Inget är som väntans tider sägs det. När man väntar barn så känns det alltid som tiden går så långsamt. Man vill ju inget annat än att få hålla det lilla knytet i armarna. När förlossningen sen närmare sig och det blir ett faktum att man äntligen ska få se det man väntat på så länge så undrar man vart tiden tagit vägen. Även om jag varit totalt förberedd på att jag ska snart ska bli mamma så har värkarna alltid överaskat mig. Så det var så här det kändes here we go again. Men inget är så gott som fikan efter förlossningen när det lilla underverket ligger så oberörd och fridfull ihopkurad i sin lilla balja.

Idag kommer lilla Ina hem. Johanna har för första gången i sitt liv blivit mamma. Det får mig att tänka på när jag blev mamma för första gången. Jag var bara femton år, men trots våran åldersskillnad så är tankarna och känslorna ungefär desamma. Och jag kommer så väl ihåg den dagen jag lämade BB och fick ta med mig Victor hem.

Men när landar man egentligen? För vardagen kommer ju trots allt. Jag kan än idag prata om Victors födelse precis som om det var igår. Jag har nog inte landat ännu? Jag tror det kallas lycka. Och jag har mycket att vara lycklig över här i livet. När man är mitt uppe i allt så kan det ibland kännas tufft, men jag skulle absolut göra om allt om och om igen.

Någon frågade mig om det var något speciellt de skulle tänka på som nyblivna föräldrar? Och det ända jag kan säga är njut av tiden och tillvaron. Ta dagen som den kommer och lär känna den lilla bebisen. Tiden går fort så utnyttja den väl. Om tjugoett dagar så fyller min förstfödda son fjorton år. Lustigt det kändes som igår…

”De flesta föräldrar favoriserar ett av barnen”

Idolfinal och fredag känns som en riktig kanoninledning på en fin helg. Men så ringer dagis igår och misstänker att Charlie har fått ögoninf. Mmm visst var det så, och inte så lustigt att mina ögon kliade hela dagen. Blä. Dessutom så har jag en sjuk Wilson hemma. Han mår inte bra sen i måndags. Klagade på magont. Höll ändå humöret uppe och lekte mellan varven. Fick för mig att det kanske var något som hänt i skolan som gjorde att han hade ont i magen? Inte likt Wilson men man vet ju aldrig. Nej nej, allt var som det skulle. Igår fick han gå till skolan och allt var som vanligt. När han kom hem hade jag maten klar men han ville inte äta. Det är inte heller likt Wilson, han är alltid hungrig och vill äta när han kommer hem från skolan.  Eftermiddagen var som vanligt. Wilson byggde lego, läste sin läsläxa, spelade och grejade allt i sin ordning. Kvällen kom och mina ögon kliade. Badade barnen och gav dom kvällsmat. Wilson började klaga på sin mage igen. Micke sa till honom att lägga sig i soffan nere hos oss för att se om han blev lugnare. Och rätt som det var så satte han sig upp och börjad kräkas. Det fullständigt sköljde ur honom. Micke som satt och surfade på mobilen visade mig i samma stund aftonbladets nyheter ”vinterkräksjukan är här!” Sådär ja! Men jag är inte riktigt säker på om det är kräksjukan faktiskt. Tycker det knns lite konstigt att man går och har ont en hel vecka i magen innan spyerna kommer om det skulle vara en vinterkräksjuka?! Kanske är det blindtarmen? Det blev att sjukskriva sig idag och imorgon, jag med mitt öga och resten av sjukstugan får helt enkelt vara hemma och kurera sig. Kul med tanke på att jag fått såååååå mycket jobbtider de senaste veckorna. Suckar högt och irriterande!!! Ibland är man mer behövd än andra gånger, tex på helger och under högtider. Tråkigt att behöva vara hemma när man vill jobba. Dessutom så hade jag sett framemot en kul föräldrapanelträff. Men det vekar som att det skiter sig även denna gång. Åhh det år bra nu Madde!!! Nähe om jag skulle lägga mig ner på golvet och gråta en stund då. Det blir alltid bättre sen…