Okategoriserade

Verkligheten säger ibland något annat.

Jag luktar bebis. Ahh jag älskar doften av bebis och idag har jag fått äran att gosa med en liten som heter Charlie Kid. Det finns inget som är så rofyllt som att ha en sovandes bebis i famnen. Det blev lite gravid och bebisprat idag. Jag fascineras av hur förstagångsmammor upplever förändring i livet när de får barn. Jag tänker på när jag själv var där. Just då förstod jag inte men nu när jag är äldre och har fått flera barn så kan jag tänka tillbaka på hur jag upplevde det då och hur jag förändrades. En helt ny värld med helt andra värderingar och tankesätt. Jo för så är det och man kan nog inte förstå förens man är där.

Vi pratade om graviditeter och hur lurad man kan bli av dom. Man längtar och försöker bli gravid, överallt ser man hur lyckliga alla blivande mammor är och hur vackert det är. Pappan är den absolut bästa tänkbara i situationen, han skämmer bort magen och gör allt för sin kvinna. Men verkligheten säger något annat, man står där gravid och eländig och mår skit!? Känner sig inte alls lycklig och vacker, och pappan är inte sådär gullig som på film. Den ena obehagliga känslan efter den andra kryper igenom kroppen och man förstår inte hur man någonsin ska klara alla dessa 40 veckor. Frågar någon så är allt bra. Och behöver man inte så kan gärna gömma sig hemma i soffan där ingen ser en.

Det känns som om det är lite ”fult” att prata illa om sin graviditet. ”Åh vad vacker du är och magen är så fin” Mm säger man och brer på ett fejkat leende men egentligen kanske man skriker inombords jag vill inte ha ungen och inte magen heller! Ja jag har känt så, det har jag faktiskt. Det var så fruktansvärt jobbigt och jag valde att inte berätta det för någon. När min bebis sen äntligen kom så fick jag otroligt dåligt samvete när jag höll den i mina armar för första gången. Hur kunde jag känna så här?!

Man borde lyfta fram känslorna som kan välla upp när man väntar barn. Det är inte alla gånger som glädjen sprider sig över de förväntansfulla föräldrarna. Man är inte sämre för att man mår dåligt, det viktiga är att man kan prata med någon om det. Jag var ensam i det och skulle gärna velat haft förtroende för någon som jag kunde prata med. Är det någon som känner igen sig?

Innan allt bebisgos idag så laddade jag med lite energi. Det behövs inte mycket för att känna sig lite piggare och gladare. Någon som får en att skratta är alltid ett säkert kort. Min brorsdotter Linn fick stå för underhållningen, då är leendet inte långt borta 🙂

image

 

8 svar till “Verkligheten säger ibland något annat.

  1. Millans Värld skriver:

    Vi hade problem att bli gravid med första barnet. Gick genom en döjobbigt barnlöshetsutredning men jag blev gravid spontant. Lyckan var överväldigande. Å jag gick omkring på rosa moln hela den graviditeten. Bara så synd att kroppen inte höll så bra. Blev ganska så tidigt sjukskriven och hade väldiga problem med foglossning. Förlossningen var en mardröm, tänkte aldrig mer…men det blev två till.

    Min sista graviditet var väl den mest besvärliga. Jag mådde så illa och kräktes så mycket att jag knappt minns dom 4 första månaderna. och det höll på så ända tills han föddes. Då tänkte jag nog både en och annan gång att nej, jag vill inte det här. Ta bort, låt mig försvinna.
    Men det gick sin gilla gång och mitt sista barn föddes till slut.

    Det är ju inte konstigt om man inte alltid är i balans och i fas med det som händer när man tänker på hur hormonerna dansar jigg i kroppen.

  2. elin skriver:

    Jag förstår precis vad du menar. När jag blev oplanerat gravid med första dottern grät jag och visste inte hur man skulle klara detta. Hela graviditeten var jag rädd att det skulle vara fel på barnet trots att allt visade bra. Vår första dotter dog.. v 39 + 2 somnade hon in i min mage.. det hade blivit en knut på navelsträngen.
    När vi 6 mån senare blev gravid med lillasyster var hela graviditeten så psykiskt jobbig men alla runt omkring Åh vad kul att ni får ett till barn, denna gång kmr det gå bra för det kan ju inte ähnda igen. Passa på och njut nu!
    Jo tjena vad jag kunde njuta och säkert att det inte kan hända igen. Det var 38 veckor som var otroligt jobbiga och när man sa något om att det var psykiskt jobbigt så tog folk en inte på allvar så man sa bara att allt var bra tillslut. Vi fick en lillasyster som idag är 11 mån men man undrar hur ska vi orka igenom 40 veckor igen…

    Synd att vi är så att allt ska vara så jämt.. Vi är nog rädda för verkligheten.. det har vi märkt efter att vi miste vår dotter!

    kram!!

  3. Marlene skriver:

    Jag är 26 år och 3-barnsmamma till 3 under 5 år. Första gången hade jag inte så mycket tankar under just graviditeten. Däremot tog allt sin vändning när jag drabbades av havandeskapsförgiftning, blev inlagd och snabbt därpå igångsatt i 39+2. På BB efter förlossningen kände jag en enorm LYCKA! Oj vad härligt man kunde må efter att ha mått piss i några veckor. Men lyckan var inte långvarig. 3e dagen drabbades jag av den där 3 dagars gråten som jag hade hört talats om, jag tog det inte så allvarlig utan antog att det skulle gå över. Men det gjorde den inte. Jag bara grät, kände mig mer och mer olycklig. Funderade på om detta verkligen var rätt beslut, kunde jag klara av att ta hand om en liten bebis när jag ”bara” var 20 år? Hela livet kändes piss, jag var fast hemma medan alla andra pluggade och levde livet. Helt plötsligt ville jag inte amma längre, spelade ingen roll om min bebis låg där och var ledsen och ville få mat. Jag orkade inte. Gav honom till sambon som fick ge ersättning. Jag kommer ihåg att jag mådde SÅ dåligt och jag förstod ingenting. Allt skulle ju vara rosa och fluffigt precis som jag läst i böcker och tidningar?! Efter ca 3 månader vände ÄNTLIGEN allt och jag kunde börja njuta av min lilla bebis. Jag blev gladare och gladare, matlusten kom tillbaka och kärleken till den där gosiga lilla bebisen växte. Jag var MAMMA och jag var STOLT! Nu i efterhand vet jag att jag drabbades av förlossningsdepression. Tyvärr sökte jag aldrig hjälp, bvc frågade hur jag mådde och jag bara log och ljög. Skämdes så otroligt över mina tankar och känslor. Det var först när jag blev gravid med vår dotter som jag blev ”tvungen” att berätta om min första upplevelse som mamma. Jag hade världens finaste mvc sköterska som fick mig att totalt ändra syn och inställning – nästa gång skulle det bli bättre! Och vet ni? Det blev bättre. Det blev underbart! Samma sak med tredje barnet, sonen är nu 5 månader och jag njuter varje dag. Tänk att det är SÅ HÄR det ska kännas?! Hade jag vetat vad jag gick miste om redan första gången hade jag sökt hjälp på en gång. Men man vet ju inte. Man vet vad jag läser, hör och ser. Glada, sociala och lyckliga mammor med sina nyfödda bebisar. Ingen berättar om det där mörka, det mörka stället där allt bara känns fel och skammen är större än någonsin. Nu i efterhand pratar jag öppet om det jag var med om, dels för att bearbeta (känner fortfarande en enorm skuld och har dåligt samvete mot min son för att just HAN fick gå igenom detta med mig) och dels för att visa att det faktiskt finns en annan sida av allt. Det är inte alltid så glamouröst och underbart. Och det är viktigt att man är medveten om det! 🙂

  4. Missja skriver:

    När jag blev gravid med 3:e barnet som skulle bli vår sista gosbäbis och jag hade tänkt njuta av gravititeten. Allt började med ett hemskt graviditetsillamående som satt i tills v 21. Sedan började jag falla. Jag blev allt mer deprimerad, kunde inte sova eller äta. Jag hatade med min kropp, kunde inte känna någon relation till min lille son där inne. Jag minns hur jag bad om hjälp för att jag mådde så psykiskt dåligt, men fick ingen direkt hjälp förutom näringsdrycker. Min barnmorska, var så ointresserad och bokade ofta om mina tider. När jag väl fick komma så sprang hon mest runt och svarade i telefonen. Hon hoppade över olika undersökningar med kommentaren ”de är onödiga”. På nätterna så var jag oftast ute å gick och grät. Har aldrig känt mig så ensam. (Min man var dock ett fint stöd, även om han aldrig riktigt förstod hur dåligt jag mådde). Jag var rädd för förlossningen (förra hade varit en katastrof). Även livrädd för att jag skulle fortsätta vara deprimerad efter att han var född.
    Nu gick det bra. Förlossningen var snabb och lätt, och efter han var ute så började jag må bättre.

    Men än idag ryser jag när jag läser gamla blogginlägg om hur illa det var. Jag är bara glad att jag inte gjorde nåt oförlåtligt – jag ville dö, men kunde inte lämna mina 2 första barn. De fick mig att stå ut. Min sista graviditet var betydligt bättre. Och idag är vår familj fulländad 4 fina barn!

  5. Sandra skriver:

    Hej!

    Min son kom till världen för 3 månader sedan. Vi försökte bli gravida i över 6 år och sedan när vi hade annat att tänka på så hände det av sig självt, även fast läkare sa att det knappt skulle vara möjligt utan medicinsk hjälp. Så när vi fick reda på att jag var gravid blev vi självklart överlyckliga.

    Jag tror att jag naivt hade sett på graviditet som något mysigt och inte tänkt på att det kanske inte alltid är så.

    De 4 första månaderna spydde jag konstant, jag var helt slut och orkade inget om dagarna.

    I 6:e månaden fick jag ordentlig förlossning och blev sjukskriven för att jag knappt kunde röra mig.

    De sista 8 veckorna hade jag både foglossning och väldigt lågt blodtryck. Blodtrycket gjorde att jag svimmade när jag stod upp och jag kunde bara gå ca 15 meter åt gången innan jag blev helt yr och kallsvettig.

    Allt detta gjorde att jag mådde väldigt dåligt psykiskt under graviditeten och jag ville knappt prata om det för att jag skämdes över att jag inte tyckte att graviditeten var sådär underbar som så många säger.

    Det är skönt att höra fler som säger att graviditeten inte var så lätt och underbar hela tiden som en del säger, för under tiden jag var gravid kände jag mig väldigt ensam med de tankarna.

    1. Sandra skriver:

      Foglossning menade jag ju självklart…inte förlossning 🙂

  6. Både 2 och 3 graviditeten blev helt upp och ned vända med stark foglossning och blödningar. Värkar som började redan under v 24 och 28 så blev till att knappra piller för att få de små liven att vilja stanna kvar där inne. Under 3:ans graviditet fick jag även bli inlagd och åka akut ambulans pga kraftig värk i sidan. Som tur var, var jag riktigt välsignad då alla gångerna gick bra och jag har 3 friska barn som växer och frodas. Men de 2 graviditerna och tiden efter 2:a var inte rolig. Har nog aldrig mått så dåligt, haft ångest och gråtit i mitt liv som under de perioderna. Hade inte någon som riktigt fattade vad jag gick igenom där heller, då ”allt blir nog bra ska du se” eller ”är det inte menat så är det så”. Olycka existerar inte i graviditeter enligt mängden….men ändå så är det knappt någon som är helhjärtat lycklig under den tiden…..

  7. Nadia skriver:

    Kände precis igen mig i din text. Jag fick barn för 3,5 månad sen och är väldigt ung dessutom. Har fortfarande inte fått de där svallande känslorna för barnet. Kommer de någonsin att komma? När hon kom upp på mitt bröst kände jag verkligen ingenting.
    Och inte veckorna efteråt heller. Jag är inte deprimerad men inget annat heller. Önskar precis som du att jag hade någon att prata med som visste vad jag menar. Kanske hade allting känts så mycket lättare då. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.