Mina föräldrar var gifta i en herrans många år, sådär fyrtio tror jag. Mamma var förlovade med en annan man när hon träffade pappa. Hon skulle ta körkort och på körskolan träffade hon mannen som hon sedan också gifte sig med. Jag tror det var kärlek vi första ögonkastet. De fick ett långt liv med varandra. Och de lovade varandra tro och kärlek till döden skiljde dom åt. Min pappa finns inte längre, han lämnade jordelivet för åtta år sedan. Efter en kamp mot cancern. Den där förbannade jävla cancern.
Fyrtio år. Det är en lång tid. Jag vet inte vad statistiken säger, men det känns som om det är mera ovanligt att man håller ihop så länge idag. Familjerna är ”moderna”, barnen har ofta bonusföräldrar och separationer är mer vanligt än ovanligt.
Kan det vara att nutiden har mera acceptans? Mycket som var tabu då är helt okej nu? Idag är det så lätt att bryta upp och gå vidare. Kanske både på gott och ont.
Jag tror folk ger upp för lätt. Istället för att försöka lösa problemen så tar man den enkla vägen ut och lämnar varandra. Jag har alltid velat ha den dära kärnfamiljen. Samma mamma och pappa till alla barnen, men äsch det sket sig redan från början. Jag hade en vision om att jag och Victors pappa skulle leva lyckliga i alla våra dagar och bla bla bla bla osv. Men vad trodde jag egentligen, jag var femton år och han var sjutton. Nu känner jag ingenting längre men jag har varit arg, Victor och jag har klarat oss bra utan hans pappa i sådär femton år. Vi har aldrig levt ihop med honom och därför vet vi inte ens vad vi saknar. Det finns inget att sakna. Visst kan jag gråta ibland, men bara för att jag är ledsen för Victors skull. För att han inte har en pappa att älska så som jag älskade min pappa. Så tänker jag på alla andra barn i världen som har föräldrar som inte bryr sig. Hur kan man bara inte bry sig om sitt barn? Det måste vara en störning!
Mitt i allt så träffade jag en annan man. Han kom en kväll och knacka på min dörr och frågade om vi skulle dricka te. På initiativ av gemensamma vänner. Så fick jag min familj och jag var lycklig. Kanske lite för lycklig, för det höll inte. Jag fick nog av att vara den andra kvinnan och nej han hade inte en annan, jag ville bara inte ”dela säng” med svärmor. Och ja det där skulle jag kunna utveckla länge och mycket. Han är en fin man, om han skulle få kunna vara en man.
Med två barn och ensamstående så kändes jag nu långt ifrån det jag hade tänkt från början. Det var många gånger jag tänkte att livet var surt och att jag aldrig skulle få träffa den rätta och leva hela livet med. Ibland intalade jag mig själv att det bara var otur, men det fanns också de dagarna då jag trodde allt berodde på mig. Man kan nog säga att jag var ganska sårbar, destruktiv och väldigt ångerfylld över hur livet blivit. Jag kom på mig själv med att sjunka så lågt att jag vid ett tillfälle gömde mig under sängen hemma hos exet för att jag inte längre var accepterad trots det faktum att vi en gång varit en familj. Den ända jag kunde tänka var ”vad håller jag på med?”
Det här låter kanske som jag har haft ett ganska stormigt liv, och det här var bara en del utan av mitt liv. Det jag vill komma till är att jag ibland tvivlat på kärleken. Trots mina föräldras långa äktenskap. Hur gjorde dom? Det tog ett tag innan jag vågade att börja tro igen.
Även om det är nya tider så borde man kämpa mera för kärleken. Jag höll på att tappa den men så fanns den mitt framför ögonen på mig. Och inget är så underbart som att vakna med den vareviga dag.
Och vet ni, mannen som min mamma lämnade för min pappa för fyrtio år sedan är idag gift med min mamma…
Är inte livet bra härligt om man tror på kärleken?!
