Och var tog den här dagen vägen? Det har gått i ett. Började dagen på bästa möjliga sätt, på jobbet. Har saknat jobbet efter en veckas sjukdom med snor och annat otrevligt. Jag trivs galet bra. Efter jobbet så blev det matlagning, Victor hade varit gullig och varit och handlat. Tackskaviha. Sen blev det playdate med bästa Johanna och lilla ”Vilda”. Jag kallar bebisen i magen för ”Vilda” Johanna är mer inne på Indra. Vi är inte överens. Men som ”tant Madde” så kan jag tycka att jag har liiite att säga till om. Haha. Men visst är det svårt det här med namn. Har ni några namnförslag till Johanna? Jaha och nu sover hela familjen. Något annat som gjorde mig glad idag var det lilla meddelandet jag fick av Micke skrivet på garagemuren. Tänk att så lite kan göra så mycket. Och lite börjar bli mycket nu. Bloggkampen har nu samlat in 500kr till cancerfonden. Nu kämpar vi vidare!

Något som alla älskar måste väl ändå vara musik. Jag älskade att sitta vid pianot, lite blygsamt skriva mina egna låtar och försvinna bort i kreativitet och skapande. Just nu sitter jag och lyssnar på Charlies Magazine. Ett band som inte finns längre men som spelas ofta hemma hos oss. Det finns en låt som heter ”My Choosen One” lyssna på den.

Kram <3

Hittar en massa små söta outfits som ska få flytta hem till mig. Och Äntligen har pälsen kommit tillbaka. Jag har alltid tyckt att det varit tjusigt. Och vet ni vad, jag har en äkta päls. Vågar jag berätta det eller kommer jag få en massa djuraktivister efter mig nu? Det är från början min mammas päls. Hon köpte den för herrans massa år sedan. Jag tycker det är helt okej att bära päls, men jag skulle aldrig köpa en äkta päls idag, fast är det en gammal päls från mamma eller mormor som hängt i en garderob så känns det okej. 

Sååå snyggt!

(kläderna kommer från H&M) 

Eller? Hela bloggsveriges nya samtalsämne. Självklart. Igårdagens avsnitt av Svenska Hollywoodfruar så tog Isabel Adrian hål i öronen på sin lilla dotter. Facebook användare rasade över hur Isabel kunde gör så mot sitt lilla barn. Visst skulle det bli skriverier om detta.

Engla-Freja var 1½år när hon tog hål i öronen. Vi hade många diskussioner om detta hemma. Micke tyckte hon var för liten. Ja jag höll med, lite liten var hon nog allt. Men hon ville ha hål i öronen, hon tjatde om detta hela tiden. Hon försökte tom ta mina örhängen och trycka in i örat. Självklart kan inte inte en liten flicka på 1½år bestämma själv om hon ska få ta hål i öronen, men hon ville så gärna. Jag berättade för Engla-Freja att det faktiskt gör lite ont att ta hål i öronen. Men det skrämde henne inte alls. Så en dag gick vi in till Carro min guldsmed, vi pratade om det och visade Engla-Freja hur man gjorde. ”Jag vill” och hon fick! Hon sa inte ett ljud utan var sååå stolt över sina små diamanter i öronen.

Men att Isabel Adrian valde att pierca sitt barn på det sätt hon gjorde fick mig lite spyfärdig. För det var en riktig piercing! När Engla-Freja tog hål i öronen så använde vi en sån håltagningspistol, det känns på nått sätt mera humant. Sen att Isabel valde att ha med nannyn för att hon inte vill bli kopplad till smärta och istället komma som den räddande ängeln fick mig att gapskratta! Så jävla korkat!

Isabel, när du valde att skaffa barn så valde du att vara förälder i alla lägen, tom i dom lägen när det är som tuffast. Som barn mår man bäst av trygghet, trygghet hela tiden inte bara som en ”räddande ängel”…

Sen är det TV, jag vet! Det vinklas det klipps och det finns ett manus många gånger. Men inga pengar i världen skulle kunna få mig att ”spela” så korkad som morsa!

Pinsamt…

 

 

Ikväll är det premiär för ”Ensam Mamma Söker”. Det påminner mig om våran inspelningstid med Familjen Annorlunda. Jag blir lite avis på de ensamma mammorna, för de har nämligen fått umgås med världens bästa kamerateam. Det är nu ca ett år sen vi lärde känna dessa underbara människor. Shit man var skitnervös. Man skulle vara sig själv, inte tänka på att man hade en kamera efter sig, på sig och med sig. Dessutom så hade man ju en mygga fastsurrad i kragen, och ljudet gick rakt in i öronen på våran ljudekniker. Sen var det en inslagsproducent också, hon fanns där och pratade med oss fast hon var osynlig, eller för er som tittade var hon osynlig. ”Okej nu kör vi!” Aha ingen lära-sig-agera-framför-kamera-kurs här inte?! Dessutom var jag ensam hemma med alla kidsen när teamet ramla in. Kommer ihåg att jag gick in på toan och tänkte ”åh herreguud” sen körde vi! Teamet var så enkla, allt var helt naturligt för dom liksom. Hade jag scenskräck innan så försvann den kan jag lova. När man kommer och går med ett kamerateam så väcker det uppmärksamhet, folk tisslar,tasslar och tittar. Ibland ville jag krypa ur skinnet och gå och gömma mig men det gick ju inte. Istället började jag gilla det, det var kul och tillsammans hade vi kul. Teamet blev våra vänner och är fortfarande våra vänner. Barnen saknar dom och pratar fortfarande om dom. Fan vi hade skitkul! Såklart vi blev trötta ibland men de blev dom också. Men tänk vilka grejer vi fått uppleva tillsammans. Alla våra synkar varje söndag. Då vi ”pratade” med er tittare. Vi pratade om det vi hade gjort, eller berättade om oss själva eller barnen. Ibland blev det lite knasigt och alla brast ut i skratt. Eller tänk alla utflykter vi gjorde tillsammans, alla äventyr. Med blandade känslor. Jag grät och hade ångest inför flygresan till Milano, vad hade jag gjort utan Teamet som tog hand om mig under hela resan. ”Gråt inte Madde, när vi landar kommer du känna att du är så jävla cool som klarat detta”. Och så kände jag med! Micke och jag kom varandra ännu närmre. Man kan tycka att ett förhållande är pressat ändå när man han sju barn och mycket att göra, men efter ett projekt som detta  så kan man klara allt. Hur som helst, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om det här. Vi saknar vårat kamerateam, våra vänner. Och missa inte att titta på ”Ensam Mamma Söker” ikväll 20.00, världens coolaste människor har skapat det programmet!

Här kommer lite bilder från våran tid tillsammans Behind The Scenes 🙂