Mina pojkar…

Växer så det knakar! Victor provade för ett tag sen militärkläder och jösses, när jag såg bilden så såg han så stor ut. Min lilla Victor. Ja inte många år kvar till det är dags för skrutten att mönstra inför lumpen. Haha det är ju inte klokt!

Mina pojkar1

(Bilder får INTE kopieras)

Victor tältade i natt, sista natten med klasskamraterna. Han ringde i morse och hade riktigt mörk whiskeyröst. ”Mamma jag kommer hem nu, det var kallt att tälta” Hm… tror inte det var fel på temperaturen, antagligen så var det sömnbrist och skrattanfall som var orsaken till rösten.

Visst kommerVictor bli en snygg soldier ♥

Sommarlov <3

Idag var det skolavslutning. Alla mina pojkar var såå fina ♥ Victor har nu lämnat mellanstadiet bakom sig och där med även skolan han gått på i sex år. Det har varit sex tuffa år emellanåt. För att inte gräva för mycket i det så kan vi kort och gott avrunda med att det kändes extra bra att fira skolavslutningen idag. Nu kommer det bli bra.

Men vi kommer att sakna Victors fröken Pernilla, hon är en underbar människa!

Dagen till ära så klädde jag upp mig lite, jag har ju alltid gillat att  klä upp mig och nu sen min viktnedgång så gillar jag det ännu mera. Jaha, guuuud så snygger en blev döh! Tyckte jag. Mina förtjusande söner och deras vänner asgarvade åt mig och tyckte jag såg ut som en flygvärdinna. Och Micke undrade vem jag skulle på dejt med.

Det här är ju lustigt. När jag annars går i i mina träningskläder som Micke upplever att jag numera alltid gör, så är det fel. ”Men du klär aldrig upp dig för min skull” och när jag faktiskt klär upp mig för Micke och familjens skull, ja då är det fel, för då ska man iväg på nån dejt. Hur tänker dom då karlarna? Ska man eller ska man inte klä upp sig? För deras skull eller för sig själv?

Efter skolavslutningen så fikade vi med en blåbärstårta och en citrontårta. Grabbarna hade med sig sina polare, så det blev fullt hus 🙂

Förövrigt så har jag idag bestämt att jag ska köpa en ”dagbok” som jag ska kalla ”våra bästa”. Där ska jag samla barnens allra bästa funderingar och kommentarer. Som imorse, Wilson våran lilla filosof satt på pallen i hallen och skulle ta på sig skorna. ”Pappa vem kom på strumporna?” Jag fnissade gott och kände en viss lättnad av att jag slapp svara (för det är liiite jobbigt när man inte kan svara på en sjuåringsfrågor) ”Nja du, de kommer nog från strumpidavien” Wilson kliar sig lite på hakan och frågar snabbt ”vart ligger det?” Hahaha hur ska pappa klara sig ur detta nudå? ”Ja alltså de finns inte mera, de gick i konkurs när ett annat land kom på att de kunde göra strumpor av trä” Jaha svarar Wilson nöjd. Det var svar nog. Där har man liksom tur, han kunde lika gärna fortsatt och börjat fråga om det nya landet. Men såklart så låter vi inte pojken tro på allt vi säger, vi berättar ju givetvis att vi skojar sen efteråt.

Han är så go våran lilla tänkare 🙂

Någon har vi fler tillfällen undrat varför vi kallar William för Wilson? Jag vet inte vart det kommer ifrån, kanske kan det vara från chuggington, det lilla röda tecknade tåget. Där finns det ett tåg som heter Wilson. Jag tycker det är fint. Annars så har vi börjat kalla honom för Wille wonka också. Och det kommer ifrån våran inslagsproducent Maja. Hon och William fick ett speciellt band, hon kallade honom för Wille Wonka.

Vad säger ni, är ni för eller emot smeknamn?

Mitt favoritprogram!

dance

Ligger i sängen och tittar på mitt favoritprogram 🙂

Åhh vad sugen man blir på att dansa eller hur?

PMS!

Gahhh! Jag har ont i magen och är allmänt en gnällkärring just nu. Så tillåt mig gnälla lite! I söndags så tog vi med familjen till varamon för lite äventyrsminigolf. Charlie och Colin sov sig igenom nästan hela rundan vilket var positivt för mamma och pappas del. Det började bra för min del. Micke muttrade några gånger och jämförde golfbollarna med de bollar han vanligtvis brukar spela långgolf med. Haha! Men turen vände för min del. Det var tre barn som störde min koncentration. Inte mina barn. Såklart barn får låta, röra sig och bara vara barn, men va fasen! Det här var en familj som redan hade gått sin runda. Mamman och pappan satt vid sidan av golfplanerna och småpratade samt avnjöt en kopp kaffe, deras barn gjorde inte det.

De roade sig med att springa omkring överallt där folk spelade. Vi ett flertal gånger rättade jag mina egna barn när de ville ”härja fritt”, jag rättade dom extra högt i hopp om att de tre andra barnen skulle ta åt sig och förhoppningsvis lugna ner sig. Men inte!  När vi då till slut kom till banan närmast dessa föräldrar, så fortsatte de tre barnen att springa omkring och givetvis på våran bana. Då kunde jag inte hålla mig. Jag bad vänligast med en bestämd ton att de skulle gå av banan. Och det gjorde dom, men lika fort var de tillbaka igen. Föräldrarna gjorde ingenting.

Intressant. Vi med många barn får automatiskt en massa förutfattade meningar om att vi inte kan hålla koll på alla våra barn. Man hörs och syns. Men så är inte alltid fallet. Jag skulle vilja påstå att vi med många barn har ännu mera koll på våra barn av den enkla anledning att vi är så många. Man måste hela tiden ha ögon i nacken. Och man uppför sig så är det bara. Sen att det kan bli rörigt ibland ja självklart men bara för att man är fler så blir det inte värre.

Så okej, min golfrunda som började så bra gick åt helvete! (jag får väl ursäkta mitt ordval innan någon pretentiös människa kommenterar det – ursäkta) Men jag överlät så gärna vinsten till min kära make.

IMG_5774

IMG_5776

IMG_5788

IMG_5792

Efter minigolfen så tog vi med barnen ner till varamon vilket ligger granne med minigolfen. Det var uppskattat, Adam blev så glad att han klädde av sig alla kläderna och badade 🙂 ”intje kallt mamma jag lovaj” 🙂

IMG_5807

IMG_5826

IMG_5833

IMG_5821

IMG_5808

IMG_5820

Med sand mellan fingrarna så glömde jag ialla fall bort förlusten på minigolfbanan och de bråkiga barnen.

Varamon i mitt hjärta <3