Vuxenpoäng och kungen i ram…

Idag har jag tagit lite vuxenpoäng. Har precis tecknat min första egna bilförsäkring. Det känns väl lite vuxet va? Det betyder också att jag köpt en ny bil.

 Det blev en Volvo S80 mörkröd. Jag som alltid har sagt att jag aldrig någonsin ska äga en röd volvo. Haha. den är superfin!

Vi var i Nyköping och köpte den. Det blev en lliten dagsutflyk. Jag var helt slut i huvudet när vu äntligen kom hem. Så hade jag inte kunnat ta någon värktablett heller eftersom jag skulle köra bil. Men det var det värt det! Visar bild imorgon 🙂

Tänkte jag skulle passa på att visa en bild på hur kungen blev i ram…

En rosett om den så blir det en fin present till min kollega. Hoppas hon gillar den!

Nu ska jag rasta dogsen för sista gången idag och sen blir det att krypa ner under täcket. Jag behöver nog inte ens tänka på får innan jag somnar. ♣

För att inget är perfekt.

Förhållande, kärlek och familjeliv.

Hur får man egentligen kärlekslivet att fungera när man har en familj? Man ska dessutom göra karriär, vara en god vän och hinna med sina egna intressen. Jag har många gånger undrat hur andra får ihop det? Eftersom jag själv har haft ganska trasiga kärleksliv så måste ju mina tidigare förhållande varit ganska dåliga.  Jag är uppvuxen med båda mina föräldrar, de var gifta i 40år och jag hörde dom aldrig bråka, inte en enda gång.

Nu får jag frågan själv ”hur kan ni vara så lyckliga?” Äntligen har jag lyckats, vi ser kära och glada ut och jag skulle aldrig kunna älska en annan man så mycket som jag älskar min kära Mikael. Det kan inte varit på riktigt innan, jag trodde jag var kär föralltid men var inte det alltså? Jag ville ju ha det sådär bra och perfekt som alla runtomkring mig. Alla var så äckligt lyckliga, men inte jag.

Nu vet jag att det inte handlade om känslorna, jag hade aldrig behövt tvivla på dom. Hur konstigt det än låter och hur oense vi än har varit så kommer mitt förflutna alltid vara en del av mig och det älskar jag. När jag var 15 år så blev jag förälder, tillsammans med någon som jag trodde jag skulle dela mitt liv med. Så blev det inte, det tog slut innan det ens hade börjat. Men vad visste jag om livet, förutom det jag trodde? Jag ville ändå tro på att jag skulle träffa min livskamrat och att det skulle vara sådär perfekt.

Med toner från Frankie goes to Hollywood så uppenbarades kärleken till the power of love. Nu äntligen, fan så bra det var! Och det var det också om det inte hade varit för svartsjuka, svärmor, och förhållandeprestation. Svartsjukan kom antagligen av osäkerhet, svärmor brydde sig säkert av välmening men för mycket och förhållandet skulle vara för bra helt enkelt. Efter många misslyckade försök så kändes perfekt bara som ett påhitt.

Jag var kär i kärleken ett tag tills jag gav upp. Mycket hände i mitt liv och jag slutade tro…

Det var då det kom, något som jag inte vågade berätta för någon om. Om jag berättade för någon och trodde på det för mycket så skulle det säkert rasa igen. Då insåg jag att kärleken inte behövde vara så perfekt och att uppvaktningen inte betydde mer än vänskap. Ett halleluja moment för en ”rosa dröm”.

Det är klart man bråkar, gråter, skrattar och älskar så är det bara. Man borde påminna varandra om att inte tappa bort sig själva. Jag tror nyckeln till ett hälsosamt och lyckligt förhållande är respekt och frihet. Jag tror många familjer går isär pga av onödigt vardagstjaffs och att allt hela tiden måste vara så perfekt.

Trots Salvador Dalis Surrealistiska och bissara konst så hade han nog rätt om vissa saker ”Have no fear of perfection – You´ll never reach it”

För mig själv…

image

Sitter för mig själv och skissar lite. Har en kollega som älskar Elvis, blev inspirerad därför blev det lite Elviskladd. Jag ska nog rama in den och ge bort den i present till henne. Jag gillar att göra andra glada och jag hoppas att hon kommer bli glad. Känner mig förövrigt lite piggare tackochlov. Jag har fortfarande väldigt ont till och från men svullnade har nog blivit lite bättre. Nu taggar jag bara för ett återbesök och förhoppningsvis så ska det gå bra. Tandläkaren har skickat en remiss till sjukhustandvården. De kan det här tydligen och har bra psykologer osv. Jaja. Känner redan nu hur jag skulle vilja gömma mig någonstans och aldrig behöva ta tag i det, men jag vet jag måste verkligen. Nog om det nu. Såg att någon tyckte jag var dålig på att svara alla mina besökare här på bloggen. Så här är det. Om jag skulle svara ALLA som skriver till mig så skulle jag inte göra annat än att sitta vid datorn. Grejen är den att jag jätte gärna skulle vilja svara alla men kan inte. Tiden räcker inte till helt enkelt. Och det beror inte på att jag är nonchalant. Jag skulle vilja säga att jag är ganska öppen och tar emot alla. Jag delar trots allt en del av mitt liv med er. Och då och då så tar jag mig faktiskt tid att besvara era frågor även om det inte är jämt. Det känns ändå ganska rättvist. Nu ska jag krypa ner och somna tätt intill mitt livs största kärlek som jag förövrigt kräkts lite på idag. Men det är glömt nu 🙂 Sov gott ♥