Så många jag.

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Jag kommer på mig själv med att sitta och le. Känslan man får när det liksom kommer över en hur stolt man är över sina barn. Och just nu mer stolt än någonsin. Ni med små barn kommer att förstår när era barn växer upp. Ni som har stora barn vet precis vad jag menar. Man blir orolig någon gång under barnens uppväxt, jag menar orolig på riktigt. En del genomgår sina tonår väldigt lindrig och andra har det jätte tufft. Victor har alltid haft vänner men har ofta fastnat  framför sina tv-spel. Han stänger av omvärlden och går in i sin bubbla. Jag har tjatat på honom om och om igen att göra saker istället, gå ut, träffa polare, bara göra något. Men förgäves har jag tjatat.

För några veckor sen hade vi en riktig urladdning. Jag blev jätte arg, satte ner foten ordentligt och visade mina känslor. Det är verkligen inte okej att bara sitta framför dataskärmen eller tv-spelet. Ett par dagar senare så hände det något. Victor gav bort sina spel, konsoler och allt annat som tillhör spelvärlden. Lillebror Oliver fick ta över allt. Jag blev helt chockad! Och på något konstigt sätt så fick jag dåligt samvete. Hade jag tagit ifrån honom det han gillade mest? Men nej, han brydde sig inte längre ”jag kommer spela ibland när jag känner för det, men det gör jag inte längre”

Hade jag nått fram till honom? Tog han verkligen in vad jag sa? Jag hade lyckats!  Victor har börjat träna igen, han ska satsa på sin kropp istället för att spela. Varenda dag har han löptränat, lyft vikter och

Vi borde ha teknikfria timmar!

Publicerat •  Tid att läsa. Ca: 1 minut

Jag har börjat om den här meningen säkert sju gånger. Hur många olika sätt det än finns att uttrycka sig på så finns det nog bara ett sätt att säga det på! Vi är så extremt dåliga som föräldrar! Riktigt jävla usla rent ut sagt!

Ett uppslagsverk definierar beroende som ett ”regelbundet återkommande och överdrivet beteende som en person varken kan eller vill sluta med, trots de skadliga följderna”