Nu kör vi!

image

image

Nu rullar vi ut den röda mattan i vardagsrummet och sätter på tv4 – dags för Familjen Annorlunda 🙂 Ska bli roligt att höra vad ni tycker om första avsnittet!

Måndag.

 Trött och väldigt sliten. Gick hem en halvtimma tidigare från jobbet igår kväll, vet inte vart det är värst just nu? Mensvärken eller huvudet? Annars är jag väldigt glad, det är ju premiär för familjen annorlunda ikväll. Har försökt gå igenom programmet i huvudet, vad sa jag? Vad gjorde vi? Sen har vi ingen aning om vad som kommer att komma med. Ska bli kul att se hur de har klippt ihop det.

Engla-Freja har varit inne på sitt rum hela dagen. Alla fina födeledagspresenter har upptagit hennes tid. Hon fick en innebandyklubba, gympaskor, träningskläder, smink, smycken, smyckesträd, mobiltelefon, mobilskal, hörlurar och ett sminkbord.

🙂

Sex år med min dotter ♥

Igår började min dag 04.30. Då hoppade jag i jobbkläderna för ett pass på solbacken. Jag hade sovit knappt fyra timmar och kände mig helt ur balans. Åsa på jobbet skrattade lite och kunde hålla med om att jag såg ganska sliten ut. Det är så skönt att mina arbetskamrater är ärliga haha. Vid 10.30 tackade jag för mig och skyndade ner till stan för att hämta upp tårtan och lite annat smått och gott till Engla-Frejas födelsedag. Min lilla prinsessa fyllde nämligen sex år igår.

Jag minns det som igår. När jag fick reda på att jag skulle bli mamma till en dotter. En flicka. Jag och Micke hade varit på ultraljud och farbror doktorn sa att han inte kunde se något skrotum. I´ts a girl!!! På vägen därifrån grät jag av lycka. Jag var nämligen helt inställd på att det skulle bli en pojke, för jag är en pojkmamma. På väg till bilen så ringde jag mamma det var den första jag var tvungen att berätta för.

Så kom dagen då jag äntligen skulle få träffa Engla-Freja. Vattnet började läcka och jag ringde till Micke som på den tiden arbetade inne i Linköping. Sjävklart hade Micke just denna dag lämnat in våran bil på reparation. Varför är det alltid så? Men Micke ringde sina föräldrar och lånade deras bil. I panik så var han hemma alldeles för snabbt, vi packade in oss i bilden och tog med barnen hem till farmor och farfar. Väl framme hos dom så blev värkarna ganska jobbiga och när jag ställde mig upp så läckte nu vattnet ganska mycket. Mickes pappa skrattade och frågade mig om jag hade kissat på mig. Han tyckte han var såååå rolig. Jag skrattade med fast hade han varit inom räckhåll så hade han antagligen fått en smäll.

Mickes mamma skjutsade upp oss till bb. Jag var livrädd för förlossningen, och hade faktiskt varit det genom hela graviditeten. Konstigt kan man tycka efter tre tidigare förlossningar men efter Wilson födelse så hade jag hemsk bild av förlossning. Han tog arton, nästan nitton timmar. Utan bedövning utan värkstimulerande dropp utan någonting. Barnmorskan var inne två gånger, två ynka jävla gånger. Sista gången hon var inne så kommer jag ihåg att jag tog tag i hennes arm och sa ”NU TAR DU UT DET HÄR BARNET”. Han kom till slut ut, och när han väl ville komma så gick det fort, tre krystvärkar så var det klart. Jag hade ändå fått en förlossningsskräck och det visade sig när Engla-Freja skulle komma.

Jag blev inskriven och undersökt, sen avtog värkarna. Vi fick ligga kvar över natten och vi beslutade att de skulle sätta igång mig på morgonen. Jag sov inte på hela natten. Det kändes som sjukhusmiljön åt upp mig inifrån. Micke fick sova i en säng brevid, han däremot hade inga större bekymmer att kunna somna. Usch vilken natt. Så kom morgonen. Och de skulle sätta igång värkarna, men jag vägrade för jag var så rädd. Efter mycket om och men så blev jag övertalad till att ta en ryggbedövning. Micke tog kommandot och det var nog bra, jag behövde det. Då kom nästa bekymmer – ryggbedövningen. Jo jag hade fått en sådan när Victor föddes, men den narkosläkaren stack mig fel och det kommer jag aldrig glömma. Den huvudvärken jag fick var hemsk.

Jag grät som ett litet barn när doktorn äntligen skulle få sätta den där jäkla bedövningen, Micke höll mig i handen och pratade lugnt med mig. Äntligen var det klart och nu kunde äntligen bebisen få komma. Vad händer då? Självklart reagerar jag då väldigt negativt på bedövningen. Det började klia något förskräckligt på hela kroppen och helt plötsligen hade jag svårt att andas. Jag ser att mitt blodtryck sjunker och känner hur jag håller på att svimma. ”Jag tål inte bedövningen hämta doktorn!” Sagt och gjort sen var det fullt pådrag inne i rummet. Efter lite mediciner så mådde jag bra igen. Tre timmar senare så föddes våran dotter 15.51, våran Engla-Freja Disa Linn ♥

 Engla-Freja med sin leopardtårta 🙂

Farfar sitter och skrattar i soffan, för mamman i familjen glömt sätta i minneskortet i kameran – gör om gör rätt! Bara att tända ljusen på tårtan igen. Visst är han söt gubben? 🙂

Vi firade i omgångar. Först kom farfar, farmor, farbror med familj och faster med familj.  Det var barn och ballonger överallt. Lille Åke han fick vara instängd under kalaset och bara komma ut lite då och då. Divan och Mr Devil däremot passade på att fjäska galet för våra gäster i hopp om lite tårta.

Kusinbebisarna Noel och Olivia ♥

Så blev det dags för nästa omgång kalas och den gången bjöd vi på citrontårta.

En lyckad dag kan man säga. Och jag är lika lycklig idag som för sex år sen…

 

 

 

Nya mål och morötter!

Så jag har skaffat mig en morot, något att kämpa för. Jag kan väl erkänna att det har varit lite si och så den sista tiden, jag har fuskat. Det började när filmteamet kom, ja det fanns helt enkelt ingen tid för det. Jag vet att jag har sagt att det inte finns några ursäkter men det fanns det tydligen. Med åtta barn, jobb, hundar och ett filmteam så tog det musten ur mig. Det är träningen jag pratar om. På måndag är det dags, då har jag haft helgen på mig att bestämma mig. Det är dom där sista formerna jag vill få till, dom sista kilona som ska väga muskler. Nu jävlar!!!!! Under mina trettio år har jag nu lyckats komma underfull med hur jag funkar. Jag måste ha ett mål, jag jobbar bäst under press. Så måste jag lyckas det bara är så. Även om jag snubblar några gånger på vägen så ska jag bara klarat.

Det här är min morot…

 

 Ett par skitsnygga brallor från Clarks – Circle of trust.

Problemet är nu bara som ni kan se att jag inte riktigt kommer i mina skitsnygga brallor. Om några veckor gör jag det. Jag lovar.

Från och med måndag kommer jag lägga upp delar av min dagliga kost och mitt träningsprogram. Jag börjar om från ruta ett!

Det ända som sitter bra just nu är mina örhängen från gina, fynd 15 kr.

Finest Award 2013

image

Tack så jätte mycket! Det är ju tack vare er mina bloggläsare som jag är nominerad. Jag är så glad, nästan så det skulle kunna komma en tår eller två.

image

Det är många andra fina bloggare som också är nominerade, men det är väl klart att vi ska vinna det här nu eller hur? Så gå in och rööööööösta varenda dag 🙂

image

Heja oss!