Fick ett mejl idag…

Tack själv Emma! Jag förstår dig, och jag tror vi är många andra som gör det också. Man vill ju trivas i sig själv. Bristningarna har jag också. Har stundtals mått jätte dåligt på grund utav dom. Men ju mer jag har tänkt på dom och insett att jag antagligen kommer få leva med dom resten av mitt liv så har jag fått bli kompis med dom. Och ärligt talat så är jag faktiskt jävligt stolt över dom! Jag har burit åtta underbara barn i min kropp och fick jag bristningar på grund av det så kan dom ju bara vara fina! Vad andra sen tycker bryr jag mig inte om. För mig betyder dom kärlek.

Så här ser jag ut nu på magen 🙂 Visst är det tjusigt? Det tycker jag! Vet du, mitt vänstra ben är fullt av åderbråck och bättre blev det inte utav den lilla proppen jag fick i samband med förlossningen för 11 veckor sedan. Jag skulle säkert kunna lägga ner tusentals kronor på att försöka trolla bort dom. Men varför ska jag? Så länge jag inte måste ta tag i det pga medicinska själ så kan jag ju lika gärna vara lite blå på benet och lägga dom tusentals kronorna på min familj. Jag är den jag är, med eller utan bristningar och blåa ben. Jag är inte rädd för att visa det heller. Dagens kvinna måste få flera utseenden än den perfekta hitta-på-bilden! Vi finns ju på riktigt! Det måste vara väldigt jobbigt att alltid sträva efter att se perfekt ut. För även dom ”perfekta” fiser och har mörka ringar under ögonen ibland. Så länge man mår bra och glad i sig själv så spelar utseendet ingen roll.

Med tanke på gårdagen inlägg så vill jag bara klargöra vissa saker efter denna kommentar…

”Helt ärligt Madde är det verkligen lite löpband och sluta äta godis mitt i veckan det enda du gör för att tappa såhär?? Jag har svårt att tro det om jag får lov att vara ärlig. På en vecka är det knappast möjligt att se sån skillnad på kroppen som du visar. Jag arbetar som dietist och har en man som är Pt och vi är båda väldigt förvånade. Tror du gör något helt annat på kanske medicinsk väg. Det hade varit väldigt roligt att få läsa om en hel dag hos dig med vilken träning, hur länge och hur du har ätit/vad du har ätit under en hel dag. Det kan du väl bjuda på iaf /Annika”

Jag äter inga mediciner över huvudtaget! Och du som dietist och med en man som PT borde väl veta bättre. Jag har en 11 veckor gammal bebis och helammar, det hjälper kroppen att tappa vikt samt återfå formen mycket snabbare än om man inte ammar. Allt handlar om att hitta sin egen balans med träning i kombination med rätt kost. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. Men jo små förändringar i vardagen som att sluta äta godis och dricka läsk ger dessa resultat med rätt träning. Har du hört talats om periodisk fasta eller intermittent fasting? Jag äter inom mina ramar, men bara kolhydrater till lunch. Man ska äta mycket proteiner. Sen finns det småknep som kroppen oftast påverkas positivt av vid viktminskning. Exempelvis att alltid träna innan frukost då kroppens ämnesomsättning då förhöjs vilket leder till att man förbränner kosten på ett bättre sätt. Är man intresserad av viktmiskning så är raska promenader med intervaller effektivt. Springer man hela tiden så håller cellerna kvar i fettet och signalerar att det är kris.

Så nog är det möjligt!

Kommer framöver att  göra ett inlägg om det här. Och visst bjuder jag på mig själv. Men säg mig Annika skulle du köpa en bok som du redan läst? Mina planer är att själv arbeta som PT när jag grejat klart min PT-utbildning. Så lite får jag nog hålla för mig själv!

 

 

Mammanerver som spökat hela dagen. William hade ingen fraktur i foten i alla fall tackocklov! Victors bakåtvolt verkade inte heller har skadat honom på något sätt. Hujedamej. Det är inte lätt att vara förälder ibland ska ni veta. Det är liksom sådana här saker man aldrig kan vara riktigt förberedd på. De bara händer och när det väl gör det så blir man lika orolig varje gång.

Jag hade lovat Oliver en tripp till Linköping idag men vi ställde in det. I stället åkte han och jag ner till stan här hemma. Lämnade sedan en mycket nöjd kille hemma hos sin pappa. Oliver fick sova där inatt för han ska spela en fotbollsmatch med de lite äldre grabbarna imorgon. Hade gärna följt med och tittat, men tyvärr så har vi fortfarande bara en bil och den är upptagen av Micke och William imorgon. Hur som helst så utökade vi Olivers garderob med tre tröjor, två byxor, en t-shirt och ett par kalsonger. Det var minst sagt behövligt för han har vuxit ur allt!

Det blev en stund ute på gården innan regnet kom.

Nu ska vi ha lite fredagsmys och invänta ett gäng tonåringar som ska ”slagga” här inatt 🙂 

 

Micke sitter på akuten med William som har ont i en fot efter gårdagens träning. Han verkar vara hungrig. Blev ju lite knas med födointaget idag och ni vet kanske vilken tid det kan ta på sjukan ibland. Och jag erkänner jag faller för frestelsen även jag ibland. Tur jag har en man som sätter stopp för det! Vi skulle styra kosan mot Linköping idag, vi får väl se hur det blir med det. Fantastiskt, fick precis ett samtal från sjuksköterskan på Victors skola. Bakåtvolt i ringar högt uppe i luften. Ingen fara tydligen men nu tror jag att en kopp kaffe får lugna mina nerver en stund!

Dagarna går för fort. Redan torsdag, snart fredag och var tog den här veckan vägen? Har precis kommit in efter att ha vallat ungarna ute på gården ett par timmar. Micke är och tränar Wilsons fotbollslag. Jajemän, nu är han igång igen. Fast han är bara inhoppare då den riktiga tränaren är på semester. Men jag tror han tyckte det skulle bli roligt, han har ju saknat att vara tränare. Så skulle han bli tillfrågad att ställa upp på heltid så skulle nog svarat bli ja. Det är ju det där med tiden, den måste ju finnas.

Tänkte jag skulle visa hur bra resultaten blir av rätt kost och träning!

Här är en bild på mig själv tagen för lite mer än en vecka sedan. Jag lade ut den på instagram med texten ”Sakta men säkert, jo det finns lite att ta av. I september ska den sitta bra! Pepp!!!”

Jag har inte märkt så stora förändringar på vågen, men nu en vecka senare så visar måttbandet och kläderna en helt annan sak! 

Voila! Visst händer det grejer…

Höfterna, rumpan och magen minskar. Bara genom 40 minuter träning varje morgon. Varje lördag har jag dock unnat mig lördagsgodis. Kolhydrater så som pasta och potatis äter jag bara lite av och bara till lunchen. Bröd äter jag inte över huvudtaget.  I sju veckor har jag tränat, fortfarande känns det vissa dagar jätte tufft att träna. MEN när man ser skillnaden så här så är det värt det alla gånger. Tips för att hålla sig motiverad är att fotografera sig med jämna mellanrum. Då ser man direkt skillnaden!

Jag motiverar mig själv! 

”Haha fifan jag älskar mina kollegor! De har löst våra logistikproblem. Och det bästa av allt jag slipper klippa bollarna HURRA” Jag är inte lika road, de sättet griller i huvudet på min man. Det får vara någon måtta påt!

Vi har ett riktigt skitväder här. Just nu står jag och gömmer mig för regnet. Väntar på att Victor ska komma ut, han ska få skjuts till fotbollsträningen. Jag överlevde i alla fall min träning med vikter runt vristerna. Körde 20 minuter på bandet sen var jag klippt färdig. Tänk att 6 kilo extra kan göra en så trött. Jag förstår att jag var så trött när jag var överviktig. Det fick mig att vilja kämpa på ännu mera. Ikväll ska vi montera Victors nya speldator, gissa om någon är extra glad idag 🙂

Men snart är jag starkast i världen! Slänger på lite vikter på benen idag. Då ska vi se hur det här går nudå!? Woop 🙂

Lilla hjärtat blev hungrig. Det är bara hon och jag som är vakna. Vi har greja hela dagen och äntligen fått ordning på Victor och Olivers rum trots heta diskussioner om pungkulor. Micke var på värsta bästa humöret när han kom hem med alla barn efter Wilsons träning. Fantastiskt, annars brukar det låta ”aldrig mer ska jag ta med dom där halvgalna tvillingarna någonstans!” Nått var på gång? Jodå, Micke ska hoppa in som tränare för Wilsons fotbollslag. Överlycklig son och make! Micke har faktiskt saknat att vara fotbollstränare. Det är mycket nu kan man säga. Nog för att man gör det för barnens skull men Micke har nog nästan roligare på planen än barnen tror jag. Själv har jag frossat i en masså skor. Det är många sådana som vill flytta hem till mig. Förhoppningsvis så byter dom adress snart och flyttar hem till mig! Nu har Tuvis somnat om och det dags för lite mera skönhetssömn… Natti!

Oliver och Victor har fått nya sängar idag. Så nu städas det här hemma. Just nu ser det ut som ett bombnedslag. Jag sitter och ammar Tuva-Li, Micke tog med sig Engla-Freja, Adam, Charlie och Colin ner till fotbollsplanen där Wilson tränar fotboll. Ska försöka hitta lite energi till att fortsätta så vi blir färdiga någon gång. Just nu är den bortblåst. De stora grabbarna tjaffsar om huruvida möblerna ska stå i deras rum. Jag bestämde, Oliver höll med mig och Victor tjurar! ”Jag får aldrig bestämma, det här är värsta jävla dagen i mitt liv” Så var det med tacksamheten. Suck! Förlåt mamma för att jag har varit en jobbig tonåring. Nu från ingenstans har de börjat tjaffsa om pungkulor. Hjälp! Dags att resa på sig och ta tag i saken…

Det har nog inte undgått någon att min man Micke har börjat träna. Något som började som ett skojsamt vad har nu blivit allvar. Micke ska ta sig 30 mil runt vättern. Helt plötsligt har ett intresse vaknat till liv. Ett intresse som också bidrar till en bättre hälsa. Vi har inte lagt så mycke tanke på cyklister innan men nu ser man dom överallt. Visst är det lustigt?

Igår läste Micke en väns status på facebook som gav oss rysningar båda två.

Ride of  Hope – sveriges viktigaste cykellopp är ett cykelopp på 125 mil mellan Lund och Stockholm till förmån av barncancerfonden.

Förutom att samla in pengar till Barncancerfonden försöker de ge barnen och familjerna som får behandling en positiv upplevelse och visa deras medkänsla. Loppet passerar nämligen fem av Sveriges sex barnonkologiska centra under sin färd. Genom deras gemensamma stöd hoppas de kunna göra livet lite lättare för de barn och familjer som drabbats av cancer.

Ride of Hope vänder sig till alla som tycker om att cykla. Man cyklar i olika fartgrupper vilket innebär att man aldrig behöver cykla ensam. Detta är inte bara en hjälp när i motvinden utan också väldigt socialt.

Det måste kännas fantastiskt att genomföra ett lopp med ett så gott ändamål, vilken grej liksom! Stor eloge till er som cyklade!

Cancer är en jävla skitsjukdom som tog min lilla pappa ifrån mig, än värre måste det vara att förlora ett barn till sjukdomen. Jag kommer ihåg när jag var på rosa bandet galan förra året och imponerades av allas kraftvilja att kämpa för alla cancersjuka. Och faktum är att ensam inte alltid är starkast. Tillsammans är man starkare.

Så tänk om man tillsamman kunde avsätta en liten liten stund för att bekämpa sjukdomen…