Allmänt

Kom igen nu din soffpotatis!

Jag kommer på mig själv med att sitta och le. Känslan man får när det liksom kommer över en hur stolt man är över sina barn. Och just nu mer stolt än någonsin. Ni med små barn kommer att förstår när era barn växer upp. Ni som har stora barn vet precis vad jag menar. Man blir orolig någon gång under barnens uppväxt, jag menar orolig på riktigt. En del genomgår sina tonår väldigt lindrig och andra har det jätte tufft. Victor har alltid haft vänner men har ofta fastnat  framför sina tv-spel. Han stänger av omvärlden och går in i sin bubbla. Jag har tjatat på honom om och om igen att göra saker istället, gå ut, träffa polare, bara göra något. Men förgäves har jag tjatat. För några veckor sen hade vi en riktig urladdning. Jag blev jätte arg, satte ner foten ordentligt och visade mina känslor. Det är verkligen inte okej att bara sitta framför dataskärmen eller tv-spelet. Ett par dagar senare så hände det något. Victor gav bort sina spel, konsoler och allt annat som tillhör spelvärlden. Lillebror Oliver fick ta över allt. Jag blev helt chockad! Och på något konstigt sätt så fick jag dåligt samvete. Hade jag tagit ifrån honom det han gillade mest? Men nej, han brydde sig inte längre ”jag kommer spela ibland när jag känner för det, men det gör jag inte längre” Hade jag nått fram till honom? Tog han verkligen in vad jag sa? Hade jag lyckats!  Victor har börjat träna igen, han ska satsa på sin kropp istället för att spela. Varenda dag har han löptränat, lyft vikter och pluggat kroppsanatomi.

Jag uppmuntrar honom så mycket jag bara kan nu. Och med så måste jag ju föregå med gott exempel. Oliver sa till mig igår ”mamma har du gett upp träningen helt nu? Du var mycket gladare när du tränade, om du vill så kan vi börja springa ihop?” Det märks på mig, det gör det faktiskt. Det finns ju en anledning till varför jag inte tränar men det är ingen ursäkt. Jag skulle kunna träna efter vad kroppen tillåter. Men så blir jag så sur när det tar emot, när jag inte kan prestera som jag vill.  Det i sin tur  leder till att jag hamnar i soffan och stoppar i mig onyttiga saker i ren tröst. Jag vet det är sååå illa. Känslan av att misslyckas äter upp mig inifrån, jag vill en sak men gör en annan. Man stänger in sig och trivs inte alls med sig själv. Jag vet att några av er känner igen sig. Guud det är så trist.

För några veckor sen så hade jag en plan, jag skulle ta tag i det! Men då började alla förkylningar, och bacillerna var inte sena med att hälsa på. Det är inte förens nu jag känner att det har vänt. Tvingade mig upp på bandet idag och hade förhoppningar om 7 km. Det gick åt skogen, men 3 km klarade jag. Bättre än inget alls eller hur? Plankan är bara att glömma just nu, magen håller inte. Lyfte lite vikter, men väldigt försiktigt. Av dom 40 minuter jag tränade så höll jag på att stryka med i ungefär 30 minuter. Det var vara så jävla jobbigt. Jag kommer att köra så här nu varje dag och jag kommer inte att ge mig. 30 minter PW men små korta intervaller och lite vikter på det.

Jag vill, jag ska, jag kan!

image

6 svar till “Kom igen nu din soffpotatis!

  1. Nathalie skriver:

    Tycker att du ska ta bort det du har i magen nu Det har ju redan väntat för länge Stor kram till dig

  2. Ida skriver:

    Jättesnygg kofta. Var har du köpt den ?

  3. Jessica skriver:

    Åhh var har du köpt din blus? 🙂

  4. My skriver:

    Fast träning varje dag är inte bra kroppen behöver faktiskt vila med om det ska ge resultat.

  5. W skriver:

    Nathalie- vad har hon i magen som du stör dig på och som du tycker hon ska ta bort nu?

  6. Ida skriver:

    Ja här var det livat värre…Har hela bloggen stannat upp eller??

Lämna ett svar till Nathalie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte.