Vi måste få prata om det utan att behöva ursäkta oss!

Tack hörrni! För alla kommentarer och för att ni vill läsa min förlossningsberättelse. För mig kändes det viktigt som kvinna och som mamma att få dela med mig av mina upplevelser i samband med bebis födelse.

Stunden när ens barn ska födas är det vackraste och mest intima i ens liv. Det är den viktigaste stunden i ens liv skulle jag vilja påstå. Och med det också något man kommer bära med sig hela livet. Det här var min berättelse, min personliga berättelse. Mina tankar och mina känslor. Det kanske inte är eller blir detsamma för dig. Men oavsett så har man som födande kvinna rätt att få bli hörd, och att få stöd i sina beslut. Allt annat känns respektlöst och nonchalant. Så länge det inte gäller liv och död så borde väl kvinnor få kunna föda barn i sin egen takt!?

Jag har inte varit med om tragedi eller olycka, tvärtom allt gick ju jättebra och jag är evigt tacksam över att ha fått en frisk välmående dotter. Hur man än vrider och vänder så kommer det i alla situationer alltid finnas de som varit med om ”värre” saker. De som upplevt något tuffare och haft det hundra gånger jobbigare. MEN det är ingen tävling! Alla har rätt att få känna och uttrycka sig utan att behöva ursäkta sig. Jag förstår inte varför vi människor funkar så? Åh jag ska inte klaga, bäst jag är tyst det finns de som har och har haft det värre. Så missförstå mig rätt, jo jag är tydligen gjord för att föda barn och min kropp är världsbäst på just det och jag är som jag skrev tidigare evigt tacksam för tio friska barn, men jag är ledsen över att känna att jag blivit lite ”överkörd”. Personalen på förlossningen var helt fantastisk och proffsig. De är helt enkelt bäst på de dom gör, precis lika bäst som jag är på att känna min kropp. Att jag inte fick stanna på förlossningen, fick packa ihop mina saker och i ilfart susa mellan avdelningarna i rullstol tillbaka hela vägen för att jag inte blev hörd och för att jag inte ville ta hål på vattnet är tråkigt. Man kan ju tycka att jag med så många barn och som patient överhuvudtaget borde tagits på allvar och fått stanna utan alternativ. Anledningen till att jag inte ville ta hål på vattnet var att jag ville invänta kroppen, och ett naturligt värkarbete.

Efter min förlossningsberättelse så har många hört av sig privat till mig och även här på bloggen. De har berättat om sina egna upplevelser. Och jag blir helt bestört och ledsen över det jag fått läsa. Många kvinnor har känt igen igen sig i det jag delat med mig av. En del kvinnor har inte fått berättat för sig att barnmorskan tänkt tagit hål på vattnet, utan har bara gjort det. Om det blir en akut situation så måste man och det finns det nog ingen som har invändningar emot det. Annars ifrågasätter jag starkt varför man gör det?! När jag pratade med en barnmorska på tidig hemgång när vi var och vägde bebis så berättade jag om mina känslor och det jag varit med om. Hon sa att just det här kunde diskuteras i oändlighet, för om det under förlossningen blir gynnsamt dvs om man öppnat sig tillräckligt för att ta hål på vattnet så vill man göra det över lag, och rekommenderar att man gör det. Det finns säkert anledningar till det med, för att livmodern inte ska tröttas ut och riskera att kollapsa. För att det inte ska bli långdraget. Men det måste ju vara väldigt individuellt från kvinna till kvinna, dessutom så tycker jag att man alltid borde diskutera en amniotomi med den födande kvinnan innan man faktiskt genomför det. Men om man nu rekommenderar det undrar jag varför, vad mera finns det för anledningar? Finns det studier på mera eller andra komplikationer om man inte gör det? Jag försöker förstå…

Viktiga ämnen, och alla som har frågetecken kring sin förlossning måste få prata om det utan att ursäkta sig. Allas upplevelser är lika starka för var och en. Och igen såå viktiga att prata om. Dels för en själv för att man inte ska gå och älta, men också för om man någon gång tänkt att skaffa flera barn. En tråkig upplevelse under en tidigare förlossning kan tyvärr vara avgörande för om en kvinna vill föda flera barn tyvärr. Något jag också förstått utav flera berättelser jag läst.

Efter att jag fick mina tvillingar 2010 så mådde jag extremt dåligt en tid efter. Det som kunde slutat i katastrof sprang i kapp mig efter ett tag och jag pratade aldrig riktigt om det här med någon. Nu såhär flera år senare har jag förstått att man måste våga göra det, öppna sitt hjärta och våga prata om det. Inget blir bättre om man håller inne på det, till slut bubblar det över. Mina värkar med Colin försvann, trots värkstimulerande dropp på högsta möjliga. Hans hjärtljud försvann och läget blev akut! Rummet var fullt med en massa människor, närmare tio stycken. Barnläkare stod beredda, förlossningsläkare, barnmorskor och undersköterskor. Nu kan vi inte vänta längre, sätt på henne lustgasen och håll fast henne! Det var det sista jag hörde honom säga sen gjorde läkaren något som fullkomligt chockade mig, nu kommer jag inte håg vad det kallas för men ingreppet har en benämning. Men i alla fall, han kavlade upp ärmen och handgripligen gick in i mig och drog ut Colin som snurrade omkring som en liten akrobat i magen efter att tvillingbrorsan Charlie kommit ut. Jag svimmade, av smärtan. Allt gick jättefort men var väldigt obehagligt. Hade det inte varit för att läkaren agerat så snabbt som han gjorde så hade jag kanske inte haft någon Colin, eller så kunde han fått syrebrist och åtagit sig en massa skador. Men allt gick bra och guuuud vad glad jag är över det!

Förutom att det kändes som om min snippa varit med om en trafikolycka så hade jag också efter det fruktansvärda smärtor i magen. Det tog flera veckor innan jag kunde gå ordentligt.

Ingen, verkligen ingen frågade hur jag mådde! Jag kommer ihåg att jag frågade någon personal på neo-avdelningen där vi låg om man verkligen skulle ha så ont i magen som jag hade. Men ingen kunde direkt svara på det och hänvisade till bb, det dumma var ju att jag som mamma var inskriven på bb-avdelningen medan vi låg på annan avdelning för barnen. Efter det pratade jag inte mer om det, vilket var dumt som sjutton! Att hålla igen för att man tror att ingen ska förstå och för att man inte vill vara någon annan till last är det dummaste man kan göra. Men jag vet, är ju lika envis och dum själv många gånger. Ensam är inte alltid starkast. Med stöd och hjälp mår man mycket bättre! Jag vet en natt på neo-avdelningen, då satt jag i sängen och grät för att jag inte kunde ta mig upp ur sängen pga smärtan. Micke låg och sov som en stock, går i princip inte att väcka honom då (helt sjukt haha) in kommer då två sköterskor och frågade om jag ville ha hjälp. Ja ja ja! De tog med sig pojkarna ut och hade hand om dom hela natten och jag fick vila. Det gjorde sååå mycket, jag kände mig som en annan människa efter dom timmarna. Det är också något som är värt att nämna – sömnen! Oerhört viktigt och kanske ännu mera viktigt om man inte riktigt mår hundra. Kan man få avlastning bara en liten stund så är det värt så massor.

Man behöver inte lida i det tysta och det är viktigt att påminna alla om det ♥ Vet man inte vart man ska vända sig så är BVC alltid en bra början. Där får man råd och stöd. Att prata med sin partner, eller en vän för att få stöd kan också vara en ide om man tycker det är jobbigt att ta någon annan kontakt.

Jag tar dagarna som de kommer, den här berg – och dalbanetillvaron kommer så småningom att lägga sig. Just nu känner jag mig sådär gråtmild och hormonell. Pratar bebisspråk mitt i natten klockan tre och bölar över hur fin hon är min lilla bebis. Min förlossning börjar lägga sig, har ältat mitt missnöje men är väldigt glad över att jag stod på mig tåts allt även denna gång! Min rätt som födande kvinna.

Igår firade jag med äggfrukost. Alltså himmel så underbart. Tänk att kunna äta ägg igen utan att kräkas, lyx! Sen var det dom där d-vitamindropparna, fasen vad dålig jag är på att komma ihåg dom. Misstänker att jag har några läsare som kan känna igen sig i det? Hehe usch vad dåliga mammor vi är! Nu ska jag bli en bättre mamma i alla fall för jag har nämligen ställt in alarm på mobilen ”dax för d-vitamindroppar!” Tips till er alla andra glömska och virriga 🙂

Hade en fullspäckad dag igår med flera olika möten. Sedan var vi på hörseltest på sjukhuset, vi fick godkänt och den lilla raringen hörde perfekt. Smidigt och fantastiskt att de kan kolla sådant egentligen. Någon som har koll på hur länge man har gjort sådana kontroller? Försöker komma ihåg om jag gjorde sånt test med Victor?

Mysigt att ligga under värmelampan på BVC tycker bebis. Och som hon har växt minsann! Jag har bra käk i tuttarna och som hon äter så är det inte lustigt 🙂

Vågen stannade på 3700 gram vilket betyder att hon har gått upp nästan ett halvt kilo. Och på längden har hon vuxit nästan 5 centimeter. Superbaby ♥

Det var otroligt skönt att komma hem efter en lång dag med måsten hit och dit och bara njuta av att det är helg! Skulle såklart ha bloggat igårkväll men jag toksomnade i soffan. Ni får ha överseende med bloggslarv just nu helt enkelt 🙂

Just nu, precis i detta ligger min lilla knorris i famnen på mig och sover gott. Jag hade tänkt att lägga henne vagnen en stund så jag kan ta tag i lite måsten men jag har ingen lust faktiskt. Mycket mysigare att sitta och gosa såhär. Lika bra att ta tag i det. Vi måste organisera och planera för att få plats i klädväg med den här nya lilla människan. Köpte en ny byrå igår som jag ska sätta mig och skruva ihop. Hittad superfina hyllor på MIO men när jag undersökte om de hade de hemma så var det leveranstid på typ hundra dagar om jag inte ville åka tio mil till närmsta annan butik. Trist. Men så blev det ett stop på EM möbler, man glömmer tyvärr bort att de finns i våran lilla stad. Där hittade jag en perfekt hylla som jag fastnade för. De hade bara en kvar för dagen igår och det var den som satt på väggen men ägaren hade en butik till och tog därför med sig en till mig idag som vi hämtade förut.

Tittar in och visar er senare, om jag får ihop allt vill säga hehe.

Kram / Madeleine

När våran tia kom!

Idag för tretton år sedan så fick himlen den finaste ängeln ♥ Han som alltid hade sin trygga famn öppen för alla, han som sprängde gränser för det han trodde på och värnade om. Han som alltid trodde gott om alla och ville hjälpa de i sin omgivning. Även de som han inte ens kände. Han som på något konstigt sätt alltid kunde behålla i lugnet i de tuffaste stunderna. Han som älskade att dansa till tonerna av livet och han som alltid sa att melodin är tidlös. Världens finaste man, pappa, farfar, morfar, bror och vän.

Det är konstigt med livet, hur nära liv och död egentligen ligger varandra ibland. Och att jag just idag ska dela med mig av förlossningsberättelsen när mitt tionde barn föddes. Men det kanske finns en mening med det också? Att han är här med mig lite extra just idag. Jag vet inte men jag vill tro att det är så. Allt har en mening, även om man inte alltid kan förklara och förstå allt. Och även om det ibland känns jäkligt orättvist och jobbigt, allt har en mening på ett eller annat sätt. 

För mig har de här senaste månaderna varit tunga och tuffa, på olika plan och på olika sätt. Ibland har det varit så jobbigt så man liksom inte vetat vart det jobbiga kommit ifrån. Tur det kanske? Bara rida ut stormen och komma ut starkare på andra sidan. Att vänta barn är inte alltid en dans på rosor, oavsett om man väntar sitt första eller sitt tionde barn. Tänk att ett sådant älskat litet barn kan röra om så mycket i kroppen, både fysiskt och psykiskt. Sen har jag mellan allt också mått som en prinsessa och tyckt att dagarna som gravid varit helt underbara. Att vänta barn t i o är dock inte som att vänta sitt första, andra eller tredje barn. Det säger sig självt. Jag är så sjukt stolt över min kropp, över att jag orkat bära alla mina barn och att jag hållit ihop. Det är helt amazing hur starka vi kvinnor är!

Måndagen den tjugosjunde mars så vaknade jag och visste att mitt liv snart skulle komma att berikas med den där underbara lilla varelsen som bökat omkring inne i magen så länge. Hon den där lilla ”P” som fortfarande är namnlös och som envist och prompt skulle ligga åt fel håll in i det sista.

Just den här morgonen så fick jag en föraning om att hon skulle komma, som en vacker morgongåva släppte den berömde slemproppen. Det låter alltid lite bättre om man lindar in orden i bomull. Men egentligen var det ganska äckligt, det fina kom ju några timmar senare eller många timmar senare. Det första jag tänkte var okej, kommer det här gå fort nu eller ska det hålla på i evigheter? Med tanke på att jag tidigare haft ganska snabba förlossningar och vet hur fort det kan gå så blev jag direkt ganska nervös och fick lite panikkänslor. Men jag kände ingenting, inga värkar överhuvudtaget. Jag visste dock att de snart kunde komma. Jag ringde mormor och förberedde, det sista man vill tänka på är logistiken kring alla de andra barnen när man ska koncentrerar sig på att föda barn. Jag ville känna mig trygg och inte behöva oroa mig. Ringde Micke och han kändes ganska lugn, fast han upprepade ett flertal gånger Madde du måste säga till om du känner att vi måste åka, jag vill inte föda några barn i bilen. 

Hela dagen gick och tjejerna och jag grejade här hemma. Och vi väntande. Micke slutade jobba, alla de andra barnen kom hem och vi käkade middag. Det enda jag hade känt på eftermiddagen var ett obehag i svanken och ryggen. Barnen nattades och jag fick några förvärkar. Äntligen tänkte jag, samtidigt som rädslan växte lite. Kommer min kropp att fixa det här en gång till verkligen? Oundvikliga tankar, men som jag längtade jag ville bara ha henne i mina armar! Jag satte mig vid datorn, gick igenom några jobbmejl. Då kom första riktiga värken! Micke ropade från sovrummet nu ringer du förlossningen och säger att vi kommer!  Jag tyckte han skulle lugna ner sig lite men han ville verkligen att vi skulle åka. Madde jag hörde att det där var en riktig värk och jag vill inte att din dumma envishet ska sluta i att du föder i bilen. Efter att jag pratat med förlossningen så tyckte de också att jag skulle komma in i tid. Såklart. Du har ju gjort det här några gånger förut så jag litar på att du känner när det är dags. Men vi tycker också att du ska komma in snart för säkerhets skull. Vi dröjde en stund innan vi åkte, jag tyckte inte att det kändes som någon panik men eftersom Micke väldigt gärna ville vara på plats så gav jag med mig för hans skull. Jag uppdaterade bloggen och sen åkte vi.

När klockan var 01.00 den tjugoåttonde mars blev jag inskriven på nya förlossningen i Linköping. Vi fick ett varmt välkomnande av en barnmorska som hette Jessica och hennes student (tror han var läkarstudent?). De satte CTG och kontrollerade bebisens hjärtljud och värkarna. Strax efter det fick jag en PVK i armen och i samband med det så tog de ett bastest som lämnades till blodcentralen, det eftersom jag fått så många barn och har en större risk att blöda väldigt mycket och kunde därför behöva ta emot blod.

02.00 kom en läkare in för att undersöka mitt vänstra ben, mitt ”fulben” samt bedöma att bebis inte hade snurrat runt och lagt sig i säte igen. Den sista vecka hade jag samlat på mig ofantligt mycket vätska i kroppen och mitt ben var sååå sjukt svullet och smärtade. Det kändes nästan som jag gick och drog ett träben efter mig, konstig känsla. Hon bedömde att det var en låg misstanke om allvarlig orsak till min bensvullnad vilket var skönt. Men samtidigt ville hon att man skulle ha koll på det. Bebis hade inte lagt sig i säte igen och den känslan var ännu skönare. Även om det säkert inte hade varit problem för mig att föda i säte igen så blir ju riskerna betydligt mycket mindre om bebisen ligger rätt.

 

När klockan var 05.00 så blev jag undersökt vaginalt första gången. Eftersom jag inte haft några mera ordentliga värkar sedan vi var hemma när jag satt vid datorn så kände jag inte att det fanns någon anledning för barnmorskan och stressa med att undersöka mig direkt när jag kom in till förlossningen. Jag fick några mindre vad jag skulle kalla det ”förvärkar” då och då men de var obefintliga. Mellan det så fick jag kanske två ordentliga som verkligen kändes. Jag är ganska tuff när det kommer till smärta och har en ganska hög smärttröskel. När Jessica undersökte mig så konstaterade hon att jag var öppen 5-6 cm och fortfarande stod huvudet högt upp och hinnorna var hela.

Har du tänk på någon smärtlindring? Lustgas och några panodil blir kalas serru 😉 Sen var jag väldigt tydlig med att framföra mina önskemål och hur jag ville att min förlossning skulle bli. Jessica var väldigt lyhörd och frågade om det här nästan på en gång. Jag förklarade att jag ville ta det i min takt, att jag litade på min kropp och att jag inte ville stressa ut bebisen.

Av tidigare erfarenheter så vet jag att en del barnmorskor vill ta håll på vattnet och är ganska ivriga med just det. Och till deras försvar så ja, jag förstår varför man vill det i vissa specifika fall. Man vill inte trötta ut livmodern och låta den jobba i alldeles för många timmar för att riskera att den ska kollapsa i slutet av förlossningen för det kan sluta riktigt illa.

Klockan blev 06 och jag kände att jag ville röra på mig, vi hade sedan vi blev inskrivna sovit från och till, eller ja Micke. Jag somnade till några korta minuter då och då. Vi gick i alla fall ut, tog ett varv runt universitetssjukhuset. Kände tryck nedåt men det var inte mer än så. Efter en timma var vi tillbaka igen och då kom barnmorskan in och sa hejdå och önskade oss lycka till.

Efter 08.00 knackar det på dörren och in kommer Malin våran nya barnmorska som en frisk fläkt. Nämen tjena morsan är du här igen!? Vad härligt det är när man känner igen ett ansikte. Jag har ju genom åren hunnit träffa några barnmorskor, Malin är en av dom. En del klickar man dessutom med lite extra. Jaha ska vi sätta fart på det här nu tycker du? Hon skrattade lite och man kunde ana en liten liten uns av sarkasm. Nu kan vi skoja med varandra så jag tog absolut inte illa upp, tvärtom hon var helt och hållet klar med vart jag stod i frågan om att göra amniotomi – ta hål på fosterhinnorna. Vi pratar en massa, går igenom några av mina tidigare förlossningar. Hon gör en ny vagina undersökning och det visar ingen förändring sedan gången innan. Hon gör en hinnsvepning och i samband med det så får jag lite ont och det känner även Malin. Efter det så vilar vi en stund igen, Micke toksomnar! Vad är det med män och föda barn egentligen? Jag börjar känna mera tryck i ryggen men inget mer än så. Malin kommer in med jämna mellanrum, hinnsveper igen och rekommenderar mig att ta ett bad så jag kan slappna av för det kan hjälpa kroppen att komma igång. Så himla bra att möjligheten finns, jag måste säga att nya förlossningen på us i Linköping är fantastiskt bra på många sätt och vis. Mycket utrymme, ljust, fräscht och bra för både de blivande föräldrarna och personalen. Bara det att man kan sitta i ett bad och andas lustgas.

Jag hade börjat få sådan frossa så tanken på att sätta mig i ett varmt bad och frysa ännu mera efter badet lockade inte så mycket just då. Nu kan jag ångra mig lite faktiskt, hur kunde jag vara så dum och inte bada!? Istället så bestämde jag mig för att gå ut och gå en stund igen.

Just den här tisdagen så var det väldigt fint ute, solen värmde och av fågelkvittret kunde man tro att våren var här för att stanna. Vi gick runt i parken utanför sjukhuset, ibland fick jag stanna lite för att trycket över svanken gjorde ont. Vi gick till cafeterian, åt lite mat och jag köpte en chai latte. Smakade julafton, men det var ta mig sjutton den godaste julafton jag druckit. Jag hade precis tänkt avnjuta en lasagne när jag känner hur värkarna börjar göra ont lite mera på riktigt, ja alltså göra lite mera ont än tidigare. Jag får lite panik över att vi måste gå hela vägen tillbaka, sen kom jag ihåg vad Malin sa innan vi gick blir det panik och du känner att nu jäklar kommer hon så ringer ni upp till avdelningen så springer jag ner och hämtar er med rullstol haha! Skämt o sido, jag kände illa fall att jag ville upp till avdelningen igen.

Tillbaka på avdelningen igen så hade klockan hunnit bli 15.00 och Malin skulle sluta för dagen. Kändes tråkigt att hon inte fick vara med och förlösa den här gången heller. Vi siktar in oss på nummer elva och hoppas på bättre tur då hehe. Kramkalas och så var det bara att vänta in nästa barnmorska. Vi passade på att vila en stund igen för onda avtog direkt när vi kom till rummet, Micke somnade hahaha helt galet! Jag nickade till men blev väckt av att någon stormade in och började greja på rummet. Hon var inte tyst direkt heller och presenterade sig inte så till slut så var jag tvungen att fråga vem hon var? Hon sa sitt namn och skrattade åt Micke som låg och sov sen sa hon jaha då ska vi se till att föda barn nu och började strax efter det att prata om att ta hål på hinnorna. Okej men vem är du? Ska du vara våran nya barnmorska eller vad? Ja precis, jag är eran nya barnmorska och jag gör min sista praktik här nu sen är jag färdig barnmorska.

Hon är säkert en väldigt kompetent och duktig barnmorska idag men just då kände jag bara nej. En student, och en övervakande barnmorska och en undersköterska osv. Jag kanske är hemsk men just då orkade jag bara inte! Och när hon dessutom började prata om att ta hål på hinnorna det första hon gjorde så visste hon inte att jag var den absolut sista hon skulle säga det till. När den ansvariga barnmorskan kom in så berättade jag att jag ville byta barnmorska och att jag inte orkade med att ta emot en student. Absolut inget personligt, men det var så jag kände.

In kommer istället Stina hon är precis färdigutbildad barnmorska, och hon är färdig! Hon undersöker mig och inget har hänt sedan tidigare anteckningar. Jag däremot känner att trycket ner är större och att det har hänt saker. Stina berättar också att hon vill ta hål på hinnorna eftersom det är gynnsamt och för att det skulle hjälpa till. Men jag står fast vid att kroppen säger till när det dags och eftersom jag kände att det var på gång så sa jag nej. Man körde en ny CTG-kurva för att se att bebis mådde bra och det gjorde hon. En väldigt aktiv liten tjej sprakade och härjade som sjutton i magen, och det är ju alltid positivt.

Jag satt på pilatesbollen ett tag men tyckte inte att det gav något. Stina kom in igen och nu ville hon verkligen ta hål på vattnet för att det skulle hända något. Till slut fick jag två alternativ, antingen ta hål på vattnet och stanna kvar på förlossningen eller bli förflyttad till BB alternativt hem. Ni kan diskutera hur ni vill göra så kommer jag tillbaka om en stund… Micke sa inte ett ord, han vet att det inte är lönt. Jag ville verkligen att kroppen skulle fixa det själv och jag ville att ett spontant värkarbete skulle hoppa igång. Jag känner min kropp och jag visste att det var på gång, det sa jag till henne också men alternativen var ett faktum. Det resulterade i att jag blev utskriven från förlossningen och inskriven på BB istället.

Jag tittade på packningen och blev så himla ledsen över att personalen inte ville lyssna på mig, jag visste ju att hon skulle komma alldeles strax, jag kände att hela min kropp var redo. Men om jag inte gick med på att ta hål på vattnet så var det bara att gilla läget. Så vi fick ta med alla våra grejer och packning och gå till en annan avdelning. Jag blev så himla upprörd, och provocerad på något sätt. Här har vi gått och väntat en hel dag och när jag väl börjar känna att jag inom kort kommer att föda barn så får jag inte stanna kvar!? Är vi kvinnor som ska föda barn på löpande band för att någon annan vill det!? Bara för att det är gynnsamt!? Gynnsamt att ta hål på vattnet!? Min livmoder hade inte kämpat med värkar i flera flera timmar, risken för att den skulle kollapsa var nog mycket liten. I så fall pga av andra anledningar i så fall men inte av att den var utarbetad. Varför skulle jag behöva ”slåss” för att få det som jag ville!? Det var inget större tryck på förlossningssalar heller, det stod inte folk på kö för att få plats direkt.

Klockan var nu 18.00 och vi hade varit på nya avdelningen i ca tjugo minuter sen sa jag till Micke att nu kommer hon snart. Förlossningen hade gått från att vara i latensfas och öppen 6 cm till att – nu kommer hon! Gå och hämta barnmorskan NU! Jag ska ha lustgas, annars skiter jag i vilket och föder mitt barn själv här inne eftersom de skrivit ut mig! Jag var så himla arg och blev med det något tjurskallig. Hur kunde de skriva ut mig trots att jag sa att jag inte ville bli utskriven och förflyttad!? In kommer en ny barnmorska som presenterar sig och precis då fick jag lite av en krystvärk och jag tittade på henne och sa jag-ska-ha-lustgas-nu!!! Men kära nån vad gör du här? Varför har de skrivit över dig hit? Lägg dig ner så får jag kolla hur mycket du är öppen… Men nej det var oförändrat. Men jo sa jag, hon kommer nu och jag vill ha lustgas! Den här barnmorskan var gammal i gemet som tur var och hörde på mig att det verkligen var dags. Nej jag vill inte ha dig här, du måste tillbaka till förlossningen nu! Jag springer och hämtar en rullstol.

Personal från förlossningen kommer springande med rullstol, sätt dig ner vi måste springa tillbaka! Nej jag sätter mig ingenstans förens jag tagit den här värken! Och från ingenstans så var det som allt gick från noll till hundra på bara några minuter. Den monstervärken(!), jag ville gråta och det enda jag ville ha var lustgas. Tänk att jag känner min kropp så bra, jag visste ju hela tiden. De springer mellan korridorerna med mig i rullstolen och när vi var på plats igen så slängde jag mig över ruset som tog mig till paradiset – lustgasen!

Men är du redan tillbaka? Ge mig bara lustgasen! Det var det enda jag tjatade om. Sen gick det fort. Bilden nedan tog jag exakt fyra minuter innan hon föddes, jag skulle bara ställa in rätt ISO för att få bra ljus på bilderna (alltså vem tänker ens så haha).

19.08 framföds i framstupa kronbjudning en flicka. Hon har navelsträngen två varv runt halsen men skriker direkt efter frotering. Min älskade efterlängtade lilla tjej ♥

Lyckan, kärleken, känslorna och det dramatiska, allt på samma gång! Ord blir överflödiga, det går liksom inte att beskriva. Jag var fulländan, glad och tacksam. Nu var lillasyster här och jag är tiobarnsmamma!

Livets träd – moderkakan! 

Det tog en stund innan jag liksom fattade. Micke tog henne nästan på en gång. Jag kände mig överkörd, var arg och samtidigt ledsen. Tänk om vi hade åkt hem istället, antagligen hade vi ju aldrig gjort det men hypotetiskt sätt, tänk om!? Då hade hon kommit i bilen.

De här tankarna snurrade hela första dygnet, och jag var otroligt ledsen över att inte ha blivit tagen på allvar. Man är  ”blottad” och det är en väldigt intim situation när man ska föda barn, man delar sin absolut största stund tillsammans med en barnmorska och då är det superviktigt att man kan kommunicera så det funkar för alla. Och för att man ska kunna känna ett lugn.

Flaggan och fikan kom in, det var sååå gott! Då tittade jag på min mobiltelefon och alla sociala medier för första gången. Herregud! Så ofattbart att ni varit så många som peppat och stöttat oss. Skrivit och tagit kontakt med oss för att ge oss lyckönskningar. Fortfarande helt ställd av det engagemanget och att så många fanns där. Bölar för minsta lilla nuförtiden, men det är fasen värt att böla för!

Hon blev lite kall efter att hon föddes så hon fick ligga på Mickes bröst en stund. Jag tog en dusch och ville bara sova, jag var så otroligt trött i kroppen efter alla vakna timmar, men av allt adrenalin-påslag så kunde jag inte komma till ro. Jag låg och tittade på min bebis hela natten. Räknade fingrar och tår, pussade på hennes lilla panna och pratade med henne.

Vi fick komma till gamla BB avdelningen på natten. En gammal sjukhussäng och en pinnstol, ja det var det enda som stod i rummet. Det fanns ingen toalett och inget skötbord i rummet. Micke lade sig i sängen och somnade på två röda (igen!). Det var inte förens på morgonen innan vi blev utskrivna som jag fick en liten stunds vila. Jag lade mig ner och bara blundade, det var så skönt och efterlängtat. Kunna ligga ner utan att behöva äta renni, vet inte när det hände sist. Sen skulle vi äntligen få åka hem till ett gäng nyfikna syskon som längtade.

Innan vi åkte hem så kom det en barnmorska och informerade om tidig hemgång, och när vi skulle vara tillbaka och väga den lilla igen. Jag fick ju också fragminsprutor med mig hem som jag skulle ta i förebyggande syfte så jag inte skulle dra på mig några proppar efter förlossningen. Hon frågade hur jag mådde och jag ärligt talat så mådde jag skit efter det jag varit med om på förlossningen. Nej det var ingen dramatiskt förlossning på så sätt att någon höll på att stryka med. Allt gick väldigt fort och bra, och jag är evigt tacksam för det och att mitt barn är friskt. Men att känna sig överkörd och att bli flyttad på för att man inte velat göra som barnmorskan vill är bara väldigt ledsamt och tråkigt. På så sätt så var det inte alls en trevlig upplevelse och det var ju precis det här jag dessutom bad om från första början att jag skulle få slippa. Jag ville göra det på min sätt, inte bli tvingad att välja mellan två olika alternativ beroende på om jag ville stanna eller inte. Jag kände mig utkastad när jag skulle föda mitt barn! Jag har försökt på något sätt att försvara varför hon flyttade mig, och den enda anledningen jag kan komma på är att jag antagligen i hennes ögon var så opåverkad, hon fattade inte och trodde inte på att jag hade ont. Antagligen för att jag är väldigt smärttålig och inte visar det. Det måste ju vara så!? Man skriver inte ut en blivande tiobarnsmamma som är öppen 6 cm från förlossningen som dessutom säger att hon snart ska föda barn! Eller gör man det? Ja det gör man…

Jag har pratat om det, jag har ältat och det känns mycket bättre nu än vad det gjorde i början. Då kunde jag inte känna lycka över förlossningen överhuvdtaget. Det här också varför jag inte velat dela med mig av förlossningen förens nu, det har varit så mycket känslor som bubblat inombords som jag behövt jobba med själv. Dessutom i den här berg -och dalbanetillvaron som jag just nu befinner mig i så är allt så skört och känsligt.

Väldigt glad över att vi hade YOYO vagnen med oss. Så himla smidigt att rulla ut från förlossningen och BB med den ♥

Nu har bebis hunnit bli tre veckor precis, och vi håller på att lära känna varandra fortfarande.  Jag och mitt lilla älskade knyte ♥

Och tack all ni som uppvaktat, ringt, skrivit och funnits här! Ni har ju varit med mig hela tiden ♥

Hon har fortfarande inte fått något namn, eller ja vi kallar henne för något just idag, imorgon kanske det är något annat. Mina absoluta favoritnamn är Mathilde, Leonore, Adel, Isabelle (eller Belle) och Elise. Så det kommer nog bli någon av dessa.

Kram / Madeleine

Helgen i Västervik på Västervik Resort!

Reklam i samarbete med Västervik Resort

Vi har landat hemma och packat upp alla väskor, tagit hand om tvätten och haft pusskalas med hundarna. Buster blev så glad så han började yla 🙂 Inte ofta vi lämnar dom såhär länge. Eller rättare sagt det händer ju aldrig. Devil är van att vi åker bort ibland men för Buster känns det nog som en evighet när vi lämnar honom hemma med ”lillhusse” i fyra, fem dagar.

Ordningen är återställd och imorgon är det dags att komma in i vardagen igen. Galet hur fort dagarna går när man har roligt.

Vi har haft en underbar helg på många sätt och vis. Västerviksborna är ju så himla trevliga och goa. Roligt också att så många bloggläsare vågade sig fram och hälsa 🙂

Eftersom jag är precis nyförlöst och inte riktigt i form för alla aktiviteter så kändes det tryggt att ha med sig farmor och farfar. Senare också även faster och farbror. Vi åt påskmat ihop, badade, fiskade och lekte i lekparken och alla kusinerna busade som bara den! Just vattenlek har jag väldig respekt för, ju flera ögon som kan se och hålla ett öga desto bättre. Sedan har äventyrsbadet också helt fantastiska badvakter på plats.

Hela den här helgen har haft sina speciella höjdpunkter, badet var en av favoriterna. Något taggade kids hoppade av lycka när vi skulle gå in, svårt att bromsa alla badsugna ”fiskar”.

Man får lite av en utlandskänsla när man är på Västervik Resorts äventyrsbad, så man kan verkligen säga att de lyckats med att förmedla medelhavskänslan. Man blir liksom lite förtrollad av designen och detaljerna i hela badhuset. Greklandinspirerat och verkligen superfint! Jag tycker också att det finns något för alla åldrar. På sommaren öppnar de också upp för utomhuspoolerna.

Baren i relaxen fick besök av Familjen Annorlunda, japp hela våran familj fyllde upp halva serveringen hehe 😉

Efter glass i stora lass och en öl i baren så blev det ännu mera vattenlek och bus!

Måste passa på att visa lite av terassen. Där kan man äta, sitta i baren eller bara njuta av en otroligt vacker utsikt. Under dagen eller varför inte när eftermiddagssolen går ner över vackra Västervik. Helt magiskt har jag hört! Man kan sitta inne eller ute. Just terassen missade vi förra sommaren när vi vara nere så jag hoppas verkligen vi får tillfälle att njuta av den i sommar istället ♥

Älskar färgerna!

I sommar vill jag sitta här och dricka ett gott glas vin och fira livet ♥ Det måste man få göra ibland. Stanna upp och inse hur tacksam man är över allt. Känns som en bra plan va!?

YOYO vagnen. Alltså den här ju oslagbar! Med handen på hjärtat, en av de bästa vagnarna jag någonsin haft. Jag kommer in överallt, den är lätt och smidig och bebis älskar att ligga i den. Den är ombonad och känslan av att ligga där kanske är lite som att ligga i mammas mage tänker jag, ni fattar hur jag menar. Nu har jag använt den hela helgen och vart vi än har varit och den får högsta betyg! Funderar ni på liten smidig vagn så kan jag varmt rekommendera YOYO från Babyzen! Jag vet att jag tjatar om den, men jag är så chockad över hur bra den faktiskt är. Ska erkänna att jag kanske hade lite förutfattade meningar om den här vagnen innan. Men shit! Det får jag äta upp nu och nej det här är ingen köpt reklam utan bara för att jag själv tycker att vagnen är så himla grym!

Efter timmar av bad så hamnade hela la familja i stugan i väntan på mat! Hela hallen var full av skor och jag fick liksom gräva mig fram för att ens komma in. Älskart! Min stora feta härliga familj 🙂 Och hur många rymmer en enda stuga? Finns det hjärterum så… Kaos!

Barnen anpassar sig. Klart det kan bli liv i luckan, konstigt vore det annars. Barn är barn och så är det bara! Sen att hela familjen vi är lite ”päron till farsa” är en annan sak hehe. Vi tog en snabb korv med bröd sen gick vi vidare till lekparken.

Det är ju så gott som omöjligt att få alla barn på en och samma bild. Jag gjorde ett försök att få till en bild med alla barnen och kusinerna. Det gick sådär, men det är ju det som är så härligt med barn. Det blir som det blir 😀 Några ville, några ville inte och ett par vägrade haha!

Nej mamma jag vill hellre leka! EmmyLou var inte alls med på noterna…

Kvällen blev lugn, barnen somnade ovaggade. Följande morgon åt vi frukost och fick njuta av ännu en morgon med solsken. Vi kan ju verkligen säga att vi hade tur med vädret trots allt. Bilderna som jag fick hemifrån var ju allt annat än det vi fick i Västervik som tur var.

Innan hemfärd så satt det fint med en kaffe på verandan. Barnen roade sig med att blåsa bubblor, de är så himla söta med varandra kusinerna.

När det blev dags att åka hem så kom tårarna. Tuvis kunde verkligen inte förstå att man inte kunde förlänga påsken bara lite. Men mamma tänk på Lysse, han kommer kanske bli jätteledsen när vi åker!? Och så är det faktiskt bättre om vi tar hand om stugan lite till, för vem ska nu plocka blommor och ställa på bordet när vi åker hem? Lysse är Lysingsbadets maskot, barnen har små Lyssegosedjur som de lekt med hela helgen. Fast det är ju klart blommorna har hon nog rätt om och det hade varit väldigt härligt att vara kvar lite till.

Nu ser vi framemot sommaren, då planerar vi att se Västervik och Västervik Resort från dess absolut bästa sida! Och då finns det sååå mycket roliga aktiviteter förutom det vi har gjort i helgen att göra. Vi är bortskämda med att ha vårt paradis så nära hemifrån, det här smultronstället är så himla härligt!

Och vet ni, jag planerar en liten överraskning till mina bloggläsare som har med Västervik Resort att göra. Mer än så kan jag inte säga ännu, men det får ni absolut inte missa! Ni kommer gilla det ♥

Nu ska jag förbereda barnen för en tidig läggning, ta fram kläder inför skolan och hänga tvätten. Hoppas ni gillade bildbomben 🙂 Imorgon kommer min förlossningsberättelse, jag har läst igenom den flera gånger och känner mig redo för att dela med mig av den.

Kram / Madeleine

 

Aprilväder och utomhusbarn!

Sitter i sängen och ska precis ge lilla bebis mat inför nätten. Hon äter runt 24.00 sen sover hon till 04, äter igen och somnar om till 08 ungefär. Hon är väldigt snäll som ger mig några timmars  sömn. Nu har hon haft några dagar med magknip lilla hönan, och då inser man hur snäll hon egentligen är. Man får vanka av och till, klappa henne på ryggen och massera  hennes mage försiktigt.

Just nu känner jag mig lite sliten, trött och orkeslös. Säkert pga av bebisens magknip och att hon hållit igång nu ett par dagar. Men annars kanske det är så att livet springer ikapp efter all omställning. För visst är det så att man kan må lite konstigt efter ett par veckor efter förlossningen? Hoppas jag får sova lite längre imorgonbitti så mår jag förhoppningsvis lite bättre. Sömn är bästa medicinen.

Idag har barnen fiskat från kobbarna på Västervik Resort. Grabbarna var överlyckliga! Vi såg mycket fisk men fick tyvärr inget napp denna gång (gör inte mig ett dugg hehe!). Men utsikten och miljön var fantastisk!

Det var inte lätt att få med barnen därifrån. De ville inte gå förens de fick napp, vi kunde antagligen fortfarande stått kvar om de fått som de velat.

Vi har verkligen riktiga utomhusbarn. Att vara ute i naturen och skogen är det bästa de vet. Vi hade tur med vädret hela helgen, uppehåll och solsken. Men man längtar efter den riktiga värmen och sommarsolen nu. Vädergudarna verkar lite sega i år, annars kanske det bara är typiskt aprilväder?

Nu ska jag passa på att få min värdefulla skönhetssömn, i morgon kommer en bildbomb med en massa roliga och härliga bilder.

Sov gott mina fina vänner ♥

Kram / Madeleine

 

Morgontrötta och rufsiga allihop, och magin i Västervik!

Reklam i samarbete med Västervik Resort

Det här vaknade jag upp till tidigt i morse, igår morse. Västervik visade upp sin absolut vackraste sida. Fågelkvitter och sol. Inte så mycket som slår just det på våren. Jag klädde på mig och tog med mig kameran ut för att fånga den magiska morgonen på bild. Fridfullt och sagolikt. Helt ensam, konstig känsla att få vara helt själv efter att inte ha varit det på såååå många månader. Jag som annars har sådant behov av att vara ensam, bara få vara i tystnad och i mina egna tankar. Jag tyckte det var en skönläskig känsla liksom.

Det blev som ni redan säkert misstänkte – Västervik! Och barnen blev överlyckliga såklart! Högt jubel och glada ungar, bättre kan det inte bli 🙂

Det var inte riktigt lika härligt väder när vi kom ner till Västervik i torsdags och igår under långfredagen så hade vi regn och mellan varven snöblandat. Härligt att Aprilvädret rättade till sig och gav våran påskafton solsken. Eftermiddag nu och solen är fortfarande kvar och skämmer bort oss med vitaminer.

Sedan igår bor vi i stugområdet timmerbyn, i två sexbäddars stugor (de ni kan se på de första bilderna ovan). Stugorna heter Ösel. Det var i dessa stugor vi bodde påsken för två år sedan. Väldigt charmiga och rymliga timmerstugor med stora bjälkar i taket.

Micke blir ju som ett barn på nytt bara man nämner hans älskade smultronställe Lysingsbadet och Västervik Resort. Nu mina barn ska vi fira påsk i paradiset! Hahaha känns nästan lite frälst va? Madde ta kort på tavlan #semesterpåriktigt alltså det är ju klockrent! Har man inte varit här har man inte varit på semester på riktigt. Okej jag tar en bild (orimligt att ens diskutera hehe)!

Första natten så sov vi i mindre stugor i väntan på att timmerbyn skulle bli ledigt. Det är mycket bokningar from nu och under påsken är det många som har bokat boende i Västervik, men jag ville väldigt gärna åka ner redan i torsdags för att vara på plats så tidigt som möjligt.

Väldigt skönt att bara lämna allt hemma och se något annat i ett par dagar. Jag behövde verkligen ett miljöombyte. Hitta på något roligt med alla barnen efter all denna väntan och längtan efter lillasyster.

EmmyLou berättade något riktigt allvarligt. Det lilla söta fingret, haha 🙂

Morgontrötta och rufsiga allihop. Inga tider som måste passas. Inga måsten och man får lov att dricka påskmust på frukosten. Jag har inte duschat och tvättat håret ännu. Luktar bröstmjölk, bebis och lite spya. Ser inte mycket ut för världen men vet ni vad! Jag struntar i vilket just nu, och det är förjäkla skönt!

Grabbarna trotsade regnet i fredagsmorse. Tur att vi åkte förbi stadium outlet tidigare i veckan och köpte nya allväderskläder. Vi fick hjälp av bästa Sandra på Stadium i Motala. Hon är alltid så himla trevlig, hjälpsam och professionell. Sådant älskar jag när man ska handla och kan bara av den anledningen välja att alltid handla där bara därför. Dom har ju givetvis ett bra utbud av  produkter också men när man får riktig service så blir man alltid nöjd och glad när man går därifrån. Och det som ni vet är alltid en återkommande kund 🙂 Fler butiker borde fasen tänka på det, att anställa riktiga säljare istället för jagståravmintidhäributikenbaraförattjagmåste. Vad gillar ni färgen på jackorna? Visst är det läckert!

Just nu är barnen och badar i äventyrsbadet igen. De öppnade nu lagom till påsk, sååå himla härligt! Jag är lite bitter över att jag inte kan bada, jag som drömt om den där jäkla bubbelpoolen i flera månader! Utan att ens tveka så kommer jag ju boka en ny helg här nere på Västervik Resort bara för att jag ska kunna bubbla lite. Skönaste bubbelpoolen jag någonsin suttit i kan jag säga, jag är helt besatt. Men pga infektionsrisken så ska man undvika att bada de första 6 – 8 veckorna efter förlossningen.

Såhär såg det ut igår när hela familjen Ilmrud skulle in på äventyrsbadet 🙂 Eftersom jag fick gå på torra land så hoppade farfar, faster och farbror i bassängerna och hjälpte till att rodda med barnen. När hela familjen Annorlunda ska bada då blir vi många!

Försökte få med alla på bild innan de skulle gå in och byta om, det gick sådär. Alla hade så bråttom att komma i vattnet. Jag och bebis satte oss under en palm och myste. YOYO vagnen, alltså to die for! Jag är älskar den, så himla smidig! Hade inga problem alls att komma fram överallt och bebis låg så bra i vagnen. Många tittar på vagnen och den drar till sig uppmärksamhet pga det nätta utseendet. Ja det är en riktig barnvagn! 

Lilla pluttan, det går så himla fort! Hon blir tre veckor nästa vecka. Jag tror jag har fastnat för ett namn nu ♥ det är inget dubbelnamn. Vet att många tycker att vi ska ha ett dubbelnamn till den här lilla prinsessan också eftersom de andra tjejerna har det. Fast alla har inte dubbelnamn, EmmyLou har inget bindestreck i sitt namn så det är faktiskt inget dubbelnamn egentligen. Även fast det låter som det. Jag ska känna på det lite till. Fast hon snart är tre veckor och jag har dåligt samvete över den här namngrejen så känns det ändå bättre att vänta med att bestämma namnet till det känns helt rätt.

Bloggen har legat nere från och till och därför har jag uppdaterat lite dåligt. Nu ska det funka igen så jag har lite inlägg att ta igen 🙂 Bland annat min förlossningsberättelse ♥ Och mera roligt från våran vistelse här i Västervik!

I morgon ska vi ut och fiska tidigt på morgonen, önska oss inte tur för jag är livrädd för att få napp hahaha.

Hoppas ni har haft det fint och att ätit många ägg. Jag tittar in imorgon!

Kram / Madeleine