Nej inte det minsta…
Efter att jag fixat barnvakt till resterande sex barn så tog jag med mig Charlie till akuten. Fick vänta 1½ timme tills det blev våran tur. Charlie sov i vagnen medans vi satt i väntrummet som tur var. Till sist fick vi komma in…
– Hej, jag är här med Charlie Ilmrud. Han har ett sår på vänster axel det ska finnas papper på att vi ska komma hit, jag har pratat med 1177 som hänvisade mig hit. Pratade med dom vid lunchtid…
– Jaha men då måste man komma hit omedelbart för att få hjälp med att sys…
Damen sitter och läser bakom disken i mottagningsrummet.
– Ursäkta, jag hörde inte vad du sa? Sys?
– Ja ska man sy ett sår så är det jätte viktigt att man kommer fort.
Känner hur jag börjar bubbla…
– Tycker du ska läsa innantill en gång till. Vi är här för att Charlie har ett infekterat sår på vänster axel som växer med en väldans fart. Och jag vill att en läkare ska titta på detta. Och som sagt vi blev rekomenderade att åka hit till akuten.
Nu kommer ännu en dam in i rummet, en sjuksköterska. Hon läser på lite.
– Men vi har bara kirurgläkare här!
– Jaha, jag drar historian igen och förklarar att jag SKA träffa en läkare.
– Fast du hade ju en tid på vårdcentralen? Och dom är ju bäst på det här.
– Men nu vill jag att en medicinbarnläkare ska titta på det här…
– Men vi har ju bara kirurgläkare här!
– Då tycker jag du ska ringa ner till barn och ungdomsmottagningen som jag vet har öppet till 17.00 här i huset för jag SKA träffa en läkare.
Hon babblar på och till slut ringer hon ner till barn och samtalet avslutas ”jaha där ser man”
-Nej de kan inte ta emot er. Men jag kan gå in och titta om jourcentralen kan ta emot er senare?
-Fast nej där var jag igår, och är inte nöjd med vad dom gjorde, de fixade inte ens att lägga om såret. Min dotter på 4år skulle kunna göra det bättre! (nu börjar jag bli förbannad)
-Då kan vi inget göra. Men de kanske har bytt personal tills idag jag kan ju titta?
– Ja gör det då, så får vi se om det finns personal som kan lägga om såret ordentligt tills imorgon så åker jag till Linköping och söker vård istället eftersom man inte får hjälp här!
– Fast vårdcentralerna är ju bra på det här, dom kan det bäst!
Hon går iväg och är borta en stund. Jag passar på att prata lite med hon som tog emot oss som satt kvar i rummet.
– Det var visst samma personal som igår!
– Då kan du hälsa dom att vi INTE kommer… Men du kanske kan se i Charlies journaler om provsvaren på odlingen har kommit?
– Men då kan vi inte hjälpa er då. Och provsvaren får inte jag prata om, får inte berätta om vad jag ser eller inte ser.
-Ehhh va? Jag är hans mamma och vill veta…
– Ja tyvärr men jag får inte, det måste vara en ansvarig läkare som berättar det.
– Men herreguuuuud! Skojar ni med mig?
– Fast jaa jag kan väl gå och titta om en kirurg kan titta på det då…
– Ja gör gärna det!
Efter en liten stund kommer hon tillbaka med en liten farbror och hans elev. Han tittar ordentligt på såret och tycker definitivt att vi ska åka in till barnakuten med Charlie…
-Ingen tvekan om saken, hade det varit mitt barn så hade jag åkt dit direkt! Jag är kirurg men såpass ser jag att en medicinläkare borde titta på det. Åk direkt, eller så fort ni kan.
Och gissa vad sjuksystern säger då?
– Ja det är nog lika bra vi skickar in er till barnmedicin!
HAHAHA men va faaan rent ut sagt! Det var ju typ det ända jag tjata om att en medicinläkare skulle titta på honom. Så bara för att en läkare tyckte det så gick det helt plötsligt bra att hålla med om det? Och varför måste vårdpersonalen ha taggarna utåt om man som patient har åsikter och egna förklaringar på sjukdomar? För att dom alltid tror sig veta bäst?
Är det lustigt att sjukvården är som den är?
Skämmes tamejfan akutmottagningen i Motala!
Så nu ringer jag barnakuten på us i Linköping då…
