Min älskade dotter Engla-Freja har fyllt 17 år! Min kloka, fina unge! Det finnas ingen som hon ♥️
Engla-Freja har det största hjärtat, varmaste kramarna och det härligaste skrattet. Hon har en sångröst som Adele och kan kasta handboll bättre än sin pappa (nuförtiden).
I fredags den 26 januari på Engla-Frejas födelsedag så firade vi med tårta, paket och skönsång. Vi åt god mat, kryddiga biffar och hasselbackspotatis. Födelsedagsbarnet åt sushi för det hade hon önskat sig.
Hon fick fina presenter och var så tacksam. Kläder, smink, parfym, smycken och inredningsdetaljer.
Jag hade tänkt köpa porslin, för visst är det roligt tills den dagen man flyttar hemifrån. Men jag kunde inte välja, och med närmare eftertanke så ska Engla-Freja själv få välja ett porslin som hon gillar.
Historien om Sverige, tittar ni också på den dokumentären på SVT? Jag tycker det är så intressant. Har nog alltid tyckt om historia men gick aldrig in för det i skolan och det ångrar jag idag. Men jag minns att jag hade en fantastisk lärare på högstadiet som berättade på ett sätt som gjorde att mycket av det vi skulle lära oss fastnade trots allt. Och jag ler lite för mig själv när en del saker i dokumentären påminner mig om dåtidens historielektioner. Micke är ganska duktig på Sveriges kungar, årtal och historiska epok. Men det är han och siffror, förstår inte hur man kan ha ett sådant sifferminne. Det finns dock ett undantag och det är våra barns personnummer, de kan han inte helt och hållet 😄
Men för att återgå till dokumentären, historien om Sverige. Jag säger bara – titta på den! Även den som inte är intresserad blir intresserad.
Middag idag blev köttfärslimpa och potatis, hemmagjort potatismos. Inte mycket som slår det va? Så himla gott!
Amadeus favoritmat är just mos, han kan äta hur mycket som helst.
Charlie älskar också potatismos. Han var först på plats när matklockan ringde och sist därifrån. Colin däremot hade bråttom för han skulle träffa tjejen.
När det inte blir köttfärslimpa så blir det biffar eller köttbullar och det går också hem.
Samtalen kring middagsbordet kan variera, men just nu handlar det mycket om frustrationen kring nedläggningen av barnens skola. Det är inte bara våra barn som drabbas, flera skolor runtom i Motala ska läggas ned och istället får vi stora skolor med väldigt många barn på ett och samma ställe.
Det finns så många aspekter i det här beslutet som man bör synliggöra. Framförallt så borde man se till barnens bästa och och barnkonventionen ska gå först. Jag tycker också kommunen ska göra flera barnkonsekvensanalyser Barnen ska alltid gå först!
Självklart måste man se till realistiska och långsiktiga mål så även kring budget i en kommun. Men jag är helt övertygad om att man gör bort sig här.
För någon vecka sedan delade jag några rader på Threads kring min känsla och det är lika aktuellt fortfarande. Jag hade då ett samtal kring det här beslut med någon som är en ledare och säger sig vara proffs på det. Men det var allt annat än proffsigt! Man tänker inte alls på barnet i första rum, det var så tydligt att allt handlade om pengar. Men jag slår vad om att skulle man kalkylera på omkostnader för renovering kontra vad det skulle kosta att göra så stora hopslagningar som dessutom kräver pengar så tror jag ändå att man skulle tjäna på att behålla allt som det är nu. Och återigen vilka är konsekvenserna för barnen?
Flera föräldrar kämpar för att få kommunen att tänka om, många namnunderskrifter finns. Men det verkar inte spela någon roll. Jag vet att föräldrar har överklagat beslutet och jag ger dem allt mitt stöd för att man ska tänka på barnen allra först!
Mina barn tycker det här känns tråkigt! De vill inte att deras skola ska läggas ner, ett fungerande högstadie i anslutning till många barns hem. Man har förskola, 6 års upp till årskurs 6 på samma område. En trygghet. Men när högstadiet nu läggs ner ska dessa barn flytta till ett annat högstadie mitt i stan. Min gamla skola, och även flera av de andra barnens fd. skola. Nu har jag min personliga åsikt kring den här skolan med facit i hand, Engla-Freja bytte skola pga mobbning. William blev misshandlad på skolan vilket ledde till ptsd, rättegångar och många många månader av oro! Så utav det så förstår ni hur vi känner inför denna skolflytt! Och det handlar inte bara om mina barn, även andra barn har varit utsatta också. Och än idag får jag höra att det är en otrygg plats för många vilket är hemskt ledsamt. Känner också för alla lärare som kämpar. Jag vet att många gör ett fantastiskt jobb. Men tyvärr går kanske tiden ofta åt att lösa konflikter snarare än att faktiskt enbart vara lärare.
Barnen ska kunna gå i skolan och vara trygga. Det är svårt att bygga vidare på något som inte har en stabil grund. Jag säger inte att det är omöjligt men det kommer krävas mycket mera än vad Motala Kommun kan ge! Jag säger istället – behåll de skolor som har en fungerande verksamhet.
Nu finns det ett beslut och jag vet egentligen inte om man kan göra något åt det. Men jag uttrycker min oro och mitt missnöje. Vi får försöka göra det bästa utav situationen, och personligen kommer jag vara lyhörd och hundra procent närvarande.
Redan fredag. Hurra! Ja klockan har passerat tolv och jag har inte förens nu haft tid att skriva några rader här. Jag har krupit ner i sängen och ska läsa några sidor i min bok. Det är för mig det absolut bästa sättet att varva ner. En skön säng och en bra bok.
Jag fick ett fint och omtänksamt blombud från världens bästa kollegor. Blev överraskad och rörd. Tänk vad rik jag är på människor i min omgivning som tänker lite extra på mig. De kom passande nog på tulpanens dag som var i veckan 🤎
Vet inte om ni minns, men förra året på hösten så bestämde jag mig för att lära mig sticka. Jag är fortfarande inte klar med mitt lilla projekt. Äsch jag kan väl skylla på att det kommit saker emellan, och det har det ju också så det är ingen lögn. Men jag borde väl vid det här laget vara klar kanske? 😂
En halsduk var det tänk, man måste ju börja någonstans. Tror att jag skulle behöva fylla på med mera garn.
Kikade på Rusta där jag köpt garnet om de hade flera garnnystan av just den här sorten, men det hade dem inte. Så nu har jag endast en kvar sen måste jag vara klar vare sig jag vill eller inte. Om jag inte bestämmer mig för att fortsätta med en annan färg. Men det blir nog inte så snyggt. Vi får se vad det blir av det.
Skulle vilja testa att virka. Är det lättare än att sticka?
Underbara solen, har varit så glad att den varit framme mycket i veckan. Jag behöver ljuset. För visst känner man sig piggare på en gång!
Här var jag på väg till ett möte på Engla-Frejas gymnasium och tog den här bilden, så vackert när solen precis gått upp. Mötet gick bra och vårterminen känns positiv. Engla-Freja har både dyslexi och dyskalkyli, det sistnämnda är riktigt kämpigt. Inte alls så lätt heller när man inte får rätt hjälp. Det gäller att hitta rätt avkodning och ett sätt som fungerar, allt är som oftast väldigt individuellt när man har svårigheter med bokstäver och i detta fall dessutom siffror. Är så grymt imponerad över de styrkor som Engla-Freja besitter, hon har genom sina svårigheter stärkt andra sätt att jobba på. Hon kommer ihåg i bilder, fotografiskt minne. Jag förstår inte hur hon gör? Kan memorera på ett sätt som jag aldrig skulle klara av att göra.
Och när hon pluggar så använder hon sig av de traditionella sätten genom att skriva. Powerpoints är bra och kan kompletteras med bilder men det bästa sättet är ändå att skriva.
Jag är helt övertygad om att Engla-Freja kommer nå sina mål, hon måste rent teoretiskt kämpa lite mera än andra. I övrigt så har jag aldrig träffat någon som vid så ung ålder haft ett så klokt och moget tänkande.
Det har varit lite mycket den sista veckan som varit. Det ena har avlöst det andra och jag har behövt lägga mitt fokus på barnen och familjen. Livias trombocyter har nog sjunkit, vi har inte varit och tagit nya prover ännu men jag är helt säker på det. Alla de typiska symtomen som Livia får har börjat visa sig igen. Främst blåmärken såklart, men vi brukar alltid märka av hennes trötthet. Hon sover mycket och orkar inte med dagarna som vanligt. Men vi kämpar på…
Jag har också i veckan bokat in två nya kampanjer som jag ska jobba med under våren, det gjorde mig glad. Ivrig att börja jobba med en av Sveriges bästa plattformar. Att vara digital kreatör kan vara det roligaste som finns. Numera finns det ganska många sådana och det glädjer mig. Jag ser dem inte som konkurrenter utan som lagspelare. Lite som i fotboll, man har olika positioner och olika styrkor. Och jag blir inspirerad av att se hur andra skapar.
I helgen som var lagade jag och barnen tacos och sen gick vi till lekparken. Pappa Micke och William åkte till skogen, älgjakten är snart över och då börjar min tid i trädgården. Ska börja min vintersådd strax.
Amadeus har börjat prata väldigt mycket de senaste dagarna. Han förstår det mesta och har många som kan prata åt honom, då behöver man inte prata så tidigt 😂 Men just det där med talet och hur snabba barnen är i sin utveckling är inget som stressar mig. Det kommer, en del saker tidigt och del saker senare. Men det är roligt när det händer!
Något som mina barn alltid lärt sig snabbt, alldeles för snabbt om du frågar mig är att lära sig gå. Förstår inte varför de har så bråttom med det. Och apropå lagspelare, alla mina barn älskar bollar är inte det konstigt!? Visst att de tar efter varandra, och ser upp till sina syskon och vad dem gillar. Men kan det bara ha med det att göra? Det finnas ju säkert forskning på det.
Amadeus är nog den som varit allra mest intresserad av bollar ändå. Och då är de andra galna i fotboll så då förstår ni 😂 Det första han gör när han vaknar är att springa till sitt lilla fotbollsmål och sen hämtar han fotbollen och skjuter allt vad han har. Han älskar när vi spelar med honom och då säger han om”passa passa”!
Idag har jag och min lille kille tvättat och vikt kläder. Roligare kan man ha det, men det är väldigt skönt när det är gjort 😀
Då var vardagen igång med buller och bång kan man säga. En minst sagt tuff start på veckan. Tuvis var uppe först imorse, hon är verkligen en morgonmänniska. Samtidigt vet hon att det är lika bra att gå upp i tid för att ens få en chans att få tillgång till toaletten 😅 Ja det kan bli lite kö in dit på morgonen. EmmyLou och Mathilde klädde på sig kläder medan jag försökte få resten av gänget att vakna.
William började jobba klockan åtta och ville åka med mig och Tuvis när jag skulle lämna henne på skolan. Charlie, Colin och Engla-Freja hade sovmorgon och det passade mig perfekt den här morgonen för då kunde jag låta Amadeus och Livia ligga kvar i sängen och dra sig med de stora barnen hemma.
Adam gick till skolan med småtjejerna och jag kom iväg med William och Tuvis. Det gick bra tills dess att jag skulle åka hemåt igen, då var olyckan framme! Jag fick väja för bilar som skulle ner mot skolparkeringen men valde att helt plötsligen backa upp igen. De såg inte att de hade bilar som körde förbi på vägen ovanför dem. Framför mig stanna en bil och underlaget var glashalt, krocken var ett faktum. Det gick inte att få stopp på bilen trots att jag slängde mig på bromsen. Ska tilläggas att jag körde väldigt sakta. Det blev inte så farligt, en spricka bak på plasten på bilen som var framför mig. Vi stannade och pratade, han var väldigt trevlig och vi bytte telefonummer. Vi både var överens om att kommunen faktiskt skulle prioritera att salta mera på vägen utanför skolan för det var verkligen glashalt. Jag är tacksam för att ingen skadade sig.
Jag ringde till Micke på jobbet och berättade om det som hade hänt, han blev vansinnig och tyckte inte att jag skulle köra bil mera. Han blev orolig och reagerade såklart, det kan te sig på olika sätt. Det viktigaste var återigen att ingen var skadad.
Väl hemma igen så tog jag en kaffe, Charlie och Colin gick till skolan och sen klädde jag på Amadeus och Livia. Vi skjutsade Engla-Freja till skolan och på vägen hämtade vi upp hennes pojkvän Alan som hade försovit sig. Alla kom i tid och inga flera olyckor tack och lov!
Vid här laget har jag redan hunnit köra två maskiner tvätt, rastat hundarna och Amadeus har somnat om. Snart ska jag börja med lunch innan det är dags att åka mot jobbet.
Apropå bilar, tycker så synd om Victor som blev lurad på bilköpet han gjorde när han tog sitt körkort. Han hade sparat ihop pengar för att köpa just den där bilen han önskade sig, han hittade vad han trodde var rätt bil. Åkte till bilfirman, de provkörde bilen och allt verkade okej. Micke och Oliver var med och även de tyckte väl att allt såg bra ut. Så Victor köpte bilen och körde hem den. Och ja, det var väl i stort sätt det han kunde göra sen gick den sönder. Vi har försökt få rätt i detta men står just nu handfallna, Victor kan inte lämna tillbaka bilen och får istället lägga en massa pengar på reperationer. Så trist! Han någon av er haft samma otur med bilar?
Tog några bilder på störst och minst innan Victor åkte hem till Västerås. Och Charlie ❤️
Har hunnit städa bort julen också. Ni med?
Tänker varje år att nu ska jag vara duktig och sortera alla julsaker ordentligt. Nej det blev inte så den här gången heller 🙈 Ner i lådor och ut i hönshuset tills det är dags nästa gång.
Amadeus hjälpte mig, då gick det fort!
Nu är lunchen klar och jag ska äta lite snabbt innan jag åker. Ta hand om er och kör lugnt!
Igår tog vi med de tre minsta barnen och grillade korv och marshmallows. Det var så himla mysigt. Vi brukar vara ute så mycket vi bara kan och hinner. De stora barnen brukar följa med men igår var ett undantag, de skulle baka och förbereda inför skolstart. Ja det är mycket med det hela, rätt kläder ska väljas och ordning och reda på allt. Alltid lite pirrigt första dagen i skolan efter långledigt. Annars kanske det bara var latmasken som var framme? 🤷🏼♀️😂 Det är nog bara att inse att barnen blir större och inte vill hänga med morsan och farsan jämt.
Visst är det väl härligt att grilla över öppen eld?
Micke var ivrig att grilla marshmallows. Amadeus var mest fascinerad över elden. Oj oj sa han hela tiden.
Mathilde sprang omkring och lekte att hon var Elsa i Frost. Min lilla isprinsessa.
Livia kastade mest snö och norpade Brago kakor. Kan hända att jag med gjorde det 🤭
Har varit ganska trött de senaste dagarna, i lördags vare jag på jouren och fick antibiotika utskrivet för bihåleinflammation. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag blev ju sjuk på julafton, kände mig bättre efter några dagar. Blev feberfri och jobbade. Men sen har jag haft väldigt ont i huvudet, och varje gång jag böjt på mig så har det smärtat extra mycket. På fredagen svullnade en lymfkörtel upp nedanför mitt ena örat och jösses vad jag såg ut. Ont gjorde det med. Så jag ringde och rådfrågade på 1177 och de tyckte jag skulle träffa en läkare. De skrev ut Doxyferm för misstänkt bihåleinflammation och nu känner jag mig bättre igen. Men så tröttsamt att det alltid ska vara något, känns som det ena avlöser det andra. Jag var lite rädd för att det var käken som bråkade efter min operation, det har inte läkt riktigt ännu. Men den här behandlingen borde ju kanske påskynda det med tänker jag.
Lite rädd för när skolan drar igång nu igen, hur lång tid kommer det ta innan vi blir sjuka då?
Hur mysigt det än är med vintern så måste jag ändå säga att jag längtar efter våren nu. Ge mig sol och varmt, och förhoppningsvis friskare tider ☺️
Hur som helst så var det underbart att avsluta sista dagen på lovet med utomhuslek, bus och grill.
Jag ska investera i ett smörgåsjärn till nästa gång vi ska ut i skogen och grilla. Eller kanske ett våffeljärn? Såg att naturkompaniet hade sådana.
Nu ska jag sova så jag orkar rodda en tidig morgon med alla barn som ska upp och iväg. Men jag ska läsa några sidor i min nya bok som jag köpte på second hand. Den stängda boken – Jette A. Kaarsbøl, en roman som blev utgiven 2005. Men jag har hört mycket gott om den och när jag väl hittade den så kunde jag inte låta bli. Lovar att återkomma med en recension om någon vill läsa.
Ni får väldigt gärna komma med boktips om ni har några?
Gott nytt år! Och god fortsättning på det nya året 🤎✨
De sista dagarna på året spenderade jag ihop med de viktigaste människorna i mitt liv – familjen. Jag har knappt uppdaterat och faktiskt glömt bort att ta kort på hur vår nyårsafton blev. Men den får högsta betyg. Vi hade så roligt och alla var glada och lyckliga.
Vi lagade mat ihop, många kockar i köket var det. Det blev vilt och grillad kyckling, hasselbackspotatis och rödvinssås. Till efterrätt serverades den godaste cheesecaken jag någonsin ätit! Den vi brukar göra (sök på cheesecake på bloggen så kommer receptet upp) men med passionsfrukt. Vilken fantastisk kombo, wow säger jag!
Vi dansade med barnen, spelade kort och skrattade åt roliga historier. Williams flickvän Ellen var hemma hos oss, och Victor och hans kompis ”Laxen”. Engla-Frejas pojkvän Alan och Adams flickvän Leia en stund innan hon gick hem och umgicks med sin familj. Vi var totalt 17 personer om jag inte räknat fel, härligt kaos. Jag älskar när hela familjen är samlad, vi saknade Oliver såklart men jag hoppas att han snart kommer hem.
Jag brukade alltid göra en liten årsresumé förr och det var ett roligt inslag som jag tänker att jag ska ta upp igen. När man inte trodde att man hunnit med så mycket på ett år så inser man hur mycket man verkligen upplevt och gått igenom. Livet i stort, högt och lågt. Så många fina stunder, underbara minnen och kära möten. Även dagar med totalt mörker, uppgivenhet och rädsla. Idag är jag tacksam för att jag, vi tagit oss igenom det med.
Januari 2023 började ganska tufft, då jag tittade ofta tillbaka på tiden när Deus var nyfödd. Han var då 4 månader och hade fortfarande kolik. Jag blandade ihop dagarna, fick aldrig sova en hel natt och kände mig totalt slut. Jag och Micke försökte få andrum mellan varven, en tur till vår lokala Ica-butik på tu man hand var mysigt.
Mellan skrik och panik så var våran lilla stjärna en glad fis och han växte i en rasande fart. Sköterskan på bvc undrade om det kanske var en ny Magnus Samuelsson vi skulle få se i framtiden. Tillväxtkurvan gick bokstavligen talat rakt upp!
Jag och min vännina startade en sån där podd. De var en rolig och spännande utmaning och vi toppade poddtoppen under release veckorna. Under 2024 ska vi försöka komma igång med podden igen, vi har så mycket att prata om.
Januari och februari var fortsatt ganska tuffa emot oss. Livia drabbades av ITP. Jag kommer aldrig glömma den där dagen när jag ringde till vårdcentralen och berättade att mitt lilla hjärta fått blåmärken på hela sin kropp. Man vill inte tänka det värsta men alla märken på hennes bleka lilla kropp fick det att brista för mig. Jag försökte febrilt hitta en lösning och tog på mig någon slags överlevnadskostym. Innan vi fick provsvar på att det ”bara” var ITP var hemsk. Hur mycket jag än ville slå bort tanken så kunde jag inte sluta tänka på leukemi. Jag blev snabbt specialist på trombocyter, läste oändligt många avhandlingar kring blodsjukdomar. Fick kontakt med andra föräldrar med barn som också drabbats av ITP. I det hela så finns det också olika slags tillstånd i en ITP, har man väldigt låga trombocyter hela tiden? Går det upp och ner? Hur ser det ut över en längre tid? Ska man medicinera? När ska man göra det i så fall? Hur ska man behandla? Finns det något bakomliggande som triggat igång ITP? Hur ser övriga prov ut? En blodsjukdom som verkligen kan se olika ut för olika personer. Hur man behandlar och om man behandlar beror helt och hållet på hur man mår och vilket landsting man tillhör. Det är stora skillnader i vårt avlånga land har jag lärt mig. Hur man ser på sjukdomen också. En läkare sa till mig på onkologen att jag skulle vara glad för att det inte var cancer Livia drabbats av. Såklart jag är tacksam för det, jag gick sönder av att se alla barn på onkologen. Alla föräldrar som kämpade. Usch fyfan rent ut sagt, det var det absolut värsta jag varit med om. Och jag var rädd och ledsen.
Varje gång vi skulle lämna nya prover och varje gång vi skulle få provsvar fick jag ångest och ont i magen. Livia var en tapper tjej, till slut kom det inga tårar när vi skulle lämna blod för hon blev van. Det är ju fruktansvärt för inget barn ska behöva vänja sig vid det.
Eftersom Livias blod inte kan koagulera som vanligt så finns en viss blödningsrisk, att hålla en virvelvind stilla och lugn är en utmaning. Tänk att hon som är mest vild skulle drabbas av detta. Vi såg en tydlig trend i att förkylningar och baciller försämrade Livias tillstånd, ännu en utmaning kom i att hålla alla friska och minimera riskerna i att bli smittade av något. I en stor familj är det näst intill omöjligt.
Rent psykiskt så blev jag helt utmattad av att hela tiden rodda och hålla koll på allt. Micke blev sjukskriven med Livia för vi kunde inte leva normalt. Det blev en tung vardag att sköta, och med flera barn som dessutom behövde vår uppmärksamhet så fanns det ingen annan lösning. Deus hade sin kolik och skrek på nätterna av sin onda mage. Idag när jag ser tillbaka på den här tiden så undrar jag hur vi fick ihop allt, men vi kämpade ihop och hela familjen hjälptes åt.
Så många timmar som vi spenderade på sjukhuset 2023, vid minsta lilla blödning så var det bara att åka till akuten och vidare in till universitetssjukhuset i Linköping. Livia fick en hjälm av terapeuten och läkaren, äntligen kunde vi kanske slappna av lite grann? Men det var första gången Livia själv insåg att hon var lite sjuk, hon blev väldigt ledsen och undrade om hon skulle behöva ha den hela sitt liv?
Ingen berättade för oss hur vi skulle bemöta de känslorna, vad vi skulle svara och hur vi skulle reagera. Ingen frågade oss överhuvudtaget hur vi mådde. När man är mitt i det så varken tänker man eller känner man realistiskt alla gånger. Det blir liksom lite i affekt. Idag kan jag med stillhet och ett helt annat lugn prata om det, men det kunde jag inte då. Jag hade önskat att vi kunde blivit erbjudna något slags stöd i form av samtal, fått några verktyg att jobba med i sådana här krissituationer.
Jag och Micke pratade mycket, fick stöd från nära och kära. Tog promenader och kramades mycket. Det första steget mot förändring är medvetenhet, det andra steget är acceptans. På ett eller annat sätt så måste man gå vidare trots förändring och då är inställningen till livet det som påverkar oss mest. Vi bestämde oss för att vara positiva och det har hjälpt oss framåt. Nu går vi på regelbundna kontroller och håller tummarna för att Livia får vara stabil i sina värden.
Tvillingarna fyllde år och i februari blev dem tonåringar. Jag tankade energi med vänner. Micke tog med sig barnen och tittade på hockey. Engla-Frejas pojkvän Alan gick på sin första hockeymatch. Mathilde ringde FaceTime med farfar.
I mars fyllde William 19 och vi sjöng med frukost på sängen som alltid. Mathilde vågade testa en ny smak på nudlar och de fick godkänt. Som att vinna på lotto när man har selektiv ätovilja.
Vi spelade mycket sällskapsspel och planterade luktärt, dahlia och rosenskära.
Våren närmade sig med stormsteg, och påsken likaså. Deus började sova bättre på nätterna och jag vaknade en morgon för första gången på väldigt länge och insåg att jag faktiskt fått sova. Inte helt utan att jag blev förvånad och smula orolig faktiskt.
En morgon fick jag besök av en reporter, jag bjöd på kaffe och vi pratade om hur det var att bli mamma som 15-åring. Det var många år sedan nu och min äldsta son fyllde i dagarna 26.
Vi började med yoga, eller ja vi försökte i alla fall. Livia tyckte det var roligt.
Påsken kom och vi åkte till vårt älskade Västervik och Västervik Resort. En tradition vi haft sedan jag träffade Micke. Har ni inte varit där så kan jag varmt rekommendera er att åka dit.
Våra älskade vänner överraskade oss genom att komma dit. Vi bade, åt gott och lekte i lekparken. Oliver kom dit och påsken blev så fin som vi hade hoppats på.
April kom och vi blev sjuka. Deus fick förkylningsastma och vi fick inhalera både en, två och sex gånger innan vi till slut fick hem en elektriskt maskin som kunde hjälpa oss att få bukt på det hela. Öroninflammation och lunginflammation ställde till det lite men sen så vände det.
Det blev varmt och vi kunde fika ute. Och för första gången sprang barnen barfota.
Jag läste många böcker. Och jag skulle hemskt gärna vilja starta en bokcirkel, och drömmen är fortfarande att skriva en bok.
Körsbärsträden blommade och min kära man fick ställa upp på att fotograferas. Han var inte svårövertalad. Vi fick sällskap av förbipasserade när vi fotade, de ville gärna vara med på kort. Roligt att de ville bjuda på sig själva, men jag vågar inte lägga ut några kort utan deras medgivande.
Maj kom och fotbollssäsongen var igång på riktigt. Det blev många tidiga mornar och sena kvällar, men vi var glada att spela boll. Adam fick ont i bröstet, det blev så pass allvarligt att han vid ett tillfälle fick lägga sig ner på fotbollsplanen. Han tyckte hjärtat slog konstigt och efter ett besök hos läkaren där Adam fick göra EKG så fick vi reda på att de hittat något avvikande. Det blev totalt träningsstopp och flera undersökningar.
Ännu en gång blev våran vardag lite skakig på grund av oro och sjukdom. Vid det här laget var jag trött, kände verkligen hur dränerad jag var av allt som påverkat oss. Vi blev tillsagda att hålla extra koll på Adam, han fick inte gå långa promenader, inte cykla eller anstränga sig överhuvudtaget. Det påverkad honom mycket, och självklart blev han både ledsen och rädd.
Efter långtidsEKG, stort ultraljud på hjärtat och ansträngnings tester på sjukhuset fick vi till slut veta att allt såg okej ut. Kanske hade Adam haft en muskelinflammation efter att vi varit sjuka, druckit en energidryck i kombination med träning när man inte riktigt är bra och har återhämtat sig. Det kan vara farligt!
Efter olika tester så fick vi också reda på att Adam har någon slags astma med allergi, bland annat mot kvalster och pollen. Det kan också påverka hur hjärtat mår. Så efter att behandling satte in så märkte Adam stor skillnad. Han blev så glad när läkaren ringde och berättade att han fick börja springa igen så han gav sig ut och sprang på en gång. Och som han sprang. Ett ögonblick som gav mig tårar i ögonen. Älskade Adam.
Under året så fick jag äran att jobba med flera fantastiska kunder och företag. Jag fick göra det jag älskar att göra – skapa! Så tacksam för alla mina uppdragsgivare. Familjen tycker det är roligt att få vara med på ett hörn.
Adam konfirmerade sig och vi fick vara med under den fina ceremonin. Efteråt åkte vi hem och fikade med familjen.
Pelargonerna vaknade och det blev dags för luktärten att planteras ner på sin växtplats. Älskade majmånad vad jag tyckte om dig!
Vi spelade in en ny presentation till Familjen Annorlunda, vem trodde att vi skulle göra det efter så många år. Vi skrattade mycket och hade föga aningar om att William skulle visa sig vara den stjärnan han är. Vidare så är produktionen satt på paus, med tanke på att nedskärningar som är i mediabranschen just nu. Vad som händer i framtiden vet vi inte ännu.
Sista maj åt vi middag ute på verandan för första gången, vi njöt av god mat, vackra syrener och ljudet av sommaren. Äntligen kom den. Första juni firade vi Tuva-Lis födelsedag, och lyckan var total när hon fick en symaskin.
Vi åkte till High chaparral och blev arresterade av sheriffen. Jag och Micke hade minst lika roligt som barnen. Vi hade med oss Mickes syster och barnens kusiner. Vi levde livet och vi skrattade så mycket. Måste också ge alla skådespelare en stor applåd, vilka shower! Helt fantastiskt.
Vi badade mycket och hundarna ville gärna vara med. Juni blev en väldigt varm månad till och med jag badade i Vättern.
16 juni tog vår älskade William studenten. Efter tre år på ekonomi juridik på Klara gymnasiet i Linköping. Jag är så stolt och rörd. Studenten kan vara en av de stunder i livet som faktiskt berör mig mest. Jag vet inte varför, men jag kan verkligen inte hålla tillbaka tårarna. Kanske är det för att barnen helt plötsligt blivit stora? För att jag också vet hur mycket de har kämpat med tentor, uppsatser och anteckningar genom åren.
Det firades med en stor fest i trädgården med våra närmsta i familjen, och kära vänner.
Trädgården blommade som aldrig förr. Så himla lycklig över allt som tog sig, tänk att mina fingrar var så gröna. Jag har tränat i några år och gudarna ska veta att jag gjort mina misstag. Kallsådder är ändå något jag verkligen gillar, det sköter sig självt och det underlättar.
Det blev ett fint midsommarfirande i trädgården. Engla-Frejas pojkvän fick en midsommarkrans för första gången i livet. Och fick smaka Mickes berömda jordgubbstårta. Vi fick besök av Willes bästa kompis Lucas och tillsammans spelade vi kubb.
Deus fick sitta på storebrors minicross och lyckan var total. EmmyLou gjorde kransar till hela familjen.
Barnen badade i hamnen och pratade med trevliga turister.
Dahliorna började blomma och det pussades under rosportalen.
Oliver fyllde 23 år den tjugofemte juni och dagen efter fyllde Livia 4 år. Det firades med bubblor, paket och koko loko rosor.
I juli fyllde jag 41 år. Tacksam för min familj och alla fina presenter jag fick. William och hans flickvän Ellen planerade med hjälp av Micke att ta med mig och Engla-Freja på konsert. Upplevelser är det bästa.
På regniga dagar gick vi till lekparken, tittade på fotboll och åt mycket glass.
Varje år åker vi till standen sent på kvällen och badar med barnen. Det är en sådan där busig sak vi gjort i flera år och barnen älskar det.
Håkan Hellström levererade och gav oss en oförglömlig kväll. Engla-Freja och jag sjöng oss hesa och dansade tills fötterna gjorde ont.
Vi tog promenader i skogen med Ellen och William, tittade humlor och grodor.
Så kom äntligen den dagen vi väntat hela våren och sommaren på, våran familj från usa kom. Mickes farbror Thommy från Florida och hans sambo Lori. Och så hans son Steven och fru Lisa från Rhode Island. Så fina och underbara människor. Vi hade pratat så mycket via FaceTime och planerat inför deras resa hit till Sverige. Och allt detta på grund av lilla Mathilde faktiskt. Både Mathilde och Livia pratar flytande engelska, bättre än både mig och Micke. Och de har ringt till Lisa och Steven och pratat hela våren med dom. Egentligen hade Steven och Lisa bestämt att göra en annan resa men av någon anledning blev den inställd och Lisa sa att det var ett sign, de skulle åka till Sverige istället och eftersom Mathilde sagt så många gånger att hon vill träffa dom så blev valet enkelt.
Så fort jag träffade Lisa och Steven så slogs jag av likheten, mina barn hade så mycket drag från Steven, speciellt Engla-Freja och Amadeus. De såg det också, vi skrattade och helt plötligt fick Deus ett nytt smeknamn ”Little Steven”.
Vi försökte hinna med så mycket vi bara kunde, men vädret var inte alls roligt. Det regnade mestadels, jag som hade önskat att Sverige kunde visat sin finaste sida under den här tiden.
Vi lagade mycket mat ihop, Steven och Lisa bjöd oss på en riktig amerikansk barbecue och Mac n cheese. Vi har nog aldrig lagat så mycket mat, eller blandat så mycket drinkar heller för den delen.
Barnen älskade verkligen sin nyfunna familj, och när det blev dags för Steven och Lisa att åka hem igen så kom det många tårar. Nu hörs vi av minst en gång i veckan och vi har bestämt att ses snart igen. Vi hoppas att på att kunna ta med hela familjen och hälsa på dom, det skulle vara drömmen. Hur som helst så ska vi försöka ses nästa sommar igen och vi längtar.
Vi skrattade åt många roliga filter på snapchat. Just det här filtret får mig att tänka på Stiflers mom i American pie hahaha.
Sensommaren kom. Vi fick några riktigt varma dagar när skolan drog igång. Det var extra spännande för Mathilde som började i sexårs. Äntligen kunde hon få gå till skolan ihop med sina äldre syskon. Allt har fungerat jättebra med undantag för maten. Vi får behovskost, men rätterna blir inte riktigt på samma sätt som på förskolan och det påverkar Mathilde mycket. Vi kämpar på så gott vi kan. Det viktigaste är att hon trivs i skolan och det gör hon.
Vi plockade mycket svamp, var på ännu flera fotbollsmatcher och jag fick för mig att börja sticka. Williams flickvän Ellen är otroligt duktig både på att sticka och virka och jag blev inspirerad. Så många gånger som jag försökt lära mig sticka genom åren men aldrig lyckats, nu jäklar skulle jag minsann klara det. Jag kom igång trots en och annan svordom och jag har nu stickat en halsduk.
Vi började planera en ny tradition hos Ilmruds, nämligen kommande Thanksgiving. På intiativ av familjen i USA. En högtid värd att firas utan att för den delen göra det till något kommersiellt jippo. Thanksgiving firar man för att man är tacksam för sina nära och kära. Man träffas, äter gott och umgås utan några som helst krav. Det är egentligen bara det allt handlar om. Vill man så kan man göra ett ”Thanksgiving tree” för att pynta till högtiden lite och det ville barnen göra. Lisa visade bilder på hur de pyntar inför högtiden och det såg så himla fint ut så det var bara att sätta igång och pyssla.
Jag plockade den sista rosenskäran och började höststäda i trädgården.
September inleddes med tre kalas. Adam fyllde 15 år och dagen efter fyllde EmmyLou 9 år och Deus 1 år. Mycket tårta blev det. Tänk att vi lyckades prickas in så många födelsedagar efter varandra.
Den här månaden gick snabbt och snart kom hösten och hälsade på. Min favoritårstid, jag älskar hösten och alla vackra färger.
Jag fick ett sms från en gammal kollega som jobbar som regionschef, hon tyckte jag skulle söka ett jobb hos dom igen, de hade den perfekta tjänsten för mig. Det lät så himla roligt så jag beslutade mig för att faktiskt söka. Det var ganska många som hade sökt så jag hade inga stora förhoppningar om att just jag skulle få tjänsten men efter flera intervjuer med HR så fick jag till slut ett samtal om att jag fått jobbet. Jag blev jätteglad och några veckor senare så började jag arbeta som arbetsledare på Erikshjälpen.
Vi blev sjuka, streptokockerna kom på besök och ville inte försvinna. Halsflussen kom tillbaka gång på gång och gick bara runt i familjen. Den enda som inte blev sjuk var jag konstigt nog. När vi hade kommit upp i tre kurer med antibiotika så tröttnade vårdcentralen på oss och tog kontakt med infektionsläkaren på sjukhuset. De bestämde sig för att behandla hela familjen samtidigt i hopp om att streptokockerna skulle försvinna.
Oktober och November bjöd på mera pyssel. Vi bakade pumpapizza, en vanlig hemmagjord pizza men formad som en pumpa. Det blev omtyckt av alla i familjen. Det blev höstfint på verandan på framsidan och vi tog in naturen och skapade fina hängde kottar.
Vi åkte på folkrace och hejade på min kollegas son som körde. Deus blev jätteglad, bilar är nämligen en av hans största intressen.
Och så kom halsflussen tillbaka. Det blev en femte kur med antibiotika. Jag själv har mått lite knasigt sedan en tid tillbaka. Oförklarligt ont i magen och i ryggen, jag trodde det var gallbesvär men på grund av vart smärtan sitter så skickade läkaren mig på ultraljud av levern. Det visade att jag kunde ha antydan till ev lätt fettlever. Smärtan kommer och går och jag upplevt att det blir värre vid menstruation och ägglossning, för mellan dessa perioder mår jag ganska bra. Mina värden visar på brist på folsyra och lite för många trombocyter. Det som är ett stort frågetecknen är min viktnedgång. Jag har gått ner väldigt mycket i vikt på kort tid och på grund av det så vill de skicka mig till en avdelning i Linköping som jag inte ens vill skriva namnet på. Jag försöker att inte tänka så mycket på det, eller så intalar jag mig att det faktiskt beror på att vi haft ett väldigt händelserik år med mycket tuffa stunder. Det är kanske inte så konstigt att jag gått ner i vikt?
Vårt Thanksgiving tree blev klart lagom tills den fjärde torsdagen i november, det är då man firar Thanksgiving. Vi glömde dock hänga upp alla små pumpor i granen som vi hade målat, men det sparar vi till nästa gång.
December gick oförskämt fort. Mellan jobb och besök på vårdcentralen så hann vi ändå med mycket mysigt också. Engla-Freja bakade kladdkaka kottar, jag pyntade ett litet miniväxthus med småtjejerna. Vi åkte ut på en superfin adventsvandring som avslutades med grillad korv och varm choklad.
Jag öppnade upp min nya fina blogg. Det tog sin lilla tid men oj vad glad jag är för den. Sen blev jag tvingad att ta itu med mitt livs största skräck, det jobbigaste i livet – att gå till tandläkaren. Kanske kan mitt dåliga mående hänga ihop med tänderna som strular? Jag tar en dag i taget och har bestämt mig för att klara det här. Jag har gjort en operation och flera behandlingar väntar.
Julafton kom och familjen var samlad. Min fina älskade familj. Men jag saknade min Oliver, var så ledsen över att inte kunna krama om honom. Ja hela familjen saknade honom.
Deus hade på sig sina första chinos, han var så gullig i sina byxor.
Vi åt ett fantastiskt julbord och en del av oss snarkade till Kalle Anka. Jag fick feber och blev sjuk på kvällen, maximal otur. Men tur att det bara var jag och inte barnen.
Jag lämnar det gångna året med mycket kärlek, mod och fina stunder. Jag är så tacksam för allt fint jag har fått uppleva. Jag hoppas 2024 blir minst lika bra, om inte kanske lite lugnare.
De senaste dagarna har jag jobbat sedan jag blev frisk. Jag har träffat härliga kunder och fina kollegor.
Jag och Micke tog en lång sovmorgon imorse. Minns inte när det hände sist, men det var härligt. Vi har lekt på förmiddagen och sen åkte vi och handlade på Willys. Nu lagar Micke middag, det blir whiskykyckling idag mums!
God jul och god fortsättning. Ett några dagar försent inlägg, men jag blev sjuk på självaste julafton och har sedan dess varit sängliggande. Så tråkigt att bli sjuk, men jag är tacksam för att det inte drabbade någon av barnen. De fick en fin julafton, både tomten mormor och morfar kom ♥️
Den årliga julbilden. Lite kaos men mycket kärlek.
Tulpaner fick pryda det ena bordet.
Köttbullarna gick åt, prinskorven och skinka med. Vi gjorde ett eget julbord till Engla-Frejas pojkvän Alan. Julskinka på kalkon, köttbullar på nöt och kycklingkorv. Det blev toppen!
Livia och Mathilde var så förväntansfulla och spända, de ville träffa tomten. Tänk vad en dag kan kännas lång när man väntar på någonting.
När man har en ettåring i huset får kulorna i granen flytta längst upp. Men jag måste säga att Amadeus varit väldigt duktig ändå. Han är ju bolltokig och allt som är runt kan man spela fotboll med, men endast två julkulor gick i golvet 😅
Min finaste ljusstake, älskar gamla saker. Köpte den på Erikshjälpen för två år sedan.
Tomtemor och tomtefar hamnade på bild minsann. Köpte otippat nog en röd klänning till våran röda jul. Vi är nog ganska så ”beiga” av oss, både jag och resten av familjen. Lugna och harmoniska färger, men det här året stack både jag och småtjejerna ut. Och visst är det fint färg!? Kanske är mitt nyårslöfte (fast jag inte har några löften) att våga mera färg 2024. Klänningen kommer från Bonprix och jag betalde 129kr jag har storlek 40/42. Finns i mörkblå också.
Micke fick den roligaste julklappen, med betoning på rolig 😂 Vi slog nämligen in hans julklapp flera gånger. Det blev ett paket i sex paket, och varje paket väl inslaget i ordentlig tejp från K-Bygg. För någon som inte har tålamod kan det bli en utmaning och det blev det 🤭 Men han blev såååå glad när han väl kom fram till innehållet ♥️
Min söta lilla mamma ♥️ Så glad att hon orkade vara med oss på julen.
Det blev en lugn och fin jul med de viktigaste människorna i livet. Vi saknade bara Oliver ♥️ Han har köpt lägenhet i Helsingborg, det blir ett nytt kapitel i livet för honom. Att bygga upp ett nytt hem i en ny stad igen. För ett par veckor sedan lånade han bussen av oss för att åka ihop med sin flickvän till Stockholm för att köpa ett nytt bord till lägenheten.
Är när snön sakta singlar ner från himlen och landar på marken som ett vitt fluffigt täcke. Varje liten snökristall gör mig lycklig. Landskapet förvandlas till en sagolik vinterdröm och allt blir magiskt vackert. Allt jag någonsin kunnat drömma om är att mina barn skulle få en vit jul för en gång skull, och visst verkade det som att det faktiskt blir så. Det kan inte bli mera julstämning än så. När jag var liten hade vi en tradition, när första snön kom så tog mamma alltid med mig ut sent på kvällen. Vi tog på oss varma kläder och sen smög vi bort till pulkabacken, det var både spännande och roligt. Och lite förbjudet, för att vara ute så sent på kvällen och åka pulka fick man ju inte göra. Men det gjorde vi, och mamma skrattade som mest då. Det är ett starkt minne som jag alltid kommer minnas med glädje.
.Igår gjorde jag och Micke likadant med barnen här hemma. Livia låg i sängen och tittade i sin godnatt bok, då frågade jag om hon ville göra något busigt. Hon tittade på mig med stora ögon och log, ja för när det handlar om bus då är Livia som oftast med på noterna 😂 Vill du följa med ut? Vi kan gå till pulkabacken och göra snögubbar!? Hennes svar dröjde lite, sen tittade hon ut genom fönstret och sa, men mamma är du galen det är ju natt ute nu!? Det går ju inte då heller förstår du väl!? Jag behövde inte tjata länge för att övertala Livia för snart hade hon hoppat i både overallen och stövlarna. Vi bäddade ner Amadeus i barnvagnen, plockade fram pulkorna och gick. Tuvis och Colin ville också följa med, de andra hade somnat förutom Engla-Freja som satt i soffan och höll koll medans vi var ute.
Som vi skrattade! Så mycket att jag var tvungen att försöka tysta ner glädjeropen ibland. Grannskapet trodde väl att vi blivit spritt språngande galna. Vem tar med sig sina barn ut mitt i natten och åker pulka? Jo det gör jag minsann❤️
Vi byggde en stor snögubbe utanför våran grind, den fick både magrutor och armar stora som berg. Ett imponerande omfång skulle man kunna säga. Han hade helt klart dedikerat sitt liv till träningen 😂 Idag var snögubben inte lika ståtlig, han såg helt plötsligt ut som ett bergtroll från adventskalendern Trolltider. (Ni kan se bilder på snögubben på mina händelser på Instagram)
Hur som helst så blev barnen lyckliga, och vi med. Ett minne som jag hoppas ska finnas kvar länge.
Idag började jag dagen med att skotta och dricka kaffe latte. En alldeles utmärkt kombo om du frågar mig.
Tröjan har jag köpt på Erikshjälpen, ett helt underbart hantverk som någon lämnat in. Jag kämpar fortfarande med att färdigställa min halsduk, jag hoppas den kan bli klar det här året.
Jag fullkomligt älskar stickade tröjor. Favoriter som aldrig går ur tiden.
Fick ett fint PR bud igår från ekpr och Odense, blev så glad och överraskad! Perfekt till alla mina kakor. Har ni testat att baka Ilmruds nougatkakor ännu?
Förutom stickade tröjor så är jag barnsligt förtjust i vackert porslin. De här kopparna köpte jag till Micke för ett par år sedan. Passar ypperligt till min jägare, och så kan jag låna dem ibland.
Idag kommer min älskade Victor hem ❤️ Vi har saknat honom så mycket. Inte lätt när barnen blir vuxna och flyttar så långt bort. Jag gläds givetsvis åt barnens lycka och jag vill att de ska följa sitt hjärta. Är barnen glada är jag glad, även om det är tufft för mammahjärtat ibland. Jag vet att Victor har det bra och trivs och det är det viktigaste.
Man måste låta barnen testa sina egna vingar även om man ibland vill bromsa och ge sina kloka råd om livet. Ibland måste man också göra sina misstag i livet, även jag har varit där och lärt mig den hårda vägen. Och en mamma finns ju alltid där och tröstar om det skulle bli fel. Ja en pappa med såklart. Man kanske flyttar, träffar kärleken, fått sitt hjärtat krossat och får börja om på nytt. Så är livet. Det finns destruktiva relationer som kan påverka en hel familj. Kring jul blir det extra märkbart när högtider handlar om att träffa sina nära och kära. Många sitter ensamma på julen och det är ledsamt när man inte kan svälja sin stolthet och begrava allt gammalt groll. Jag får så otroligt många meddelande från ensamma människor, och jag önskar att jag kunde hjälpa alla som skriver. I en perfekt värld så skulle ingen behöva må dåligt.
Det finns några telefonummer som jag skulle vilja dela. De flesta går på ledighet med en bra känsla i magen, men för andra är ledighet inte någonting alls att se fram emot. Men det finns alltid någon som lyssnar!
Anhöriglinjen 0200-239 500 Anonyma Narkomaner 0771-13 80 00 Anonyma alkoholister 08 720 38 42 Alkohollinjen 020-84 44 48 Barn och ungdomsjour på teckenspråk https://www.boujt.se Bris 116 111 Brottsofferjouren 116 006 MiND föräldralinjen 020-85 20 00 MiND självmordslinjen 90 101 MiND äldrelinjen 020-22 22 23 Kvinnofridslinjen 020-50 50 50 Jourhavande medmänniska 08-702 16 80 Vid akuta fall, RING 112.
Jag vill alltid förmedla en fin känsla och skriva om sådant som inspirerar och får människor att må bra. Men jag tycker också det är viktigt att belysa sådant som gör ont och är lite jobbigt. För alla människor oavsett lycka kan hamna i sådan situation. Vi är inte mer än människor och alla är lika värda ❤️ Jag tänker på alla där ute som har det extra tufft just nu. Många varma kramar till er.
Nu ska jag ut och skotta klart på framsidan. Hoppas ni får tillfälle att göra några snölyktor och kanske kasta några snöbollar.
Idag vill jag tipsa er om ett mysigt gammalt julpyssel, för visst kanske några av er känner igen det här? ❤️🎅🏽✂️🕯️📰
Allt du behöver är serietidningar av modellen äldre, stearinljus, lim, färgat papper/crepepapper och ett snöre.
Droppa stearin på figurerna i serietidningarna och låt det stelna. Lossa sedan stearinet försiktigt från tidningen och voilà så har du fina stearinbilder. Gör ett papphjul av valfritt papper och limma på din stearinbild. Fäst ett snöre och häng upp i granris eller varför inte direkt i julgranen.
Gillar man inte de klassiska Kalle Anka och Musse Pigg så kanske man hellre hänger upp fantomen i granen?
Det här pysslet är roligt både för stora och små ❤️
Tänk på att det är viktigt att någon vuxen finns i närheten när man håller på med eld. En olycka kan snabbt vara framme.
Har ni inte gamla serietidningar hemma så kan jag tipsa om att det finns på second hand, jag köpte mina för en billig peng på Erikshjälpen.
Resultat blir så himla fint! Och vi kommer absolut göra stearinbilder till påsk att sätta i påskriset.
Perfekt att göra på jullovet ❤️
Samarbetsförfrågningar
Fyll i formuläret så återkommer vi snarast möjligt.
