Drömmar, projekt och inspo!

Jag vet inte hur många ritningar jag har tittat på? Jag drömmer mig bort och har allt planerat i huvudet. Ett nytt projekt drar snart igång hoppas jag (beroende på väderförhållandet). ”Huset” ska bli större och de snart vuxna kidsen får flytta ut. Vi ska riva hönshuset och bygga ett beboeligt litet hus på trädgården.

Det här har jag fått inspiration ifrån och det är ungefär såhär huset ser ut i mitt huvud…

attefalls4

attefalls5

Eller såhär kanske?

attefalls2

attefalls3

attefalls1

Allt är inte helt bestämt ännu, jag skulle helst vilja ha två rum om det går. Har börjat skissa på en helt egen ritning på hur det kan se ut.

Jag tar gärna emot tips och råd. Har någon av er byggt något liknande? Hur lång tid tog det? Vad ska man tänka på?  Dela gärna med er och berätta 🙂

Kram / M

Frukost till pippin, motion för mamman och tålamod!

Efter en morgon med kaos så kan jag nu pusta ut med en kopp kaffe. Alla barnen är på skolan och förskolan förutom Emmy som börjar klockan 10 varje dag. Tuva-Li och jag hade en fajt tidigt i morse, det blir en fajt med henne nästan varje morgon om man inte pratar med henne och kommer överens om hur morgonen ska se ut kvällen innan. Får hon inte sina favoritstrumpor eller rätt kläder så blir det ett stort problem för henne hela dagen om man har otur. Hon vill ta på sig i rätt ordning och på rätt sätt. Det här är något som har kommit senaste tiden. Jag glömde proceduren igår kväll så det hela slutade med gråt och skrik i morse. Hittade inte strumporna hon ville ha och fick till slut tvinga på henne skorna och overallen innan vi åkte. Det går liksom inte ens att muta med något, jag försöker prata henne ur det men NEJ, hennes sätt eller inget. Jag hoppas hon växer ifrån detta fort.

Det gäller att man har tålamod med lilla fröken. Micke fixar det inte, han gråter nästan av frustration. Du får ta henne jag fixat det inte jag blir galen. Helt säker på att många kan känna igen sig av situationer som dessa. Man får hjälpas åt och hitta ett system som funkar och man måste samarbeta i föräldraskapet. Väldigt lätt att skriva jag vet! Jag är nog mera den pedagogiska av oss två och jag har bättre tålamod. Micke undrar ofta hur fasen jag bara kan stänga av och inte explodera. Men det gör man ju ibland, fast inombords kanske. Jag tycker också att det är viktigt att man berättar för barnen vad konsekvenserna kan bli i olika situationer. Vi har pratat sååå många gånger med Tuva-Li och vi har också sagt att det faktiskt är mamma och pappa som bestämmer. Men ibland funkar ju inte det heller och då måste man hitta andra sätt som funkar som att förbereda kvällen innan vilket jag glömde igår!

Jag och Emmy har hunnit med en promenad nu på morgonen och matat pippin. Nytt år nytt löfte! Inte minst för att jag behöver träna upp kroppen men också för att bromsa och ”stoppa” endometriosen. När jag var som mest vältränad så mådde jag som bäst. Och vad man har sett så mår man bättre av träning och motion om man har endometrios. Vägen dit är ju inte direkt spikrak men jag gör mitt bästa. Helt sjukt att min kropp förfallit på så kort tid. Det tar tid att bygga upp den igen men jag ska banne mig fixa det.

ute6

ute8

ute4

ute3

ute2

ute1

Snart är det dags att lämna EmmyLou på förskolan sen ska jag gräva ner mig i massa jobb.

Hur ser eran dag?

Kram / Madeleine

Idag säger jag NEJ! 

Tillsammans mot cancer, nejtillcancer galan. Hela dagen har jag gått med ångest. TV4 ihop med Cancerfonden har samlat in pengar genom att visa nejtillcancer galan. En otroligt viktigt gala för att samla in pengar till cancerforskningen. Men det väcker också minnen och det är just det som får mig att känna ångest. 

Kommer man någonsin över smärtan och sorgen? 

Det har gått många år nu, tolv år i april för att vara exakt. Men saknaden väller liksom över mig som en ångvält ibland. Detaljer gör sig påminda genom en doft, ord och vad som helst. Sådant som jag förträngt kommer tillbaka starkare än någonsin. Beror det på att jag inte sörjde när jag skulle? Var det för att jag bestämde mig för att vara stark då som jag känner mig så svag nu? Min fina pappa. 

Samtidigt har jag blivit äldre, existensiella tankar blir mer verkliga. Små saker blir stora och man värderar livet på ett helt annat sätt. En av tre får cancer, vem blir det nästa gång? Man kan undvika faktorer som är cancerframkallande, men idag kan man få cancer av allt känns det som. Tänker man på det för mycket så blir man ju dum i huvudet. Åtminstone jag. Så hur ska man förhålla sig mot skiten? 

Att min pappa gick bort har tagit hårt. Såklart som det gör för alla som mister någon. Idag under nejtillcancer galan så kunde jag inte fortsätta att titta, det bara gick inte. Gick ut i köket och började diska medans jag brast i tårar. Ville inte visa barnen som var vakna.

 Jag har samlat in pengar till Cancerfonden tillsammans med Sahara Silver. När min bror cyklade ride of hope så designade jag ett armband som symboliserade teamets kämparanda till förmån av Cancerfonden. Jag är månadsgivare. Och jag gör så mycket jag kan, men ändå känns det som jag vill göra mera! Så därför så vill jag uppmana alla att göra vad de kan. Skänk en liten peng till Cancerfonden varje månad eller när ni kan. Det gör så otrolig skillnad! 

Just idag tänker jag lite extra på min fina saknade vän Anna ❤️   

Du fick i alla fall gå på gala och ha på dig din nya rosa balklänning. Du var orolig för om din nya frisyr skulle passa ihop med din klänning. Men du hade inget att oroa dig för, du var den vackraste på hela galan!  Saknar dig… 

Kram / Madeleine 

Söndag som vi gillar den!

Den här söndagen började precis som vi gillar det. Vi låg kvar länge i sängen och gosade tills Emmy bestämde att vi skulle gå upp. Hon är så söt, ligger man kvar i sängen och råkar blunda så skriker hon ”Mammaaaaaaa” för att vara säker på att man inte somnar liksom. Sen skrattar hon när hon lyckats.

Vi lyxade till det med rostade mackor med marmelad, kvarg och musli framför teven. Jag bläddrade i en inredningstidning och fick små pussar mellan varven av både EmmyLou och Tuva-Li. Engla-Freja var först på med ytterkläderna för att gå ut och göra snögubbar, man måste ju passa på medan det är plusgrader. Strax därpå så fick hon sällskap av sina ”hemska” småbröder. Ja det var så de fick heta efter att de förstört alla hennes snögubbar.

home20

home22

home21

Jag har plockat bort nästan allt från julen nu. Skönt när det är gjort. Snön får gärna ligga ett tag till men åh vad jag längtar till våren nu. Ljusa varma pastellfärger och blåa och vita toner som ska få pryda mitt vardagsrum.

Har hitta två vackra porslinslampor som kommer bli jättefina i vardagsrummet. Ska visa dom när dom har kommit.

mattan4

I vår ska vi också påbörja projekt attefallshus. Just nu har vi ett gammalt hönshus på gården, det ska byggas om så man kan bo där. Eftersom vi är så många så är det lösningen på att få plats och de stora grabbarna får ett eget krypin. Men jösses vilken djungel det är. Det finns så många olika ritningar och lösningar. Jag ska nog slå en pling till min vän snickarBjörn, han är ju proffs på sånt här! Sen kan jag ta en kaffe med hans toksnygga fru också, det är jag proffs på. För er som har missat det så kan ni faktiskt läsa Björns blogg nu, ni hittar den HÄR! 

img_6712.jpeg

Jag vill passa på att tacka för att grattishälsningar från förra inlägget! Min vän blev djupt berörd av alla kommentarer både här på bloggen och på instagram. Tack ♥

Kram / M

Det blir en bebis i alla fall ♥

Jag är så otroligt tacksam för min stora familj. Tänk vilken rikedom, jag har fått nio fantastiska barn. Inget jag planerat men otroligt välkommet.

Jag lider med de som inte kan få barn, jag kan nog inte ens tänka mig hur hemskt det måste vara. Men jag kan försöka att förstår. Min allra äldsta och bästa vän har försökt skaffa barn i över 12 år. Efter många motgångar och upprepade försök med både hormonbehandlingar och annat så gav hon upp med en stor sorg i hjärtat. Och trots att hon fick veta väldigt tidigt att hon antagligen inte skulle bli mamma så kämpade hon och var alltid stark. Hon är en sådan människa som alltid är stark. Men jag känner henne och jag vet att hon skrek inombords.

Som bästa vän är det inte alltid lätt att veta hur man ska hantera en sådan sorg, definitivt inte heller när det är så stor kontrast på våra liv. Det har inte heller alla gånger varit lätt för mig att berätta att jag återigen ska bli mamma igen, för varje gång har det blivit jobbigare och jobbigare. Nästan så man skäms för sin situation, för det är ju så orättvist! Här kan jag producera barn på löpande band men min bästa vän kämpar och krigar för att åtminstone få ett barn! Ibland kan man undra varför livet ska bli så komplicerat. Tänk om alla hade samma villkor?

Jag har alltid sagt att den dagen kommer!

Jag har alltid funnits där och gett mitt stöd. Försökt inspirera, peppa och ibland bara varit ledsen ihop och gråtit. Jag har erbjudit mina ägg du kan få ta hela min livmoder! Jag ville ju att hon skulle få uppleva hur det är att bli förälder, få känna den största kärleken i livet. Och jag har alltid sagt att den dagen kommer! När William föddes så fick hon vara med på förlossningen. Det var det finaste hon upplevt sa hon, med blandade känslor. Och jag sa till henne att hon fick låna den upplevelsen till den dagen hon själv skulle bli mamma, för allt i världen så skulle hon ju någon gång bli mamma. Det är bara är så!

Efter allt hon har gått igenom med gastric bypass, gått ner över 100kg, fått tarmvred, opererat bort gallan, fått hjärtproblem till följd av gastric bypassen och opererat hjärtat flera gånger. Tagit hand om sin familj runtomkring och trots detta jobbat och slitit. Tagit hand om ett flyktingbarn som bott hos henne. Någon gång måste det bli hennes tur!

En dag i oktober så fick jag ett sms Jag mår konstigt, känner mig yr och mår illa. Och har ont i ryggslutet. Jag visste direkt! Hon är gravid! Ta ett gravtest! Men jag fick till svar att jag kunde gå och dränka mig! Efter mycket om och men så tog hon ett gravtest hemma som visade svagt positivt. Jag åkte och hämtade henne och sen åkte vi upp till gyn. Jag följde med in som stöd och de gjorde ett vaginalt ultraljud som visade att det faktiskt var hennes tur nu, hon var faktiskt gravid! Jag började gråta (och nu gråter jag igen) kramade om henne och sa att du ska bli mamma! Hon fick inte fram ett ord, hon pratade inte på två timmar. Chockad och trodde inte det var sant, men såklart överlycklig! Jag är så otroligt glad för henne skull, svårt att sätta ord på det.

img_6694.jpeg

Första bilden på bebis ♥ Vi längtar efter dig!

Jag ska vara med på förlossningen, det blir en ny erfarenhet för mig som niobarnsmamma. Jag har alltid sagt att jag velat bli barnmorska, det här kanske inspirerar mig ännu mera?

Grattis ännu en gång älskade vän!

Kram / Madeleine