men skillnaderna mellan tyskarna på 40-talet och mammorna i 2000-talets Sverige är att tyskarna faktiskt blev anfallna och anfallna med all rätt.

Vad gäller mammorna på stan så blir de inte ansatta på samma vis som de franska stränderna blev, vilket de heller inte borde. Det vore konstigt och tragiskt om det vore så. Bebisar måste äta och mammorna har maten. Inga problem, eller?

Jag var tills för ett tag sedan lyckligt oberörd och inte alls drabbat av fenomenet, offentligt ammande. De flesta mammor jag sett ägna sig åt detta sitter i en park eller längst in på något fik, där de diskret utövar en av många moderliga plikter. Men moderna vänner ondgör sig till och från över fenomenet. Jag förstod aldrig grejen på klagomålen. Och när jag inte förstår att klaga på eller ställa mig skeptisk till något, då mina vänner är det ofta ingenting värt att älta. När det kommer till att störa sig på människor i min närhet är jag Zlatan.

 Och alla mammor där ute, missförstå mig inte nu. Jag förstår att livet tar en helt ny vändning när det lilla knytet anländer. Jag förstår att det inte är lätt att få allting att gå ihop. Jag förstår att tiden försvinner och att prioriteringar ändras. Jag förstår också att det inte alltid är superlätt att vara morsa, speciellt inte på stan.

Ibland kan jag inte låta bli att tycka en smula synd om er när ni drar förbi. Speciellt ni som ser ut som ett kringresande tivoli, med vagnar, påsar, ballonger, djur och tillhörande studsande dvärgar. Jag förstår också att er bebis behov och default -kroppsvätskor snart blir en stor del av er vardag, vilket gör att man får anta att allt kladd, alla ljud och moderskänslor snabbt kokas ihop till en gryta av normalitet. Bebis är hungrig, patte fram. Bebis luktar illa, ny blöja fram. Bebis skriker, napp fram.

Men allting har sin tid och sin plats. Frågar man Olle Waller eller Katerina Janouch är det helt och fullt naturligt att ha en trekant med två schimpanser, men det är troligtvis inte helt acceptabelt att ha det under fruktstunden på dagis? Eftersom det antagligen skulle lämna en hel del chockskadade och hungriga barn efter sig (risken finns kidsen inte skulle vara ap-sugna på banan efteråt).

 Återigen, jag förstår helt och fullt läget. Tivolit har parkerats, alla vagnar slagits upp, nallebjörnarna hängts fram och choklad tombolan monterats. Ni sitter äntligen på serveringen i lunchrusningen och äter. Ni har kommit ut i vardagen efter ett litet uppehåll och trots att nattsömnen varit sådär de senaste månaderna går det att konversera och läsa en tidning utan att somna. Ni ser människor i rörelse, det känns kanske som en del av samhället igen? Men det är ett samhälle som kanske inte alltid visar den största hänsynen till er vagn och nya liv. Människor kanske inte tar den hänsyn som förväntas? Så varför anstränga er när den lilla stund av lugn helt plötsligt tar slut? Bebis hungrig, patte fram.

Här skulle jag vilja höra visslan från det sunda förnuftet, jag skulle vilja sitta i restaurangvagnen med en kaffe och titta ut över ett vindlande landskap. Jag skulle vilja vara säker på att det sunda förnuftet i sakta gemak tuffar på. Kolet som driver det kommer aldrig ta slut, rälsen är lagd och Jesse James moderna dito kommer inte knuffa ut en stenbumling i dess väg. I ett extremliberalt samhälle läggs allt ansvar på individen och individen tar ansvar. Det är en vacker tanke.

Tänk om det var så att det sunda förnuftet var så djupt rotat hos människan att vi alltid kunde luta oss tillbaka på det? Tyvärr fungerar den tanken lika bra i praktiken som kommunism. Det behövs lagar, regler och förbud för att stävja idioti. Att det sedan finns lagar, regler, förbud samt utövare av dessa som både är idioter och främjar idioti är ett helt annat problem. Ett problem för en annan tid och en annan plats.

Eftersom jag under min lunch häromdagen hamnade mitt i en mammas vardag kan jag inte låta bli att börja revidera mina tidigare svala och inte helt oväntat likgiltiga känslor gentemot mina gnällande vänner. Vad detta säger om mig som människa, låter jag vara osagt. Av den enkla anledningen att jag just är människa. När människor börjar analysera andra människor på djupet tenderar det ofta att sluta i vita huset eller som en krönika i Metro.

Bebis var hungrig. Så långt hade bebisen min sympati, jag var också hungrig och på gränsen till att börja gråta (men av helt andra anledningar än bebisen skulle det visa sig). Bröstet åkte fram. Tutten och bebisen var lokaliserad uppskattningsvis exakt 150 centimeter snett till höger om mig. Igen, en liten parantes för att undvika eventuella missförstånd, jag gillar bröst lika mycket som någon annan snubbe. Jag kanske inte är ett lika stort fan som vissa vänner, som stannar upp och tittar med en något längtande blick när en luftballong flyger förbi, men nästan.

Vad jag inte behöver är bröst, mjölk och skrikande bebis där och när jag äter. Precis som när oskulden rök i ett helt annat sammanhang blev jag lite chockad och förlägen. Jag kopplade inte riktigt vad i helvete som höll på att ske precis snett till höger om min lunch. Bebisen skrek, mjölken rann och mamman fortsatte läsa sin bilaga till expressen som om det vore det mest naturliga i hela världen. Vilket det också var, för henne. Människan är och förblir ett vane djur. Upprepa någonting du inte är helt bekväm med 300 gånger så kommer du förstå vad jag menar, det gäller allt från extremskidåkning till användandet av stol-piller.

 Men eftersom jag långt ifrån avskyr bebisar utan tvärtom, så försökte jag ha överseende och ägna mig åt min lunch. Det kommer troligtvis inte vara sista gången i lillens liv som han kommer tycka att hans föräldrar kanske beter sig lite tvivelaktigt. Långt om länge reagerade lillens mamma på att han fortfarande skrek och konstrade sig, trots att han fått mat. Hans problem grundade sig självklart i någonting han åt för flera timmar sedan. Vilket också hans kära mamma började förstå. Skönt, tänkte jag då kommer mamman avlägsna sin bebis och i förlängningen också sitt bröst från min lunch.

Det gjorde hon också, hela vägen till andra sidan av den glasvägg som någon inredare funnit estetiskt tilltalande att placera till vänster om mitt bord. Där slet hon av lillkillens byxor och blöja. Brunfärgade tvättservetter flög omkring som konfetti på en hockeymatch. Mamman pratade med lillkillen som låg där och log. Hon tog ingen som helst notis om kladdet som förevigt förstört köttbullar och potatismos för mig. För henne var det så naturligt det kunde bli och jag förstår henne. Hennes barn, hennes bröst, hennes spyfläckar på tröjan, hennes bajs, hennes blöjor. Och så ska det väl också vara, men bara det inte är i närheten av mig när jag äter. Jag såg på mina stackars lingon och ville gråta, men vågade inte riktigt då jag fruktade att jag kanske skulle åka på samma behandling som lillkillen. Vilket troligtvis skulle känts lite obekvämt.

Vad ska man då dra för slutsatser av dessa två stycken ovan?

Precis som rökning måste ammande mammor förbjudas där mat serveras. Det är inte konstigare än så. Några få förstör för alla mammor med sunt förnuft. Förstör för alla mammor som med stil, finess, diskretion och ett sjätte sinne som inte ens spindelmannen kan mäta sig med, rattar runt sin vardag. Tyvärr blir det kontentan av min lunchupplevelse. Om en öppen och liberal attityd som säger, använd ditt sunda förnuft när du rör dig bland folk, och det leder till amning på stan, som leder till amning där man äter lunch, som leder till bajs där man äter lunch så finns ingen annan utväg. Tänk er ett vägnät och trafik utan några som helst regler. Visst, merparten av bilförarna skulle säkerligen köra inom sin förmåga. Men några få skulle tappa kontrollen och balla ur fullständigt, vilket i sin tur skulle drabba hungriga och oskyldiga medtrafikanter.

Är det okej för mig att stå och kissa utanför fönstret där du äter lunch?

 

 

 

Jag ammar offentligt!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 2 minuter

SÅDETSÅ!

Jag är mamma till sju barn. Sju barn har jag ammat mer eller mindre. Vad är problemet med att amma offentligt? Är det stötande? Men jösses skärp er! Det som för mig är en självklarhet kanske inte är det för andra.

”Det passar dig inte att ”fläka” ut brösten på en resturang”

Det kan du ge dig fan på att det gör! Blir mina barn hungriga så måste dom få äta. Det är naturligt, det mest naturliga som finns för ett spädbarn. Sen kan jag köpa att man kan tycka att det är otrevligt att sitta och titta på någon annans bröst. Men för guds skull, inte sjutton sitter man och ammar sitt barn för att visa upp sig på något sätt. Det är liksom en nödvändighet, en överlevnad och ett måste. Skit i att titta. Vila ögonen på något annat. Det är inget unikt i sig att en kvinna ammar sitt barn. Det har man gjort i flera hundra år. När man ammar sitt barn så är man endå i en ganska intim situation, ett samspel mellan moder och barn. Man vill ha lugn och ro och man vill känna sig bekväm. Varför inte dra sig undan då kan man tycka? Ja jag kan erkänna, när jag fick mitt första barn så tyckte jag det var pest och pina att behöva amma offentligt. Jag låste ofta in mig på någon toalett (mindre trevligt). I mina öron låter nu helt galet, ska man behöva låsa in sig på en offentlig toalett för att man behöver amma sitt barn? Jag växte i min mammaroll och insåg ganska snabbt att amma var något naturligt och självklart. Såklart man inte behöver låsa in sig på någon äcklig toalett för att mätta sitt barn. Med lite sunt förnuft så kan man sköta ammningen på ett snyggt sätt, och alla blir nöjda.

Låt våra barn få bli mätta och titta bort för bövelen om det nu stör sååå mycket!

Tiden går för fort…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Shit! Jag fattar inte hur fort den här hösten har gått. Den har bara swichat förbi. Mina små bebisar är inte längre så små, Adam har blivit så lång, Engla-Freja är minsann stora tjejen och de stora grabbarna har snart vuxit om morsan. Jag kommer ihåg när Victor var liten, då ville jag inget heller än att han skulle växa och bli större. Bara för att jag var så nyfiken på hur han skulle bli min lilla micromänniska. Jag ville kunna prata med honom. Och nu har det snart gått tretton år. Otäckt. Något annat otäckt som jag kommit underfull med är att trettonåringen lyssnar lika bra nu som när han var ett år. Så det där med att kunna prata med honom vet i sjutton om det spelar någon roll? (ja jag har en sån DÄR period med min kära gosse nu).

Det jobbiga med tiden är att man aldrig kan styra den. Skulle vilja kunna stanna tiden. Ibland måste man ju skiljas med människor i ens närhet av olika slags anledningar. Och snart ska jag eller vi skiljas från människor som förgyllt våran tillvaro under ganska många veckor. Känns vemodigt, och faktiskt ganska jobbigt. Jag får skratta mig lycklig på fina minnen och känna mig rik på mina nya vänner. Jag har verkligen lärt känna så otroligt coola människor. Jag har även fått ett annat perspektiv på olika saker i livet. Genom andra lär man sig. Fan så ledsamt. Hoppas på många kära återseende!

Depp depp…

Nu ska jag i väntan på att lilla Charlie sheen vaknar, sätta mig med papper och penna (för jag gillar ljudet av blyerts mot papper) och försöka skriva ner de vackraste ord jag hittar i kombination med en bra formulering.

Tiden går för fort…