Din tid kommer!

Res dig efter varje smäll du har en ängel på din axel, din tid kommer din tid kommer.

Ibland är det svårt att sätta ord på känslor, saker man gått igenom. Ibland vill man skrika ut saker som ingen ser, som ingen annan förstår! Alla människor har en egen kamp som ingen annan vet någonting om. Det man ser tror man på, alla olika starka att bära upp. Till slut orkar man inte, själen skriker och kroppen slutar att fungera. Tankarna flyger och minnen etsar sig fast som klor runt kroppen. Livet är inte alltid självklart och det finns inte alltid en förklaring. Man tycker man har ett fast grep, kontrollen och man tror att allt är bra. Man förnekar fast man vet, man blundar fast man ser och man är tyst när man vill skrika.

Man vill slåss, varenda muskel i kroppen, varenda cell med allt man har vill man slåss! Jag försöker samla mig, fast jag vill gråta. När ingen ser tappar jag allt, när ingen är där tillåter jag mig själv att bli ledsen.

Med tunga steg så gick jag upp för trappan i huset. Jag släpade min hand längst räcket hela vägen upp. Hela veckan i New York så tänkte jag på den här dagen. Hur mina egna problem inte alls var så stora jämfört med det jag skulle möta nu. Dörren öppnades och jag möts av mamma Emely och sonen Liam. Hans tindrande blå ögon tittar nyfiket på mig, sen springer han iväg. Det luktar kaffe och på bordet i vardagsrummet så är det uppdukat med fika. Pappa Kevork hälsar och sätter sig i soffan. Jag ser vart Liam fått sina tindrande ögon ifrån, så levande och varma.

För två år sedan blev Kevork sjuk. Fick en förkylning, som ledde till en ihållande hosta. Upprepade gånger besökte han vårdcentralen, han fick hostmedicin som inte hjälpte. Han fick behandling för lunginflammation. Och till slut fick han genomgå astmaundersökningar. I åtta månader gick han med hosta och Inget hjälpte. Efter mycket tjat så fick Kevork en röntgen och med det provsvar som ingen vill ha. Hans värld rasade och i hans huvud ekade cancer. Det konstaterades lungcancer stadie 4 och Kevork som aldrig rökt en cigarett i hela sitt liv. Jag ville så mycket och varje morgonen tittar jag på min son och tänker, den här jävla cancern ska få en tuff match med mig! Läkarna sa att det är en obotlig sjukdom och att han ska passa på att göra allt han vill medan orken finns. Man hittade tumörer nära hjärtat omöjliga att operera, med en mera noggrann genomgång så hittade man att det spridit sig. Det enda man kunde göra för Kevork var att bromsa sjukdomen med mediciner.

kevork1

Läkaren satte in Xalkori.

XALKORI är ett läkemedel mot cancer. Det innehåller den aktiva substansen crizotinib som används för att behandla vuxna med en typ av lungcancer som kallas icke-småcellig lungcancer, och som har en specifik förändring eller defekt i en gen som kallas anaplastiskt lymfomkinas (ALK). Läkaren kan ordinera XALKORI som initial behandling om din lungcancer är i ett framskridet sjukdomsstadium. Med läkemedel så följer biverkningar och efter ett års användning av Xalkori så gick det inte längre pga av bröstsmärtor. Jag kände mig sjukare av medicinen. Kevork började läsa på och hans   vilja att leva gjorde honom till en specialist inom ämnet. Läkaren ville sätta in en ny medicin, Zykadia. Det gick inte alls, Kevork mådde alldeles för dåligt! Det sista som lämnar kroppen är hoppet och även om det är jobbigt mellan varven så tänker han inte ge upp! Jag pratade med mina läkare om alternativ medicin men de verkade inte så intresserade av det. Hela Kevorks familj har engagerat sig för att hitta lösningar på hans elaka cancer. Alternativ medicin blev nästa hopp!

kevork2 

Kevork tittar på sin Emely, håller hennes hand medan han fortsätter att berätta. Hon får tårar i ögonen, vi fixar det här Kevork du är så jäkla stark. Han började äta rawfood, utesluta socker. Socker föder cancer något som han för länge sedan berättat för sina läkare som då bara blundat för det, det finns ingen forskning. Vid senare tid så kunde dom hålla med när studier gjorts. Kevork blir ledsen när han inte får något gehör för det han tror på. Han kämpar för sitt liv, för sin fru och för sin son Liam. Han gör vad som helst! Men vem skulle inte göra det? Liam springer in i vardagsrummet där vi sitter, i handen har han en docka woooow den här är lika stark som dig pappa! Kevork sträcker ut sina armar och Liam kramar sin pappa. Jag sväljer och kommer på mig själv med hålla andan. Det är så orättvist! 

kevork3

kevork5

kevork4

kevork6

Alternativ medicin kostar mycket pengar, och efter att ha vänt ut och in på familjens alla tillgånger så står dom nu helt tomma. Vänner och bekanta har hjälp till och Kevorks syster har startat en insamling till sin bror på Facebook. Med hjälp av bidrag så har nu Kevork lyckats ta sig till klinik im Leben där man har sagt sig kunna hjälpa honom. Dessutom har dom IRE behandling eller nanoknife som det också kallas som dödar cancer utan att behöva skära i patienten. Man behandlar tumörcellerna med ström, på så sett så skadas inte övriga kroppen på samma sätt som när man behandlas med cellgifter. För cellgifterna dödar ju även de friska cellerna. Eftersom Kevorks tumörer sitter så illa och inte går att operera så borde denna behandling vara perfekt! Den här behandlingen finns i Uppsala på akademiska. Kevork vill ha hjälp av svenska sjukvården men har inte blivit erbjuden detta dessvärre. Det enda han blivit erbjuden är cellgifterna han redan provat. Kevork är villig att försöka igen, men han vill prova i kombination med IRL och de andra alternativa medicinerna. Och varför kan han inte bara få göra det? Hans kropp har reagerat bra på allt han gjort och beslutat hittills. Han är 32 år och vill leva! De alternativa medicinerna har hjälpt honom mycket.

Hur mycket det än tar emot så är vår kärlek för vår bror så mycket större än vår stolthet så nu hoppas vi med hjälp av medmänniskor att vi tillsammans kan göra en god gärning och samla ihop pengar till min brors vård i Tyskland som har den erfarenhet och teknik som han behöver i sin kamp mot cancern. 

När Kevork berättar om alla fina bidrag han fått så sviker rösten och han har svårt att få ut orden. Jag är så tacksam, jag vet inte hur jag ska tacka alla! Det är dom som är mitt livsuppehållande hopp, det är dom som gör så att jag får mera tid med min son och Emely. Det blir tyst, jag tänker på hur starka vi faktiskt blir tillsammans. Hur mycket vi kan åstadkomma genom medmänsklighet och kärlek. Hur fantastiska alla forskare är som får oss att leva. Jag börjar prata om min pappa, och min erfarenhet av cancern. Kevork skrattade när jag berättade om honom, hur positiv han var och hur mycket det gjorde för honom i hans situation. Vi pratade om allt möjligt. Hur han upplevt allt hur han tappat hoppet, hur han återfått hoppet. Om när de opererade bort cancer i halsen, och hur det också försvann. Det är en kamp mellan höga berg och djupa dalar.

kevork7

Jag vill visa att jag kan fixa det här, om jag inte får den hjälpen här där jag helst vill ha den så får jag försöka ordna den i ett annat land. Nu har jag svarat bra på det här och jag är mer taggad än någonsin! Med hjälp av C vitamin så har jag fått riktigt bra biverkningar jämfört med hur jag mådde med bara cellgifterna när jag blev sängliggande. Jag är pigg, rastlös och har aptit! Tänk om jag bara kunde få IRE i uppsala, tänk om jag kunde få hjälp! Jag ska fan fixa det här för min son skull och för min familjs skull! 

kevork8

Innan jag lämnar familjen så kramar jag om dom. Liam som har blivit varm i kläderna springer in i sitt rum och hämtar flera superheros figurer och då tänkte jag att nu ska jag göra allt för att hans pappa ska få lite extra superkrafter och jag hoppas hoppas hoppas att ni också vill hjälpa mig med det ♥

Hjälp Kevork att få vård! Hjälp Kevork att få se sin son växa upp. Han behöver vård utomlands och tillsammans kan vi ge honom det. Alla bäckar små, alla bidrag gör sååå mycket! Vi kan samla ihop pengar till dom. Det skulle betyda allt för familjen. Jag ber på mina bara knän till alla mina bloggläsare, till alla mina samarbetspartners, företag och till alla mina kollegor HJÄLP Kevork ♥

Ni kan swisha på 070-4672016 

Eller sätta in på bankkonto Länsförsäkringar: 9024 1714062 

Jag kommer följa familjen och uppdatera er. Ni får väldigt väldigt gärna dela detta inlägg på alla sociala medier. Det skulle betyda mycket!

På väg till bilen igen så insåg jag hur skört livet är, och hur mycket mera vi borde värdesätta varandra. En dag kan det vara försent och då kommer vi ångra oss!

Kram / Madeleine

Man får inte får glömma att det en gång fanns något väldigt fint som man faktiskt gillade hos varandra när man valde att skaffa barn ihop! Och missa inte lagertömningen hos KidsBrandStore!

Så kom måndagen, nu har alla barnen officiellt sommarlov. Hade tänk ta sovmorgon men jag vaknade med ett ryck tidigt tidigt imorse, kände efter länge men visst fasen hade jag vaknat. Det kunde ju varit en dröm. Varför vaknar man alltid tidigt när man faktiskt får och kan sova länge? Slår aldrig fel.

Lika bra att fånga dagen som de säger. Tog på mig träningskläder, väckte barnen och sparkad igång dagen. Upp och hoppa mamma är rastlös, nu ska röra på oss och få frisk luft. Jag hörde Wille s protester från ovanvåningen MEN SKOJAR DU MED OSS! Nääråå nu ska vi upp och iväg. Hehehe hornen i pannan började växa, nu ska dom små kräken få igen för alla sena kvällar och vakna nätter hahahaha!

Barnen var uppe sent igår, umgicks med bästisarna, Angelicas gulliga ungar. Smutsiga och lortiga men ack så lyckliga. En del ordspråk stämmer så väl, skitiga barn är lyckliga barn. Kommer själv ihåg sommaren som liten, vad roligt man hade! Jag lekte alltid med Madde eller grannpojken Johan och hans syster Therese, sen var det John, Mia och Fredrik också. Vilket gäng vi var 🙂

barn1

Träningen var tung. Det kändes som jag lunkade fram, men hellre att börja lätt än att ge allt jag har och få ont i benhinnorna igen. Micke var ute och sprang häromdagen, fyra kilometer på tjugosexminuter. Skitbra för att inte tränat på ett tag, kondition är färskvara. Men hela dagen igår så gick han och ojade sig av träningsvärken, härligt haha! Han ska köra ett lopp i september, extreme run. Så nu är det hög tid att han tar tag i det 🙂

_14A6047

Bilden är från en photoshoot för ett par veckor sedan. 

Jag har läst kommentarerna jag fått under inlägget om Mirka och därför väljer jag att besvara det här och nu. Jag har även sett kommentarerna som skrivits på andra ställen i social media. Jag blir fan mörkrädd! Hur kan sååååå många människor ha åsikter om att en mamma och pappa väljer att gå isär efter tjugo år tillsammans. Är det bara för att de har tretton barn? Varför skulle det inte funka om de gick isär? Det är inte mer synd om Peter, det är inte synd om Mirka. Det är givetvis ett fruktansvärt tråkigt beslut, men finns inte kärleken som den borde så är jag helt övertygad om att både föräldrar och barn blir lyckligare utav ett sådant beslut! De är två vuxna människor som stödjer varandra i detta även om det är en stor sorg. Jag som känner familjen väldigt väl kan säga att de kommer fixa det här helt perfekt och vara ett föredöme för sååå många andra som bråkar sig igenom en separation. Det kommer inte bli bråk om vem som ska ha barnen, när och hur. De är två vuxna människor som löser det på ett fint och kärleksfullt sätt. För deras skull men framförallt för barnens skull! Det är stort!

Jag har nio barn med olika pappor, och jag vet hur smärtsamt det är med separationer. Jag och Olivers pappa har inte dragit jämt, det har varit tufft! Det har många gånger gått väldigt fult till från bådas håll och det kan vi nog vara överens om. Jag tror också att vi båda skäms över det. Men oavsett det så har jag alltid sagt till Oliver att hans pappa alltid kommer ha en väldigt speciell plats i mitt hjärta och att vi en dag förhoppningsvis kommer att kunna lägga allt det bakom oss. Jag tror att man inte får glömma att det en gång fanns något väldigt fint som man faktiskt gillade hos varandra när man valde att skaffa barn ihop. Livet är för kort för att bråkas bort. Jag har en fin relation till de andra papporna och vi ses vid högtider allihop. Vi kan ringa till varandra och även om de papporna inte finns där på samma sätt som Micke finns och Danne finns för Oliver så har vi en bra relation. Det har inte alltid varit så men det har blivit så och för det är jag väldigt glad. Barnen är nog ännu gladare och det är viktigast. Det är ett livspussel, men värt att pussla med för att få det bra.

Kan man inte respektera att en familjen väljer att separera? Nu är Familjen Annorlunda över!? Nej det kanske är nu den faktiskt  börjar!? Man kan få det att funka ändå, det kan bli en bra version av tomten är far till alla barnen precis som hemma hos oss 🙂 Det blir vad man gör det till! Tänk om alla pessimister och fördomsfulla människor bara kan se världen med lite mera positiva ögon ♥

Jag vill i samarbete med KidsBrandStore också dela med mig av lagertömningen som pågår just nu, 30-55% på allt i butiken. Lagret ska tömmas inför alla höstnyheter! Dessutom kan jag nu också ge er ytterligare 15% på allt i butiken om ni uppger koden: LAGERTÖMNING i kassan när ni handlar 🙂 Hur bra är inte det?! Man kan fynda t-shirts, tröjor, byxor, kjolar, klänningar och massa annat för under hundringen och då är det märkeskläder! Klicka på bilden nedan för att komma direkt till butiken eller klicka HÄR!

höjer rean

Verkligen värt att kika in 🙂 

Nu ska barnen nattas och sen ska jag ska sjunka ner i soffan. Imorgon får ni inte missa att läsa bloggen, då ska jag skriva om något riktigt tungt och jobbigt som har tagit mig alldeles för långt tid att skriva…

Kram / Madeleine

När jag var med på min bästa väns förlossning ♥

Vi är uppvuxna ihop, har känt varandra i nästan hela vårt liv och vi är som systrar. Ni som har följt mig länge vet hur efterlängtat det här älskade barnet är. Att ha försökt att få barn i över tio år och till slut få det svart på vitt av läkaren att man troligtvis aldrig kommer kunna få barn på naturligt vis och att man istället ska överväga att adoptera är hårt. Ännu mera orättvist när jag som är hennes närmaste vän berikats med nio underbara barn. Inte för att hon inte gläds för min skull för det har hon alltid gjort, men för att livet kan vara så fruktansvärt orättvist.

Den där dagen när hon ringde så visste jag att hon var gravid, jag kände på mig det i hela kroppen! Och jag har alltid sagt att hon någon gång kommer att bli mamma, jag har bara vetat det! Alla djupa samtal som vi har haft, hur vi planerat att jag ska ge henne mina ägg, hur hon i tanken till slut adopterat. Alla barn är efterlängtade men det här barnet skulle inte ens kunna bli till, men det blev det och det kändes som ett mirakel!

När Madde frågade om jag kunde vara med på förlossningen så tvekade jag inte en sekund, det var självklart.

Som beräknat så sattes Madde igång på morgonen den första juni på Tuva-Lis födelsedag, jag som då hade resfeber inför New York kände mig lite stressad och var allmänt virrig haha. Det lugnt sa Fredrik Maddes sambo, gör det du måste göra så kommer du sen. Vi börjar lugnt och tar det försiktigt, ännu viktigare eftersom Madde också har hjärtproblem. En förlossning innebär en stor påfrestning för kroppen. Vi hade telefonkontakt hela tiden, jag laddade batterierna i kameran och sprang omkring överallt och försökte få i ordning. De gav henne cytotec och sen var det bara att vänta, det hände inte så jättemycket, hon hade ont mellan varven men när hela dagen och kvällen gått så beslutade läkaren att Madde skulle få sova under natten så tog dom nya tag på morgonen därpå. Fredrik höll mig underrättad hela tiden och på morgonen därpå så ringde Madde och sa att de skulle sätta fart på det.

Så jag åkte mot Linköping, solen strålade och det var riktigt sommarväder. När jag kom fram så möttes jag av en förväntansfull Madde som hade det ganska tufft! De hade försökt sätta epidural innan jag kom men utan framgång, de hade tom ringt efter den bästa de hade men inte ens han fick den att sitta. Vid varje värk så riktigt kände jag det hon kände. Hon hade inte öppnat sig mycket, 3 cm men värkarna var otroligt jobbiga. Innan de gick vidare med igångsättningen så ville de ändå att Madde skulle få någon bra smärtlindring för att orka. De började prata om PCB bäckenbottenbedövning och  sterila kvaddlar. Madde tittade på mig och utav mina erfarenheter så tyckte jag att hon skulle prova PCB, men det måste man känna själv. Men jag gav henne min åsikt som hon bad om. Hon valde att testa PBC och hon tyckte det var underbart! Nu blev hon människa igen och började skratta lite, härligt.

Hon var uppe och gick några timmar, åt och sov en liten stund. Sen började värkarna bli jobbiga igen. Det hann gå många timmar och det var tufft, riktigt tufft. De hann byta personal, och jag kände igen många av barnmorskorna och sköterskorna. Nej det är inte jag som föder barn idag hahaha! Madde höll min hand hårt och sa med bestämd röst DU ÄR VERKLIGEN INTE KLOK I HUVUDET SOM HAR GJORT DET HÄR NIO GÅNGER! Jag skrattade lite och sa att det här är den underbaraste dagen i ditt liv! Hon höll inte med just då och ville bara få något emot värkarna. Hon fick mera PCB och det hjälpte. Jag tyckte hon skulle testa lustgas, hon var inte alls positiv till det i början men efter ett tag så älskade hon det!

Förlossningen var lång och intensiv. Madde kämpade på, hon gick in sig själv och Fredrik och jag fanns där hela tiden. Påminde om andning, höll hennes hand, masserade och berättade att lilla Alice snart skulle vara här ♥

alice23

alice24

alice26

alice27

alice20

alice22

Krystvärkarna började och barnmorskan drog upp det värkstimulerande droppet successivt ju längre vi kom. Madde var grym, vilken urkvinna! När det hade gått över en och en halv timma så var Madde trött, hon krystade så mycket så hon fick små små blodbristningar i hela ansiktet. Läkare blev inkallad och alla puschade Madde in i det sista. De började prata om sugklocka, men valde att i stället försöka med att klippa då det var trångt för Alice huvud. Barnmorskorna hängde sig över magen i samband med krystvärk men det hände fortfarande inget.  Fem klipp senare och med ytterligare några riktiga krystvärkar så kom hon kl 21.49, vackra lilla Alice! Läkarna sprang iväg med Alice direkt för de ville undersöka henne lite extra eftersom förlossningen varit så påfrestande både för Madde och henne. Fredrik följde med Alice och jag stannade kvar hos Madde och lugnade henne. Hon fick panik! Inte konstigt såklart eftersom de sprang iväg med henne. Men det är rutin och ett måste när det varit utdraget, jag gick dit och kollade och allt var ju bra.

alice29

Med utsträckta händer tar jag emot dig, mitt älskade allt ♥

alice28

alice30

alice31

alice32

alice35

alice34

Jag gråter när jag ser bilderna, vilken kärlek! Så stark, villkorslös och helt jävla underbar! Älskade vän, jag älskar er så mycket! Jag är så stolt över dig, det här ögonblicket förändrade ditt liv. Nu har du det du saknat och alltid velat ha. Och jag är förevigt tacksam för att fått vara med och delat det här med dig.

Nu när jag stått bredvid, fått vara den som stöttat och sett en förlossning från andra sidan så har jag fått en helt annan uppfattning om mig själv. Helvete vad grym jag är! Hahaha jag kan faktiskt hålla med Madde om att jag måste vara helt jävla dum i huvudet som gjort detta nio gånger. Skämt och sido, men vi kvinnor är fasen helt jäkla fantastiska! Och hur tufft det än är och kan vara så gör vi ju det igen så ja…det är värt det hundra gånger om! Jag har frågat Madde nu efteråt om hon skulle vilja ha flera barn och hon svarade ja 🙂 Trots en lång förlossning så har hon väldigt härliga minnen av den, jag och Fredrik försökte roa henne och det största skrattet kom nog när jag insåg att jag glömt batteriet till kameran hemma. Men Madde är du nervös inför det här, du är ju värre än pappan hahahaha! Ja jag glömde batteriet,  och jag bröt nästan ihop! Om inte Micke varit gullig och åkt in till Linköping med det så hade jag fått tio extra mil, och med min tur så hade säkert Alice passat på att komma då. Det löste sig ju! Jag hade precis färgat håret och det skiftade i blått. När lustgasen tog som bäst så skrattade Madde och sa att Alice skulle få komma till livet och se en smurf det första hon gjorde, ja jag är glad om hon är glad hmm!

Starkaste minnet var när jag fick lämna över Alice till Madde, en lycka svår att beskriva. Sköterskan kom in med fika till oss allihop. Efter mycket bebisgos och kramar så lämnade jag förlossningen i Linköping med lyckotårar i ögonen.

Vilken upplevelse!

Kram / Madeleine

Just nu finns jag här mer än någonsin för henne!

Idag har jag suttit och jobbat hela dagen, kommit ifatt med saker som hängt över mig. Skönt när man kan luta sig tillbaka och känna att det är gjort. Jag också jobbat med något helt helt ideellt, något som ligger mig varmt om hjärtat. Något som står mig väldigt nära och som får mig att gråta. Jag var tvungen att gå ifrån flera gånger och bara skaka av mig känslorna och tänka på något annat ett tag. Jag ska berätta allt om det imorgon.

Ibland kan man känna sååå mycket för andra människor och vad de går igenom. Kanske för att man själv varit eller är i situationen. Mirka och jag har känt varandra i flera år och det har vuxit fram en djup vänskap. Vi vet varandras rutiner och fyller i varandras meningar. Vi kan skratta med varandra och åt varandra. Mellan det så kan vi tro det eller ej också bli väldigt allvarliga. Vi är väldigt olika men på samma gång väldigt lika. Just nu finns jag här mer än någonsin för henne!  Och jag tänker på hela familjen. Hon har tagit ett stort beslut, och jag sörjer samtidigt som jag gläds för henne. Det kommer i slutändan bli bra, det blir alltid bra. Läs hennes blogg HÄR så förstår ni! Vi har pratat flera gånger om dagen den senaste tiden och nu väljer hon att berätta.

Det här är bilder från NY! Hahahahahahahaha RIDÅ! Madde vi gör en sådan Graafpose, helvitii kom här nu Madde lyssna på Tarja! Okej okej, morsorna kan väl bjussa på det. (Förlåt Maggan och Hannah ni gjorde det bättre och detta är bara en dålig parodi som Tarja tvingade mig till hehehe)

out2

out3

out5

Fråga inte, jag vet faktiskt inte vad hon gör?!

out4

out1

Fula utavhelviitii men satan så roligt!

Jag har aldrig hört Mirka skratta så högt som hon gjorde den här kvällen. Nu skulle jag bara vilja krama om henne och få henne till skratt-tårar igen. Ett skratt förlänger livet sägs det så vi kommer bli riktigt gamla och gaggiga 🙂

Nu ska jag lägga mig så jag orkar upp i ottan. Kidsens sista dag på förskolan och jag har lovat Colin att överaska pedagogerna med blommer imorgon. Det är lite vemodigt tycker dom, nu lämnar dom sin älskade förskola.

Kram / Madeleine

Jag är inte hungrig längre!?

Ett år äldre och ett år visare. Eller nått i den stilen. Jag firar inte min födelsedag längre, barnen tycker det är roligt att baka tårta och måla teckningar och det uppskattar jag jätte mycket men annars så gör vi ingen stor grej utav det. Det är ju bara en siffra eller hur? Jag har sovit dåligt inatt, känner mig mörbultad och helt slut i kroppen. Har kommit ifrån rutinerna lite, inte tränat som jag vill eftersom jag blivit avrådd med tanke på mitt ben som krånglat. Skulle vilja ge mig ut ikväll men jag vet inte om jag orkar. Imorgon kanske? Men nu känner jag att kroppen vill börja röra på sig igen och jag har inte ont. Tack för alla grattishälsningar, det värmer! Ni är så himla gulliga…

Igår gick jag i myskläder hela dagen. Snygga slappa myskläder! Det känns som man har på sig pyjamas, sååå skönt! Älskar att kunna vara bekväm fast ändå uppklätt bekväm. Ni fattar vad jag menar. Outfiten kommer från Lindex, en present till mig själv 🙂

jag7

jag4

jag13

jag8

Mamma uppvaktade mig med paket, jag sa att hon inte behövde men hon ville ♥ Snälla mamma! Jag fick ett armband i färgerna champagne silver och bling bling. Älskar den kombon, det kanske syns på naglarna haha. Sen fick jag ett halsband och örhängen i silver. Man skulle ju kunna tro att mitt intresse för smycken kommer från mamma hehe. Vi är otäckt lika när det kommer sånt, kläder, smycken, smink, väskor och skor. Tack mami 🙂

jag11

jag10

jag12

Ikväll ska vi titta på fotboll, det är ett intresse som definitivt inte kommer från min mamma. Jag tänkte laga lite god mat och bara mysa med familjen. Misstänker att jag kommer slockna ganska tidigt eftersom jag sovit dåligt. Jag vet inte vad det är med mig, men jag är inte hungrig? Har liksom inget matsug. Det har varit ett så ett tag, säkert något tillfälligt men det suger verkligen att stå och laga mat när inte ens är sugen själv. Har ni varit med om det någon gång? 🙁

Jag har sett att några har trott att jag är gravid, jag är absolut INTE gravid. Jag skrev ett inlägg om ännu ett barn rent hypotetiskt. Så nu behöver ni inte spekulera ang det. Och snälla, blanda inte ihop mig med andras cliffhangers, självklart lägger man som bloggare ut trådar om saker som kanske ska ske, hända, bli eller inte kommer att hända. Men hos alla är det inte rent strategiskt. Jag har bloggat i sååå många år och känner inte att jag behöver jobba så. Sen kan det ju också vara helt ärligt eller hur? Man vill dela med sig av nått men kan inte säga fullt ut. En balansgång! Ibland kanske man har ropat för högt alldeles för tidigt. Ibland kanske man vill dela med sig fast inte kan, ibland kanske man inte borde dela med sig alls av vissa saker. Så nu har vi rett ut det 🙂

Nu ska jag åka och hämta mina kiddos på dagis. Ta hand om er!

Kram / Madeleine