Er röst betyder allt!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Skulle egentligen sovit nu.

Fick ett mejl tidigare idag som jag läst igenom ett antal gånger nu. Det har liksom etsat sig fast i huvudet på mig. Känner mig ledsen och berörd av det jag läste, men ändå väldigt hedrad över att en del vill dela med sig av sina livshistorier. Jag vet inte om jag kan skriva om det här just nu. Kanske senare…

Hur som helst så vill jag tacka er, mina bloggläsare som dagligen besöker mig. Lilla jag.

Som jag nämt tidigare så har jag blivit nominerad till Finest Awars 2013. Jag skulle bli hemskt glad om ni varje dag skulle vilja rösta på mig (barbamamman) på deras hemsida under kateorin Årets Föräldrablogg.

Röstar gör ni HÄR! 

Jag brukar sällan åka på galainbjudningar, men den här gången ska jag äntligen göra det 🙂

Kom igen nu – heja oss!

Ny i stallet!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Det blev en eftermiddagspromenad. När jag kom hem så väntade Micke och barnen på mig utanför dörren. För er som har missat det så arbetar jag som undersköterska. Jag skyndade upp för att byta om till något mera bekvämt, det blev ziperallen.

Dagen till ära så fick Tuva-Li prova nya hästen…

Hästen heter Teutonia. Och jag vet att jag lovat en ordentlig redovisning när det gäller alla mina vagnar. Och den kommer… Om ni bara har liiiite tålamod? Mer än så kan jag inte säga för att inte avslöja vad som kan tänkas komma i något av de kommade avsnitten av Familjen Annorlunda programmen *host* 🙂

Det var tur att vi gav oss iväg direkt när jag kom hem, för hu vad trött jag är. Barnen verkade uppskatta våran lilla promenad till lekparken. Skönt också att få komma ut och få lite frisk luft.

Morsan i skönaste outfiten 🙂

Nu ska jag natta lite barn sen tänkte jag läsa igenom alla era kommentarer och svara på lite av det ni skrivit. Sen ska jag sätta mig vid skrivbordet och börja måla på en uggla som en mamma beställt.

Kram!

Tittar in!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

image

Intar lite lunch på jobbet. Ser framemot en lång promenad med familjen när jag kommer hem. Har jag tur så kanske jag hinner en sväng ner på stan också. På lördag ska jag på fest och tänkte jag skulle hitta något fint att ta på mig tills dess. Tror jag struntar i klackarna och kör på den bekväma linjen – converse 🙂 Dags för jobb igen woop!

Sådant som får människan att tänka…

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Är livet, verklighet och känslor.

Imorse vaknade jag med ett ryck. Skynda upp ur sängen och slängde på mig kläderna för att skynda iväg till jobbet. Det var mörkt ute och staden sov fortfarande. Kände mig på uselt humör men det milda vädret som smekte mina kinder på vägen ner till bilen fick mig ändå att le. Längtar så efter våren, ljusare dagar och utomhuslek.

Bättre blev det när jag träffade mina arbetskamrater. Det är arbteskamraterna som gör att jag längtar efter att få gå till mitt arbete. De ger mig energi att ladda om batterierna. Hur mycket jag än älskar att vara hemma med min familj så skulle jag aldrig vilja vara hemmafru. Jag började städa vårat vardagsrum på jobbet, samtidigt så lyssnade jag på en intervju med Lars Weiss på tv4.

Lars Weiss är en svensk journalist och författare. Han har varit chef på tv4 och arbetat på sveriges television. Lever tillsammans med nyhetsankaret Anna Lindemarker som man med all säkerhet känner igen från tv4. Lars Weiss har skrivit en bok som heter ”I saknadens tid”. Den handlar om sorgen över att begrava sitt barn.Han förlorade sin son Jonas som var diplomat han blev endast blev 33 år gammal.

Att förlora ett barn måste vara det absolut värsta som finns, det är min mardröm. Hur orkar man sörja ett barn, hur överlever man?

I intervjun så berättar Lars att han bearbetat sorgen genom att lära känna sin son bättre genom att resa i sonens fotspår. Besöka platser han varit på, träffa hans vänner och ”leva hans liv”. Det var fängslande att höra.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att beställa boken, krama mina barn och tänka att det här ska jag alltid komma ihåg – barnens kramar.

 

Måndag.

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

 Trött och väldigt sliten. Gick hem en halvtimma tidigare från jobbet igår kväll, vet inte vart det är värst just nu? Mensvärken eller huvudet? Annars är jag väldigt glad, det är ju premiär för familjen annorlunda ikväll. Har försökt gå igenom programmet i huvudet, vad sa jag? Vad gjorde vi? Sen har vi ingen aning om vad som kommer att komma med. Ska bli kul att se hur de har klippt ihop det.

Engla-Freja har varit inne på sitt rum hela dagen. Alla fina födeledagspresenter har upptagit hennes tid. Hon fick en innebandyklubba, gympaskor, träningskläder, smink, smycken, smyckesträd, mobiltelefon, mobilskal, hörlurar och ett sminkbord.

🙂

Sex år med min dotter ♥

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 4 minuter

Igår började min dag 04.30. Då hoppade jag i jobbkläderna för ett pass på solbacken. Jag hade sovit knappt fyra timmar och kände mig helt ur balans. Åsa på jobbet skrattade lite och kunde hålla med om att jag såg ganska sliten ut. Det är så skönt att mina arbetskamrater är ärliga haha. Vid 10.30 tackade jag för mig och skyndade ner till stan för att hämta upp tårtan och lite annat smått och gott till Engla-Frejas födelsedag. Min lilla prinsessa fyllde nämligen sex år igår.

Jag minns det som igår. När jag fick reda på att jag skulle bli mamma till en dotter. En flicka. Jag och Micke hade varit på ultraljud och farbror doktorn sa att han inte kunde se något skrotum. I´ts a girl!!! På vägen därifrån grät jag av lycka. Jag var nämligen helt inställd på att det skulle bli en pojke, för jag är en pojkmamma. På väg till bilen så ringde jag mamma det var den första jag var tvungen att berätta för.

Så kom dagen då jag äntligen skulle få träffa Engla-Freja. Vattnet började läcka och jag ringde till Micke som på den tiden arbetade inne i Linköping. Sjävklart hade Micke just denna dag lämnat in våran bil på reparation. Varför är det alltid så? Men Micke ringde sina föräldrar och lånade deras bil. I panik så var han hemma alldeles för snabbt, vi packade in oss i bilden och tog med barnen hem till farmor och farfar. Väl framme hos dom så blev värkarna ganska jobbiga och när jag ställde mig upp så läckte nu vattnet ganska mycket. Mickes pappa skrattade och frågade mig om jag hade kissat på mig. Han tyckte han var såååå rolig. Jag skrattade med fast hade han varit inom räckhåll så hade han antagligen fått en smäll.

Mickes mamma skjutsade upp oss till bb. Jag var livrädd för förlossningen, och hade faktiskt varit det genom hela graviditeten. Konstigt kan man tycka efter tre tidigare förlossningar men efter Wilson födelse så hade jag hemsk bild av förlossning. Han tog arton, nästan nitton timmar. Utan bedövning utan värkstimulerande dropp utan någonting. Barnmorskan var inne två gånger, två ynka jävla gånger. Sista gången hon var inne så kommer jag ihåg att jag tog tag i hennes arm och sa ”NU TAR DU UT DET HÄR BARNET”. Han kom till slut ut, och när han väl ville komma så gick det fort, tre krystvärkar så var det klart. Jag hade ändå fått en förlossningsskräck och det visade sig när Engla-Freja skulle komma.

Jag blev inskriven och undersökt, sen avtog värkarna. Vi fick ligga kvar över natten och vi beslutade att de skulle sätta igång mig på morgonen. Jag sov inte på hela natten. Det kändes som sjukhusmiljön åt upp mig inifrån. Micke fick sova i en säng brevid, han däremot hade inga större bekymmer att kunna somna. Usch vilken natt. Så kom morgonen. Och de skulle sätta igång värkarna, men jag vägrade för jag var så rädd. Efter mycket om och men så blev jag övertalad till att ta en ryggbedövning. Micke tog kommandot och det var nog bra, jag behövde det. Då kom nästa bekymmer – ryggbedövningen. Jo jag hade fått en sådan när Victor föddes, men den narkosläkaren stack mig fel och det kommer jag aldrig glömma. Den huvudvärken jag fick var hemsk.

Jag grät som ett litet barn när doktorn äntligen skulle få sätta den där jäkla bedövningen, Micke höll mig i handen och pratade lugnt med mig. Äntligen var det klart och nu kunde äntligen bebisen få komma. Vad händer då? Självklart reagerar jag då väldigt negativt på bedövningen. Det började klia något förskräckligt på hela kroppen och helt plötsligen hade jag svårt att andas. Jag ser att mitt blodtryck sjunker och känner hur jag håller på att svimma. ”Jag tål inte bedövningen hämta doktorn!” Sagt och gjort sen var det fullt pådrag inne i rummet. Efter lite mediciner så mådde jag bra igen. Tre timmar senare så föddes våran dotter 15.51, våran Engla-Freja Disa Linn ♥

 Engla-Freja med sin leopardtårta 🙂

Farfar sitter och skrattar i soffan, för mamman i familjen glömt sätta i minneskortet i kameran – gör om gör rätt! Bara att tända ljusen på tårtan igen. Visst är han söt gubben? 🙂

Vi firade i omgångar. Först kom farfar, farmor, farbror med familj och faster med familj.  Det var barn och ballonger överallt. Lille Åke han fick vara instängd under kalaset och bara komma ut lite då och då. Divan och Mr Devil däremot passade på att fjäska galet för våra gäster i hopp om lite tårta.

Kusinbebisarna Noel och Olivia ♥

Så blev det dags för nästa omgång kalas och den gången bjöd vi på citrontårta.

En lyckad dag kan man säga. Och jag är lika lycklig idag som för sex år sen…

 

 

 

Nya mål och morötter!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Så jag har skaffat mig en morot, något att kämpa för. Jag kan väl erkänna att det har varit lite si och så den sista tiden, jag har fuskat. Det började när filmteamet kom, ja det fanns helt enkelt ingen tid för det. Jag vet att jag har sagt att det inte finns några ursäkter men det fanns det tydligen. Med åtta barn, jobb, hundar och ett filmteam så tog det musten ur mig. Det är träningen jag pratar om. På måndag är det dags, då har jag haft helgen på mig att bestämma mig. Det är dom där sista formerna jag vill få till, dom sista kilona som ska väga muskler. Nu jävlar!!!!! Under mina trettio år har jag nu lyckats komma underfull med hur jag funkar. Jag måste ha ett mål, jag jobbar bäst under press. Så måste jag lyckas det bara är så. Även om jag snubblar några gånger på vägen så ska jag bara klarat.

Det här är min morot…

 

 Ett par skitsnygga brallor från Clarks – Circle of trust.

Problemet är nu bara som ni kan se att jag inte riktigt kommer i mina skitsnygga brallor. Om några veckor gör jag det. Jag lovar.

Från och med måndag kommer jag lägga upp delar av min dagliga kost och mitt träningsprogram. Jag börjar om från ruta ett!

Det ända som sitter bra just nu är mina örhängen från gina, fynd 15 kr.

Finest Award 2013

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

image

Tack så jätte mycket! Det är ju tack vare er mina bloggläsare som jag är nominerad. Jag är så glad, nästan så det skulle kunna komma en tår eller två.

image

Det är många andra fina bloggare som också är nominerade, men det är väl klart att vi ska vinna det här nu eller hur? Så gå in och rööööööösta varenda dag 🙂

image

Heja oss!

Blocketfynd!?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Just nu letar jag efter gamla möbler på blocket. Eftersom vi planerar att snart börja renovera här hemma så vore det kul att förnya hemmet med lite nya möbler också. Eller nygamla, för de behöver absolut inte vara nya. Jag är en skapade människa och tycker det är jätte kul att få gamla ting levande igen.

Kommer ni ihåg lådan jag gjorde i ordning?

Skulle kunna tänka mig att hitta ett större matbord och måla om i samma stil till köket… Man kanske skulle besöka en och annan loppis? Det är galet roligt!

Skulle du kunna bli surrogatmamma?

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 3 minuter

Idag pratade jag och min vännina om barn. Vi brukar prata om barn, det kommer alltid på tal. Det kan vara allt från uppfostran till barnkläder. Och som alltid när man pratar i telefonen så börjar barnen bråka eller höja ljudnivån av en eller annan anledning. Det kan vara hur lugnt som helst men minuten efter att telefonen ringt så är det fullt kaos. Känner någon förälder igen fenomenet? Idag blev det skrik och gnäll, och en och annan krokodiltår. ”Vem är det som skriker?” Det var Colin han med stans jäkla pipa. Han har sedan han var riktigt liten haft en röst som kunnat väcka de döda. Inget var bra, bilen var borta och ingen ville leka. Mycket pedagogiskt förklarade jag att han faktiskt fick vänta lite och hans bil inte alls var borta, men han gav sig inte. Han ville ha uppmärksamhet, han hade bestämt sig. Jag tror inte vi har mer gnälliga barn än andra, men visst kan de komma in i perioder. För ett par månader sedan var våra tvillingar inne i en sådan där jobbig fas. Det gick liksom inte att trösta dom, hur mycket man än försökte förklara eller lirka. Var de tjuriga och ledsna så var dom det.

Med anledning av Colins gnäll idag så började vi prata om just barn och deras humör. Hur orkar barn gråta så mycket? Ett barn kan ju klämma fram tårar flera gånger om dagen. Tänk om en annan skulle göra det? Jösses man skulle ju vara helt slut i kroppen. ”Om jag blir ledsen och gråter så måste jag gå och lägga mig och sova en stund” och jag kan nog faktiskt hålla med. Man blir ju helt utmattad. Samtidigt så tror jag nog att det kan vara bra att rensa tårkanalerna ibland. En del gråter inte alls, kanske inte på flera år. Är det verkligen möjligt förresten?

Apropå barn. Nu till något annat. Jag har fått en ny favoritserie på tv. The new normal. Det handlar om gaypar som inte vill något annat än att skaffa barn. Paret träffar Goldie en singelmorsa som flyr till LA för att slippa sin tokkonservativa mormor. Hon blir den perfekta surrogatmamman och gayparet kan nu äntligen få sin familj. Det här är inte bara en väldigt komisk serie, den förmedlar och tar upp väldigt viktiga frågor.  Ni måste kolla – tokbra!

The new normal visas på tv3 på tisdagar klockan 22.00. Tänka sig att 6 miljoner amerikaner bänkar sig framför TVn varje vecka för att se det här , så missa inte detta!

Vet ni att det fortfarande finns idioter som föraktar homosexuella och inte tycker att de ska få skaffa barn vilket är sjukt. Kärleken mellan två individer är lika stark oavsett kön. Och ett föräldraskap kräver inte en mamma och pappa nödvändigtvis, det kräver kärlek. Man hör alldeles för ofta de som råkar illa ut pga sin sexuella läggning. Usch jag blir så arg när jag tänker på det.

Ingen ska behöva må dåligt över sin identitet, HÄR hittar ni en kille i Motala som stolt skriver om hur det är att ”komma ut ur garderoben”. Jag hoppas flera unga kan inspireras och öppet leva som de själva vill oavsett sexuell läggning.

Heja dig!

Så måste jag bjuda på en helt underbar bild jag tog ikväll. Det får mammahjärtat att slå extra slag ♥

Så en dagens Åke också…