I måndagens program av kvällsöppet så pratade man om amning. Det här med amning har jag ältat ett par gånger nu, nästan så jag tröttnat. Självklart är amning det bästa för barnet osv. MEN i alla fall så kanske det inte är det. Då menar jag för de mammor som faktist inte kan amma av olika själ. Det kan bero på att man som mamma äter medicin, eller mår psykiskt dålig eller att mjölken helt enkelt inte rinner till. Man ska inte ha dåligt samvete för det. Det var en mamma som berättade om hur hon nästan blev tvingad till att amma trots att det inte funkade, det resulterade i att hon blev deprimerad. Det är självklart väldigt tragiskt. Fast min spontana tanke var, varför inte sluta innan det går så långt? Jag vet också hur det var att vara förstagångsmamma, dessutom en väldigt ung förstagångmamma. Jag minns också hur det var när amningen inte funkade. Sköterskan på BVC fick mig att känna skuldkänslor över att ge Victor mjölkersättning. Jag kände mig som en sämre mamma, det gjorde jag. Tänkte att det kanske berodde på att jag var så ung? Jag ammade i knappt tre månader sen gick det inte längre. Inför varje mål så kände jag mig obekväm och det blev värre och värre för varje gång. Såklart att det påverkad amningen. Helt övertygad om att Victor kände mitt obehag. Detsamma var det med Oliver. Det gick nog lite bättre, kände inte samma stress men var alldeles för rastlös i själen för att få det att funka. Men jag sa i alla fall ifrån när det inte gick mer! Med William var det något helt annat. Jag intalade mig innan att jag skulle klara det här med amningen. Och det gick! Inte helt smärtfritt dock. Det var i perioder riktigt smärtsamt, och ibland kändes det som att William inte blev mätt utan bara ville äta och äta. Men jag ville få det att funka och med mycket jobb och envishet så blev det alldels fantastiskt bra. Och den lille gossen gick upp i vikt precis som han skulle.

Kan det vara som så att ens mentala psyke spelar in i det här med amning? Jag var så envis och ville få det att funka, tror också att jag hade blivit lite äldre och mer mogen inför det. Och det är trots allt ett samspel mellan mor och barn som också ska fungera. Allt måste ”klaffa”. Även om det nu är säkert flera andra mammor som också verkligen velat men inte fått det att funka. För så är det ju, det går ibland helt enkelt inte. Och jag har full förståelse för dessa.

Det jag däremot inte har förståelse för är dessa som väljer bort amning bara för att. Varför? Skapar man ett barn så vill man väl göra allt för att barnet skall få det bästa? Att välja föräldrarollen betyder många gånger att man ger upp något annat. Bekvämlighet som att ge barnet en flaska i näven medans man sysselsätter sig med annat är förbannat egoistiskt.

Dominika Peczynski menade i debatten att hon valt att flaskmata för låta pappan vara delaktig redan från början. Och beslutet var högst feminisiskt. Jaha ja? Otroligt fint att låta pappa känna sig delaktig. Jag vill inbilda mig att pappan får vara delaktig endå. Så  funkar det i familjer vanligtvis, är din familj mera annorlunda än andras? Man kan på flera sätt göra mycket gemensamt. Pappan kan tex sitta med när man ammar. Och visst kan pappan få flaskmata ibland också, men att helt avstå från att amma bara för pappans skull känns bara fånigt. Handlar det om genus? För det ämnet har gått över styr. Vem fan väljer att inte berätta för barnet vilket kön det har och dessutom kalla det för hän? Vi skapades i olika kroppar som också fick olika speciella egenskaper. En man kan inte föda ett barn, och en man kan heller inte amma sitt barn. Precis som mannens fysik och uppbyggnad av kroppen inte är den samma som kvinnans. Eller bäst av allt kansk vore om i alla blev tvestjärtar? Tänk så bra!

Eller är det egoistikst att amma? Fram med pattarna, ha inte dåligt samvete om det inte funkar och sätt barnens behov framför ditt!

Funkar det inte första gången, andra gången eller tredje gången så kanske det funkar fjärde gången annars funkar det inte alls.