Okategoriserade

När våran tia kom!

Idag för tretton år sedan så fick himlen den finaste ängeln ♥ Han som alltid hade sin trygga famn öppen för alla, han som sprängde gränser för det han trodde på och värnade om. Han som alltid trodde gott om alla och ville hjälpa de i sin omgivning. Även de som han inte ens kände. Han som på något konstigt sätt alltid kunde behålla i lugnet i de tuffaste stunderna. Han som älskade att dansa till tonerna av livet och han som alltid sa att melodin är tidlös. Världens finaste man, pappa, farfar, morfar, bror och vän.

Det är konstigt med livet, hur nära liv och död egentligen ligger varandra ibland. Och att jag just idag ska dela med mig av förlossningsberättelsen när mitt tionde barn föddes. Men det kanske finns en mening med det också? Att han är här med mig lite extra just idag. Jag vet inte men jag vill tro att det är så. Allt har en mening, även om man inte alltid kan förklara och förstå allt. Och även om det ibland känns jäkligt orättvist och jobbigt, allt har en mening på ett eller annat sätt. 

För mig har de här senaste månaderna varit tunga och tuffa, på olika plan och på olika sätt. Ibland har det varit så jobbigt så man liksom inte vetat vart det jobbiga kommit ifrån. Tur det kanske? Bara rida ut stormen och komma ut starkare på andra sidan. Att vänta barn är inte alltid en dans på rosor, oavsett om man väntar sitt första eller sitt tionde barn. Tänk att ett sådant älskat litet barn kan röra om så mycket i kroppen, både fysiskt och psykiskt. Sen har jag mellan allt också mått som en prinsessa och tyckt att dagarna som gravid varit helt underbara. Att vänta barn t i o är dock inte som att vänta sitt första, andra eller tredje barn. Det säger sig självt. Jag är så sjukt stolt över min kropp, över att jag orkat bära alla mina barn och att jag hållit ihop. Det är helt amazing hur starka vi kvinnor är!

Måndagen den tjugosjunde mars så vaknade jag och visste att mitt liv snart skulle komma att berikas med den där underbara lilla varelsen som bökat omkring inne i magen så länge. Hon den där lilla ”P” som fortfarande är namnlös och som envist och prompt skulle ligga åt fel håll in i det sista.

Just den här morgonen så fick jag en föraning om att hon skulle komma, som en vacker morgongåva släppte den berömde slemproppen. Det låter alltid lite bättre om man lindar in orden i bomull. Men egentligen var det ganska äckligt, det fina kom ju några timmar senare eller många timmar senare. Det första jag tänkte var okej, kommer det här gå fort nu eller ska det hålla på i evigheter? Med tanke på att jag tidigare haft ganska snabba förlossningar och vet hur fort det kan gå så blev jag direkt ganska nervös och fick lite panikkänslor. Men jag kände ingenting, inga värkar överhuvudtaget. Jag visste dock att de snart kunde komma. Jag ringde mormor och förberedde, det sista man vill tänka på är logistiken kring alla de andra barnen när man ska koncentrerar sig på att föda barn. Jag ville känna mig trygg och inte behöva oroa mig. Ringde Micke och han kändes ganska lugn, fast han upprepade ett flertal gånger Madde du måste säga till om du känner att vi måste åka, jag vill inte föda några barn i bilen. 

Hela dagen gick och tjejerna och jag grejade här hemma. Och vi väntande. Micke slutade jobba, alla de andra barnen kom hem och vi käkade middag. Det enda jag hade känt på eftermiddagen var ett obehag i svanken och ryggen. Barnen nattades och jag fick några förvärkar. Äntligen tänkte jag, samtidigt som rädslan växte lite. Kommer min kropp att fixa det här en gång till verkligen? Oundvikliga tankar, men som jag längtade jag ville bara ha henne i mina armar! Jag satte mig vid datorn, gick igenom några jobbmejl. Då kom första riktiga värken! Micke ropade från sovrummet nu ringer du förlossningen och säger att vi kommer!  Jag tyckte han skulle lugna ner sig lite men han ville verkligen att vi skulle åka. Madde jag hörde att det där var en riktig värk och jag vill inte att din dumma envishet ska sluta i att du föder i bilen. Efter att jag pratat med förlossningen så tyckte de också att jag skulle komma in i tid. Såklart. Du har ju gjort det här några gånger förut så jag litar på att du känner när det är dags. Men vi tycker också att du ska komma in snart för säkerhets skull. Vi dröjde en stund innan vi åkte, jag tyckte inte att det kändes som någon panik men eftersom Micke väldigt gärna ville vara på plats så gav jag med mig för hans skull. Jag uppdaterade bloggen och sen åkte vi.

När klockan var 01.00 den tjugoåttonde mars blev jag inskriven på nya förlossningen i Linköping. Vi fick ett varmt välkomnande av en barnmorska som hette Jessica och hennes student (tror han var läkarstudent?). De satte CTG och kontrollerade bebisens hjärtljud och värkarna. Strax efter det fick jag en PVK i armen och i samband med det så tog de ett bastest som lämnades till blodcentralen, det eftersom jag fått så många barn och har en större risk att blöda väldigt mycket och kunde därför behöva ta emot blod.

02.00 kom en läkare in för att undersöka mitt vänstra ben, mitt ”fulben” samt bedöma att bebis inte hade snurrat runt och lagt sig i säte igen. Den sista vecka hade jag samlat på mig ofantligt mycket vätska i kroppen och mitt ben var sååå sjukt svullet och smärtade. Det kändes nästan som jag gick och drog ett träben efter mig, konstig känsla. Hon bedömde att det var en låg misstanke om allvarlig orsak till min bensvullnad vilket var skönt. Men samtidigt ville hon att man skulle ha koll på det. Bebis hade inte lagt sig i säte igen och den känslan var ännu skönare. Även om det säkert inte hade varit problem för mig att föda i säte igen så blir ju riskerna betydligt mycket mindre om bebisen ligger rätt.

 

När klockan var 05.00 så blev jag undersökt vaginalt första gången. Eftersom jag inte haft några mera ordentliga värkar sedan vi var hemma när jag satt vid datorn så kände jag inte att det fanns någon anledning för barnmorskan och stressa med att undersöka mig direkt när jag kom in till förlossningen. Jag fick några mindre vad jag skulle kalla det ”förvärkar” då och då men de var obefintliga. Mellan det så fick jag kanske två ordentliga som verkligen kändes. Jag är ganska tuff när det kommer till smärta och har en ganska hög smärttröskel. När Jessica undersökte mig så konstaterade hon att jag var öppen 5-6 cm och fortfarande stod huvudet högt upp och hinnorna var hela.

Har du tänk på någon smärtlindring? Lustgas och några panodil blir kalas serru 😉 Sen var jag väldigt tydlig med att framföra mina önskemål och hur jag ville att min förlossning skulle bli. Jessica var väldigt lyhörd och frågade om det här nästan på en gång. Jag förklarade att jag ville ta det i min takt, att jag litade på min kropp och att jag inte ville stressa ut bebisen.

Av tidigare erfarenheter så vet jag att en del barnmorskor vill ta håll på vattnet och är ganska ivriga med just det. Och till deras försvar så ja, jag förstår varför man vill det i vissa specifika fall. Man vill inte trötta ut livmodern och låta den jobba i alldeles för många timmar för att riskera att den ska kollapsa i slutet av förlossningen för det kan sluta riktigt illa.

Klockan blev 06 och jag kände att jag ville röra på mig, vi hade sedan vi blev inskrivna sovit från och till, eller ja Micke. Jag somnade till några korta minuter då och då. Vi gick i alla fall ut, tog ett varv runt universitetssjukhuset. Kände tryck nedåt men det var inte mer än så. Efter en timma var vi tillbaka igen och då kom barnmorskan in och sa hejdå och önskade oss lycka till.

Efter 08.00 knackar det på dörren och in kommer Malin våran nya barnmorska som en frisk fläkt. Nämen tjena morsan är du här igen!? Vad härligt det är när man känner igen ett ansikte. Jag har ju genom åren hunnit träffa några barnmorskor, Malin är en av dom. En del klickar man dessutom med lite extra. Jaha ska vi sätta fart på det här nu tycker du? Hon skrattade lite och man kunde ana en liten liten uns av sarkasm. Nu kan vi skoja med varandra så jag tog absolut inte illa upp, tvärtom hon var helt och hållet klar med vart jag stod i frågan om att göra amniotomi – ta hål på fosterhinnorna. Vi pratar en massa, går igenom några av mina tidigare förlossningar. Hon gör en ny vagina undersökning och det visar ingen förändring sedan gången innan. Hon gör en hinnsvepning och i samband med det så får jag lite ont och det känner även Malin. Efter det så vilar vi en stund igen, Micke toksomnar! Vad är det med män och föda barn egentligen? Jag börjar känna mera tryck i ryggen men inget mer än så. Malin kommer in med jämna mellanrum, hinnsveper igen och rekommenderar mig att ta ett bad så jag kan slappna av för det kan hjälpa kroppen att komma igång. Så himla bra att möjligheten finns, jag måste säga att nya förlossningen på us i Linköping är fantastiskt bra på många sätt och vis. Mycket utrymme, ljust, fräscht och bra för både de blivande föräldrarna och personalen. Bara det att man kan sitta i ett bad och andas lustgas.

Jag hade börjat få sådan frossa så tanken på att sätta mig i ett varmt bad och frysa ännu mera efter badet lockade inte så mycket just då. Nu kan jag ångra mig lite faktiskt, hur kunde jag vara så dum och inte bada!? Istället så bestämde jag mig för att gå ut och gå en stund igen.

Just den här tisdagen så var det väldigt fint ute, solen värmde och av fågelkvittret kunde man tro att våren var här för att stanna. Vi gick runt i parken utanför sjukhuset, ibland fick jag stanna lite för att trycket över svanken gjorde ont. Vi gick till cafeterian, åt lite mat och jag köpte en chai latte. Smakade julafton, men det var ta mig sjutton den godaste julafton jag druckit. Jag hade precis tänkt avnjuta en lasagne när jag känner hur värkarna börjar göra ont lite mera på riktigt, ja alltså göra lite mera ont än tidigare. Jag får lite panik över att vi måste gå hela vägen tillbaka, sen kom jag ihåg vad Malin sa innan vi gick blir det panik och du känner att nu jäklar kommer hon så ringer ni upp till avdelningen så springer jag ner och hämtar er med rullstol haha! Skämt o sido, jag kände illa fall att jag ville upp till avdelningen igen.

Tillbaka på avdelningen igen så hade klockan hunnit bli 15.00 och Malin skulle sluta för dagen. Kändes tråkigt att hon inte fick vara med och förlösa den här gången heller. Vi siktar in oss på nummer elva och hoppas på bättre tur då hehe. Kramkalas och så var det bara att vänta in nästa barnmorska. Vi passade på att vila en stund igen för onda avtog direkt när vi kom till rummet, Micke somnade hahaha helt galet! Jag nickade till men blev väckt av att någon stormade in och började greja på rummet. Hon var inte tyst direkt heller och presenterade sig inte så till slut så var jag tvungen att fråga vem hon var? Hon sa sitt namn och skrattade åt Micke som låg och sov sen sa hon jaha då ska vi se till att föda barn nu och började strax efter det att prata om att ta hål på hinnorna. Okej men vem är du? Ska du vara våran nya barnmorska eller vad? Ja precis, jag är eran nya barnmorska och jag gör min sista praktik här nu sen är jag färdig barnmorska.

Hon är säkert en väldigt kompetent och duktig barnmorska idag men just då kände jag bara nej. En student, och en övervakande barnmorska och en undersköterska osv. Jag kanske är hemsk men just då orkade jag bara inte! Och när hon dessutom började prata om att ta hål på hinnorna det första hon gjorde så visste hon inte att jag var den absolut sista hon skulle säga det till. När den ansvariga barnmorskan kom in så berättade jag att jag ville byta barnmorska och att jag inte orkade med att ta emot en student. Absolut inget personligt, men det var så jag kände.

In kommer istället Stina hon är precis färdigutbildad barnmorska, och hon är färdig! Hon undersöker mig och inget har hänt sedan tidigare anteckningar. Jag däremot känner att trycket ner är större och att det har hänt saker. Stina berättar också att hon vill ta hål på hinnorna eftersom det är gynnsamt och för att det skulle hjälpa till. Men jag står fast vid att kroppen säger till när det dags och eftersom jag kände att det var på gång så sa jag nej. Man körde en ny CTG-kurva för att se att bebis mådde bra och det gjorde hon. En väldigt aktiv liten tjej sprakade och härjade som sjutton i magen, och det är ju alltid positivt.

Jag satt på pilatesbollen ett tag men tyckte inte att det gav något. Stina kom in igen och nu ville hon verkligen ta hål på vattnet för att det skulle hända något. Till slut fick jag två alternativ, antingen ta hål på vattnet och stanna kvar på förlossningen eller bli förflyttad till BB alternativt hem. Ni kan diskutera hur ni vill göra så kommer jag tillbaka om en stund… Micke sa inte ett ord, han vet att det inte är lönt. Jag ville verkligen att kroppen skulle fixa det själv och jag ville att ett spontant värkarbete skulle hoppa igång. Jag känner min kropp och jag visste att det var på gång, det sa jag till henne också men alternativen var ett faktum. Det resulterade i att jag blev utskriven från förlossningen och inskriven på BB istället.

Jag tittade på packningen och blev så himla ledsen över att personalen inte ville lyssna på mig, jag visste ju att hon skulle komma alldeles strax, jag kände att hela min kropp var redo. Men om jag inte gick med på att ta hål på vattnet så var det bara att gilla läget. Så vi fick ta med alla våra grejer och packning och gå till en annan avdelning. Jag blev så himla upprörd, och provocerad på något sätt. Här har vi gått och väntat en hel dag och när jag väl börjar känna att jag inom kort kommer att föda barn så får jag inte stanna kvar!? Är vi kvinnor som ska föda barn på löpande band för att någon annan vill det!? Bara för att det är gynnsamt!? Gynnsamt att ta hål på vattnet!? Min livmoder hade inte kämpat med värkar i flera flera timmar, risken för att den skulle kollapsa var nog mycket liten. I så fall pga av andra anledningar i så fall men inte av att den var utarbetad. Varför skulle jag behöva ”slåss” för att få det som jag ville!? Det var inget större tryck på förlossningssalar heller, det stod inte folk på kö för att få plats direkt.

Klockan var nu 18.00 och vi hade varit på nya avdelningen i ca tjugo minuter sen sa jag till Micke att nu kommer hon snart. Förlossningen hade gått från att vara i latensfas och öppen 6 cm till att – nu kommer hon! Gå och hämta barnmorskan NU! Jag ska ha lustgas, annars skiter jag i vilket och föder mitt barn själv här inne eftersom de skrivit ut mig! Jag var så himla arg och blev med det något tjurskallig. Hur kunde de skriva ut mig trots att jag sa att jag inte ville bli utskriven och förflyttad!? In kommer en ny barnmorska som presenterar sig och precis då fick jag lite av en krystvärk och jag tittade på henne och sa jag-ska-ha-lustgas-nu!!! Men kära nån vad gör du här? Varför har de skrivit över dig hit? Lägg dig ner så får jag kolla hur mycket du är öppen… Men nej det var oförändrat. Men jo sa jag, hon kommer nu och jag vill ha lustgas! Den här barnmorskan var gammal i gemet som tur var och hörde på mig att det verkligen var dags. Nej jag vill inte ha dig här, du måste tillbaka till förlossningen nu! Jag springer och hämtar en rullstol.

Personal från förlossningen kommer springande med rullstol, sätt dig ner vi måste springa tillbaka! Nej jag sätter mig ingenstans förens jag tagit den här värken! Och från ingenstans så var det som allt gick från noll till hundra på bara några minuter. Den monstervärken(!), jag ville gråta och det enda jag ville ha var lustgas. Tänk att jag känner min kropp så bra, jag visste ju hela tiden. De springer mellan korridorerna med mig i rullstolen och när vi var på plats igen så slängde jag mig över ruset som tog mig till paradiset – lustgasen!

Men är du redan tillbaka? Ge mig bara lustgasen! Det var det enda jag tjatade om. Sen gick det fort. Bilden nedan tog jag exakt fyra minuter innan hon föddes, jag skulle bara ställa in rätt ISO för att få bra ljus på bilderna (alltså vem tänker ens så haha).

19.08 framföds i framstupa kronbjudning en flicka. Hon har navelsträngen två varv runt halsen men skriker direkt efter frotering. Min älskade efterlängtade lilla tjej ♥

Lyckan, kärleken, känslorna och det dramatiska, allt på samma gång! Ord blir överflödiga, det går liksom inte att beskriva. Jag var fulländan, glad och tacksam. Nu var lillasyster här och jag är tiobarnsmamma!

Livets träd – moderkakan! 

Det tog en stund innan jag liksom fattade. Micke tog henne nästan på en gång. Jag kände mig överkörd, var arg och samtidigt ledsen. Tänk om vi hade åkt hem istället, antagligen hade vi ju aldrig gjort det men hypotetiskt sätt, tänk om!? Då hade hon kommit i bilen.

De här tankarna snurrade hela första dygnet, och jag var otroligt ledsen över att inte ha blivit tagen på allvar. Man är  ”blottad” och det är en väldigt intim situation när man ska föda barn, man delar sin absolut största stund tillsammans med en barnmorska och då är det superviktigt att man kan kommunicera så det funkar för alla. Och för att man ska kunna känna ett lugn.

Flaggan och fikan kom in, det var sååå gott! Då tittade jag på min mobiltelefon och alla sociala medier för första gången. Herregud! Så ofattbart att ni varit så många som peppat och stöttat oss. Skrivit och tagit kontakt med oss för att ge oss lyckönskningar. Fortfarande helt ställd av det engagemanget och att så många fanns där. Bölar för minsta lilla nuförtiden, men det är fasen värt att böla för!

Hon blev lite kall efter att hon föddes så hon fick ligga på Mickes bröst en stund. Jag tog en dusch och ville bara sova, jag var så otroligt trött i kroppen efter alla vakna timmar, men av allt adrenalin-påslag så kunde jag inte komma till ro. Jag låg och tittade på min bebis hela natten. Räknade fingrar och tår, pussade på hennes lilla panna och pratade med henne.

Vi fick komma till gamla BB avdelningen på natten. En gammal sjukhussäng och en pinnstol, ja det var det enda som stod i rummet. Det fanns ingen toalett och inget skötbord i rummet. Micke lade sig i sängen och somnade på två röda (igen!). Det var inte förens på morgonen innan vi blev utskrivna som jag fick en liten stunds vila. Jag lade mig ner och bara blundade, det var så skönt och efterlängtat. Kunna ligga ner utan att behöva äta renni, vet inte när det hände sist. Sen skulle vi äntligen få åka hem till ett gäng nyfikna syskon som längtade.

Innan vi åkte hem så kom det en barnmorska och informerade om tidig hemgång, och när vi skulle vara tillbaka och väga den lilla igen. Jag fick ju också fragminsprutor med mig hem som jag skulle ta i förebyggande syfte så jag inte skulle dra på mig några proppar efter förlossningen. Hon frågade hur jag mådde och jag ärligt talat så mådde jag skit efter det jag varit med om på förlossningen. Nej det var ingen dramatiskt förlossning på så sätt att någon höll på att stryka med. Allt gick väldigt fort och bra, och jag är evigt tacksam för det och att mitt barn är friskt. Men att känna sig överkörd och att bli flyttad på för att man inte velat göra som barnmorskan vill är bara väldigt ledsamt och tråkigt. På så sätt så var det inte alls en trevlig upplevelse och det var ju precis det här jag dessutom bad om från första början att jag skulle få slippa. Jag ville göra det på min sätt, inte bli tvingad att välja mellan två olika alternativ beroende på om jag ville stanna eller inte. Jag kände mig utkastad när jag skulle föda mitt barn! Jag har försökt på något sätt att försvara varför hon flyttade mig, och den enda anledningen jag kan komma på är att jag antagligen i hennes ögon var så opåverkad, hon fattade inte och trodde inte på att jag hade ont. Antagligen för att jag är väldigt smärttålig och inte visar det. Det måste ju vara så!? Man skriver inte ut en blivande tiobarnsmamma som är öppen 6 cm från förlossningen som dessutom säger att hon snart ska föda barn! Eller gör man det? Ja det gör man…

Jag har pratat om det, jag har ältat och det känns mycket bättre nu än vad det gjorde i början. Då kunde jag inte känna lycka över förlossningen överhuvdtaget. Det här också varför jag inte velat dela med mig av förlossningen förens nu, det har varit så mycket känslor som bubblat inombords som jag behövt jobba med själv. Dessutom i den här berg -och dalbanetillvaron som jag just nu befinner mig i så är allt så skört och känsligt.

Väldigt glad över att vi hade YOYO vagnen med oss. Så himla smidigt att rulla ut från förlossningen och BB med den ♥

Nu har bebis hunnit bli tre veckor precis, och vi håller på att lära känna varandra fortfarande.  Jag och mitt lilla älskade knyte ♥

Och tack all ni som uppvaktat, ringt, skrivit och funnits här! Ni har ju varit med mig hela tiden ♥

Hon har fortfarande inte fått något namn, eller ja vi kallar henne för något just idag, imorgon kanske det är något annat. Mina absoluta favoritnamn är Mathilde, Leonore, Adel, Isabelle (eller Belle) och Elise. Så det kommer nog bli någon av dessa.

Kram / Madeleine

53 svar till “När våran tia kom!

  1. Lotte skriver:

    Wow, vilken berättelse, jag blev alldeles stum….. Tack för att du delar med dig ❤ Jag ska läsa den en gång till nu
    www lotte4.blogspot se

  2. Anna skriver:

    Tack Madde för att du delar med dig av ditt liv! Vilken härlig förlossnings berättelse, men jag blir tokig på att de inte lyssnar mer på den födande kvinnan. Välj nu det namn ni tycker allra mest om,själv tycker jag Elise för det heter en av mina döttrar i mellannamn, men när jag tittar på er lilla så tycker jag att hon ser ut som en Bella ha ha

  3. Anonym skriver:

    Elise ✨

  4. Jenny skriver:

    Helt otroligt hur man blir behandlad i sjukvården! När gick ditt vatten? Jag har 3 barn men har aldrig tänkt på om dom ska ta hål på hinnan eller inte vilket dom har gjort 2 ggr utan vidare diskussion. Får jag fråga varför du prompt inte vill det?

  5. Lena skriver:

    Mina tårar rinner när jag läser..och dina vackra bilder <3 Jag har idag vuxna barn men jag kastas tillbaka i känslan, känslan av ett litet nytt välkommet barn, lukterna lyckan, livet! Det är så sorgligt att de inte kunde lyssna till dig som känner din kropp utan och innan. Tack för du delar med dig. Du har en ljuvlig familj. stor kram till er alla !!

  6. Nina skriver:

    Grattis till lilla tjejen, så fin. Tråkigt att du i te blev lyssnad på dock. Du får satsa på att nästa förlossning ska bli bättre. Du hinner ju med en kanske två till ☺ läste efter du fått tvillingarna att nu blir det inga fler. Och efter emmylou skulle det absolut inte bli fler. Så jag tror det blir 1-2 till efter tian också 😊 jag förstår er som skaffar många barn på ett vis, det är ju så mysigt! Men jag undrar hur man hinner med varje individ. Speciellt om de har hobbys, ska skjutsas osv.

  7. Isabelle skriver:

    Modig, Kraftfull, Intutiv det är du Madeleine och du visar omvärlden i allra högsta grad hur det viktigaste i livet är att Älska sig själv! Du har innerlig och sann självkärlek och det hyllar jag dig för.
    Vilken Kvinna och Människa du är!
    Tack för att du är du, och fortsätt med att precis vara den du är.
    ”De är först när man älskar sig själv som man kan älska en annan”

    Du är kärlek du är ljus du är du.
    Stor förebild för andra och modig.
    Tack☀️

  8. Tina skriver:

    Åh blir alldeles tårögd av din berättelser ❤️ Hur kunde hon göra så, vilken idioti! Leonore är väldigt fint. Mina tvillingar döps på lördag och flickan ska heta Alicia Leonora Maria.
    Tack för att du delar med dig ❤️

  9. Fy så du blev behandlad :(. Inte alls okej :(.
    Men stort grattis till eran lilla igen i alla fall 🙂

  10. Jenny skriver:

    Stort grattis till den lilla! 🖤
    Jag har för mig att du skrivit att du gått igenom din förlossning nu efter med en barnmorska. Jag hoppas innerligt att du gav feedback på hur du kände/Känner.
    Jag fattar verkligen inte hur barnmorskan kunde göra som hon gjorde..men nyfärdig och antagligen inte hunnit skaffa sig så mycket erfarenhet än. Kunde förstått om det var en förstagångsmamma som inte vet hur och vad att vänta riktigt..
    Men, en som fött nio barn innan känner sin kropp väl, detta borde barnmorskan förstått och lyssnat på dig!
    Jag blir så arg o ledsen av din berättelse. Det är ett så viktigt och stort ögonblick i livet. Allt man vill är att få en så bra upplevelse som möjligt. Sen finns det ju alltid faktorer som inte går att påverka.
    Men i det här fallet..nää, jag fattar inte..
    Om nu barn nr.tio är ert sista, så känns det ju kanske än mer viktigt att få det fint och bra.
    Har själv två barn. Första blev akut snitt. Är dessutom mycket besviken på förloppet efteråt.
    Jobbade som sjutton med mig själv inför barn nr två. Ville verkligen få till en bra vaginal förlossning. Gick på aurorasamtal, gravidyoga. Kämpade på själv med avslappning och andningsövningar. Skrev ihop en tydlig förlossningsplan tillsammans med Auroralökaren. Allt kändes jättebra..sen hände något oförutsett och det blev akut snitt igen. Jag känner mig så snuvad. Nu i efterhand är jag ändå nöjd över hur bra allt flöt på, lugnet jag kände fram tills det strulade. Men ändå..
    Hur som haver.. Grattis! 😊🎈

  11. Anonym skriver:

    EliseBelle

  12. Ellen skriver:

    Jag tycker att EllieMae är ett väldigt fint namn!❤

  13. Ida skriver:

    Åh ❤ man blir så ledsen av att höra om sånt här. Jag hade samma känslor efter min tredje förlossning, som även om den är normal på papperet blev katastrof för mig på grund av slarv och inkompetens. Jag var så arg och ledsen för att jag blev berövad den där magiska stunden av ren lycka på grund av någon annans misstag och inkompetens. Det kan jag bli fortfarande två år senare och det är nog en sorg som alltid kommer sitta i. Man får lära sig att leva med den helt enkelt ❤ grattis till dig iallafall, din bebis är ju lika fin oavsett! ❤

  14. Marie skriver:

    När jag såg rubriken trodde jag Tia var det namn ni valt till Ert tionde barn. Då trillade Tie-Vi, Tievi ner på mina läppar.
    Lycka till!

  15. Cilla skriver:

    Så söta namn till en söt flicka!
    Om hon ska heta Adèle stava inte Adel

  16. Maggan skriver:

    Hej…
    ett namnförslag till….. RosieAnn

    Kram o lycka till

  17. Kerstin skriver:

    Tack för att du delar med dig. Fruktansvärt att de inte lyssnade på dig. Tycker de straffade dig för att du inte gjorde som du sa. Om du orkar skulle du lämna in en anmälan. Du har fått nio barn innan och säger du att det är på gång borde de litat på dig. Elise är ett sött namn hade en flicka som hette så på min förskola där jag jobbar.

  18. Carro skriver:

    Kram till dig och din fina fina familj 💜

  19. Angelica skriver:

    ja, jag visste ju att jag skulle böla när jag läste det här inlägget haha! <3
    Det är så vackert, underbart! <3 Att jag dessutom fick dela dagen med dig via trevliga snapchats. <3
    Dock förstår jag dina känslor och besvikelse som du fick uppleva. Men du tar igen det med nummer elva sen 😉 inga problem!

    Snart är det vår tur.. <3

    Puss!

  20. Madde skriver:

    Sjukt hur du blev behandlad isamband med förlossningen . Så arg jag blir när jag läser det. Själv har jag fött i Halmstad och det har vart toppen båda gångerna.

  21. Emma skriver:

    Min mellandotter heter Isabelle och hon kallas för Belle:)
    Om ni vill ha dubbelnamn Isa-Belle.

  22. Lotta skriver:

    ❤❤❤❤❤❤❤kramar till er alla ❤❤❤❤❤❤❤❤❤❤

  23. Louise skriver:

    Vilken gripande förlossningsberättelse. Vad tråkigt att de inte lyssnade på dig på förlossningen. Tyckte du kunde få vara kvar då du känner din kropp bäst. Man blir så trött på barnmorskor och sjukvårdspersonal som inte lyssnar på en.
    Skönt att det gick bra när hon väl bestämde sig för att komma.
    Själv hann jag inte ens in till förlossningsavdelningen när jag fick Izabella utan födde på prenatal där de inte alls hade utrustning för förlossningen. Jag fick inte ens smaka på lustgasen utan födde utan hjälpmedel bara andningen. Helt otrolig känsla.
    Jag önskar dig lycka till med er lilla tös och Belle eller Isabelle är fina namn. Elise är också jättefint.

    Massor av kramar från Malmö

  24. Elin skriver:

    Jättefina namn allihop! Men heter inte din kompis Sandras dotter Mathilde?

  25. Linda skriver:

    Isabelle helt klart😊😘

  26. Marlene skriver:

    Oj vad jag känner igen mig i din förlossningsberättelse… Nu har ju jag ”bara” fött 2 barn och väntar mitt tredje i slutet av juni. Första förlossningen gick jättebra, tog lite tid men fick bra stöttning av barnmorskorna och kände mig trygg hela vägen. Den andra däremot var ungefär som din. Jag fick inget vidare bra bemötande av någon av de 2 barnmorskorna jag hade och kände mig hela tiden motarbetad och misstrodd av dem. Fick föda i ett rum som inte alls kändes som en förlossningssal, sängen var en hård brits bl.a. Jag fick inte ens byta om till sjukhuskläder förrän jag bad om det just innan EDA:n skulle läggas. Vilket senare visade sig vara i onödan eftersom barnet kom ungefär en halvtimme efter EDA:n var satt. Det var barnmorskan som sa att det antagligen skulle ta flera timmar då jag bad henne undersöka mig, eftersom jag kände att det började närma sig. Litade på henne då och bad om en EDA. Men såklart borde jag ha litat mer på min magkänsla…. Jag känner stor oro nu för att min kommande förlossning ska bli likadan, men har bokat tid för att prata om det med en Aurora-barnmorska. Det är så otroligt tråkigt att det ska behöva bli såhär för att föda barn är ju bland det finaste man kan vara med om. Hur var alla dina andra förlossningar? Har de alla varit bra? Tack för att du delar med dig och mys på i bebisbubblan 💖 Stor kram!

  27. Sandra skriver:

    En förlossning är verkligen inte den andra lik, & det är alltid lika spännande att läsa. En unik upplevelse.
    När jag födde mitt 4:e barn, gick jag från 2 cm öppen när vi kom in till 8 cm med huvudet vid spinae på mindre än 1 h. Därefter hände INGENTING! på 2 timmar. (Vilket, när jag läser din berättelse känns som ingenting) 23.10 görs en ny vaginal undersökning, öppen 8 cm och huvud ff vid spinae. Då beslutades det av ansvariga BM att det skulle sättas dropp – vilket jag absolut inte ville. Jag sa ifrån flera gånger att jag verkligen inte ville ha dropp ( fick det vid min första fl och det var vedervärdigt) men hon började koppla maskinen ändå. Då kom nästa värk – & jag kände ett PLOPP! Huvudet ner på bäckenbotten och värken övergår till krystvärk och halva huvudet ute. Och sen formligen flög en liten ( stor ) tjej ut på nästa värk. 4 min efter senaste undersökningen. De hann knappt ta emot henne.
    Den BM bad senare om ursäkt, och sa att de nog många gånger inte lyssnar fullt ut på mamman.
    Grattis till ert 10:e underverk ❤

  28. Anna skriver:

    Isabelle blir fint;-)

  29. Anonym skriver:

    Hej! Leonora är mitt förslag när ni även är inne på Leonore. 😊

  30. lena s skriver:

    Tack för du delar med dig din berättelse!! Man blir tårögd när man läser.
    Kram från mig som heter Elise i andranamn.

  31. Sara skriver:

    Förstår att du var arg/ledsen men tänk på alla de kvinnor som föder och får skador i underlivet/ändtarmen för livet. De som verkligen blir behandlade illa på förlossningen av personal som inte kan sitt jobb. Du har 10 friska barn, troligtvis ett friskt underliv och ett liv många skulle kapa en arm för att byta med dig.

    1. Lotta skriver:

      Hemskt synd om de kvinnor som får men för livet. Men det är okej för alla kvinnor som är missnöjda med något från förlossningen att ranta det. Och man ska inte behövas jämföras med andra som haft det sämre.

      Nu pratat vi om denna förlossning inte om andras.

      Eller du kanske aldrig klagar någonsin, aldrig, never för det finns ju ALLTID någon som har det sämre?
      Helt onödig kommentar av dig.

  32. Annette Pettersson i Kristinehamn skriver:

    Hej och grattis .
    Kan hon inte heta Thia,kul och ovanligt namn.Passande också,eller hur?
    Jag ska bli farmor i juli och jag undrar var du handlar dina fina Newbie kläder,säkert inte rätt stavat men du fattar nog,hehe
    Lycka till med allt o kram till er alla,själv så har jag BARA 2,32 åringar.Räckte med engångX2 för mig,men så var jag nära 30 år då,de är födda 1985.Ha det så gött med den lillllla bebis.Kramar Annette

    1. Ghita skriver:

      Hej! Newbie hittar du på KappAhl. Jag var också där och handlade lite till mitt femte barnbarn som kommer vilken dag som helst. Kram

      1. Annette Pettersson i Kristinehagmn skriver:

        Tack Ghita då vet jag var jag ska handla till barnbarnet när könet gett sig till känna i juli,Kraam o tack

  33. Lotta skriver:

    ❤❤❤❤❤kramar till er alla ❤❤❤❤❤

  34. Andrea skriver:

    Fantastiskt!! Man blir alldeles varm av att läsa de, sån känsla är det.
    Jag blev fruktansvärt illa behandlad på förlossningen med, förstföderska låg ja där och dom informerade inget om det där med att ta hål på hinnorna utan de bara gjordes… Efteråt har man ju läst på och inser att det ska kroppen få sköta själv.
    Efter massa strul och hemska läkare fick dom efter 35 (!!) timmar med värkar till och från plocka ut bebisen med akut snitt…
    Först nu i efterhand som jag inser hur illa dom betedde sig, men ut kom hon lilla Ofhelia och vi klarade oss båda två mkt bra trots allt.

    Önskar er all lycka med fina lillasyster ❤️
    Kram

  35. Sexbarnsmamman skriver:

  36. Lotta skriver:

    Grattis grattis…. Oj 10 ST, jag dom har full sjå med två… Doften av spädbarn är nog de bästaste jag vet❤️❤️

  37. Lotta skriver:

    Massa grattiskramar… Doften av spädbarn är underbar… ❤️❤️

  38. HelenaH skriver:

    Du skriver så berättande, hmm förstår du vad jag menar? Man fastnar i texten och vill läsa mer 😌 Ha en fin helg, kram från Köping

  39. Jonna skriver:

    Jag blir alltid så inspirerad av dig Madelenine! Fint av digvayt dela med dig av din förlossning. Jag själv hade inte en så bra förlossning jag heller så känner verkligen igen mig i det du skriver. Att i en så redan jobbig situation, där man både är blottad och på något vis så ensam. Att behöva ”tvingas” till något som inte var det man ville är inte okej. Men jag vill bara berätta vilken fantastisk person/mamma/fru Ja allt du är! Har följt dig så länge och beundrar dig varje gång för hur du ser på dig själv, hur du litar på din kropp. Jag önska så att jag skulle kunna ”släppa” taget så att kroppen och knopp får fixat själv. Du är så fin. Fortsätt att vara stolt över dig själv med all rätt! Underbar blogg! Kram Jonna

  40. Yvonne skriver:

    Tack för att du ville dela med dig av din förlossningsberättelse. Väldigt gripande, och förstår att du kände dig besviken,men tack och lov att allt gick bra ändå.
    Ljuvlig är hon din 10 : e bebis ❤
    Som jag tycker ser ut som en Thimea-Elise🌸🌸🌸

  41. Anna-Carin skriver:

    Först, grattis till er 💞💞💞💞 Helt obegripligt att bli ”utkastad” från förlossningsavdelningen , 6 cm öppen 😳😳 t o m sa att du kunde åka hem?? Du har fött 9 barn innan .. Litar o lyssnar inte på dig, o ävennom du inte hade varit van , om det varit första barnet, så är man öppen 6 cm så är man .. Du borde bara kunnat vilat o slumrat en stund tills det brakat löst, de borde bara sagt att vila så gott du kan Madde så tittar vi till dig med jämna mellanrum .. Kan inte förstå att detta är sant, hur tänkte dom?? En än gång varm kram till fina er från Anna-Carin, mamma till Madelene, Angeline, Isaac och Agnes 💞💞

  42. Isabelle skriver:

    Hej Madeleine vad är det du hade om Västervik Resort till oss bloggläsare?
    Jag ska nämligen boka familjen nu i helgen till Maj.
    Tänkte om du ger rabattkod eller om det är en tävling?
    Trevlig Helg

  43. Anonym skriver:

    Thia-Belle eller Penny-Belle kanske hon kan heta!

  44. Hanna skriver:

    ❤ väldigt fina namn, tycker personligen om Isabelle, då jag själv har en Isabelle som jag fick samtidigt som du fick Emmy! 😊 🌸

  45. Kina skriver:

    Madde, du är helt fantastisk. Tur du stod på dig. All lycka till er och 10 fina barn.

  46. Anna skriver:

    En tanke ifrån ”andra sidan” (är själv barnmorska). Du kom in kl 01 och var öppen 6cm, 17h senare var det samma status. Det kallar inte jag att ”kasta ut” någon. Du fick många timmar på dig att bekänna färg, ifall du var i aktiv fas eller latensfas. De flesta föelossningsavdelningar i Sverige har fullt för jämnan, det går inte att ha patienter som har glesa värkar och inte är i aktivt förlossningsarbete inne på ett förlossningsrum. Du fick 17h på dig, det är längre tid än vad de flesta får.
    Angående amniotomi så är jag inget stort ”fan” av att göra det om det inte är medicinskt nödvändigt, vilket det ju inte var i ditt fall, så det har ju rätt beslut av dig att tacka nej till det.

    1. Madeleine skriver:

      Hej Anna, tack för din kommentar. Jag håller med dig till fullo, hade jag varit öppen 6 cm i 17h utan ändrad status så hade det kanske varit en ide att flytta på mig för att andra patienter skulle fått plats ut i fall det skulle kommit någon. Nu vet man inte hur mycket jag var öppen när jag kom in 01 eftersom första vaginala undersökningen inte gjordes förens flera timmar efter att jag kom in. Dessutom så var vi så lite som möjligt på förlossningsrummet och helst av allt hade jag lämnat förlossningen och återkommit när jag kände att var gång. Men det ville inte personalen med tanke på att jag hade nio barn sen innan och väldigt snabba förlossningar. Så många promenader och besök i kafeterian mellan alla ctg och undersökningar blev det.

      Det jag tycker är konstigt är då att de väljer att skriva ut mig typ 16h efter jag inkommit!? Och väljer att göra det när jag själv känner att det är på gång!? Det hade kanske varit mer förståeligt om de hade valt att flytta på mig flera timmar tidigare och om jag inte hade känt något. Men det sista jag sa var ”jag känner att kommer snart”…

      Med facit i hand så skulle de ju då hellre flyttat mig till en bb-avdelning efter kanske 5h. Då hade jag kunnat vila mera och sluppit tjatet om amniotomi varannan timma! För det var otroligt stressande… Och det kanske tom påverkade att det inte drog igång förens på kvällen.

  47. Jessica skriver:

    Hade vart perfekt om hon henne Thia. Det är ju ett jättefint namn också 😍

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.