Vad är det för fel???

Måndag. Känner att det blir allt färre blogginlägg. Försöker ta mig ork till att skriva men oron och situationen gör det svårt. Jag brukar dock känna det avslappnande att just skriva när jag inte mår så bra, men nu känns det bara tungt.

Förra veckan fredag så begav vi oss till us Linköping för att få Adams sömn EEG. Och jag var fast besluten om att jag inte ville att Adam skulle bli sövd. Ville hellre undvika det om det gick, och vi hade tur.

”Nej Adam ska INTE sövas” det var det första jag sa när vi kom in i undersökningsrummet. Jag såg på den ena sköterskan att hon tittade med en undrande blick på mig, typ jaja lycka till, vi har inte hela dagen på oss. När väl alla elektroner satt fast på Adams lilla huvud så satte vi honom i stolen, och vi brevid. Vi släckte ljuset och Adam somnade. Vilken lättnad! Och vi var sååå stolta över våran lilla prins. I ca 20 minuter fick han sova, sen var det dax att väcka honom för att även få lite vaken EEG. Adam tittade på oss precis som om han undrade vad vi egentligen höll på med. Ena stunden får jag inte sova, andra ska jag sova och sen ska jag vakna igen precis när jag somnat. Lite förvirrad.

hösten -09 342.jpg

hösten -09 344.jpg

hösten -09 346.jpg

Men så skönt att det är gjort nu. Och Adam var mycket belåten när han fick sin kära nappflaska med vatten. Sköterskan var imponerad, hon förstod inte att det kunnat gå så bra med tanke på Adam är så liten. Och hon även hon var mycket nöjd med att Adam somnat utan att behöva bli sövd, då provresultaten kan visa sig vara mer tillförlitligt om patienten i fråga kan somna av sig själv. Så nu är det bara att vänta på svar.

Efter besöket hos neurologen så passade vi på att besöka våran vän S som ligger inlagd på BB. Som jag nämnt tidigare så ska vi ha barn samtidigt, så vi brukar prata en del om våra ”gravbekymmer” och gnälla en del över våra karlar 🙂 Hon ligger inne pga att moderkakan ligger fel, så hon får en del ovälkommna blödningar. Stackars S jag tänker verkligen på dig! Det blev en kortvisit, men såklart så tittade vi in när vi ändå befann oss i huset. Adam till sin belåtenhet sprang omkring och rockade och pappa genomsvett efter.

När det var dax att bege sig för att hämta resten av trollungarna så hade Adam somnat, stackarn, han hade inte fått någon direkt sömn sen 06.00 på morgonen ja förutom de korta 20 minuter han sov hos neurologen.

Och äntligen var vi på väg hem.

Lördagen handlade om hockey precis som varje helg oftast gör. Hela familjen skulle åka med Victor för att heja på honom då han skulle möta Vita Hästen i Norrköping. Men jag kände mig inget vidare faktiskt. Sjukligt trött. Ville bara sova. Så Micke och Victor fick åka själva. Och då händer det igen.

Adam blir dålig. Han liksom tittar på mig och ögonen bara snurrar. Tar sig för huvudet precis som man kan göra om man slagit sig. Mitt under leken bara sådär. PANIK. Tar upp honom och han lägger sig över min axel och håller hårt i min tröja. Adam precis genomsvett och mamma med. Vi går in i badrummet, jag baddar av honom med lite kallt vatten och pratar med honom lugnt. Det tar ett tag men sedan börjar han bli sig själv och vi fortsätter leka. Men då händer det igen… Tusen tankar, vad är det för fel??????

Denna gång efter att Adam sakta fått hämta sig så vill jag inte att han ska fortsätta leka utan bara ta det lite lugnt. Så jag hoppar in i duschen med honom, det bästa han vet.

Nu kommer Micke och Victor hem.

Adam blir jätte glad över att se pappa och storebror. Men han är fortfarande väldigt slö. Jag tar med mig Adam in i sängen. Vi myser, Adam ligger länge och tittar på mig, klappar mig försiktigt på kinden precis som han förstår att mamma är orolig. Till slut somnar han i min famn, och jag lägger ner honom på kudden. Jag ligger kvar, vill inte lämna honom. Vill vara stark men jag kan inte, jag somnar med tårarna i ögonen.

Söndagen som kom hade diverse olika planer. På morgonen skulle vi på dop i Linköping hos min svägerska, och eftermiddagen skulle fyllas med ännu mera hockey. Vi valde att ställa in vissa planer och bara tänka på oss. Inte minst för Adams välbefinnande men även för min skulle då bebisarna i magen påminner mig om deras existens genom inte allt för trevliga värkar. Och det skulle verkligen komma väldigt olägligt just nu, om de två små grabbarna valde att komma nu. Jag kniper.

Även söndagskvällen skulle komma att bestå av otrevliga ”attacker”. Och det är verkligen bara så jobbigt just nu. Väntar ivrigt på att läkaren ska höra av sig.

Väntar….

Nu åker vi till us…

Fredag. Morgonen började super bra, NOT!!! En liten tjeja som kissat i sängen, och inte vilken säng som helst, NEJ utan våran. Detta händer aldrig annars men just denna morgon så skulle det ske. Eftersom Adam ska göra sin sömnEEG idag så valde vi att väcka honom tidigt imorse för att slippa söva honom, för kan han somna självmant så slipper vi söva. Och kan vi undvika det så gör vi givetvis det. Så upp med tuppen.

Kl 09.00 var jag hos min doktor på mödravården för en liten koll. Och nu är det bara att knipa. Läser på sjukintyget ”Hotad förtidsbörd” Har inte ”tid” att tänka på det just nu, allt var okej förövrigt.

Nu har kidsen käkat lite mellis här och vi ska hoppa i ytterkläderna för att bege oss in till Linköping och us. Och jag ska göra allt för att hålla min ettåring vaken hela resan in.

Hoppas det går bra…

 

 

Ovissheten hänger kvar…

Måndag. Otroligt skönt att både ”Idolfredagen” och ”Fredrik och Filip söndagen” passerat. För just fredagar och söndagar känns som olycksdagar för familjen Ilmrud. Man liksom undviker vissa associerande saker som man förknippar med Adams mystiska ”attacker”.

Och mina ickebloggande dagar är väl ursäktade?

Har haft fullt upp med att vara en överbeskyddande fetpreggo morsa. Usch humöret är inte det bästa när man inte kunnat sova ordentligt på ett par veckor. Varje gång jag försöker lägga mig så blir jag uppstressad av att ligga och anstränga mig, bara för att höra Adams andetag.

Något som är övergående?

Såklart det är, men just nu är det bara väldigt tufft. Och jag i min situation, mår inte sådär superbra. Börjar bli ganska tungt nu.

Dock hänger ovissheten kvar som ett mörkt moln över oss. Fortfarande vet vi inte vad Adam drabbats av. Flera tester ska utföras, och så länge så ska vi helt enkelt leva som vanligt och inte oro oss så mycket. Javisst, det är ju väldigt lätt, jag-är inget-nervvrak-jag-lovar! Och man känner ju sitt barn bäst, och trots att läkarna säger att Adam verkar helt normal mellan ”attackerna” så märker vi att något inte stämmer. Han är inte sig själv helt enkelt.

Men vi kämpar på och hoppas att detta är något som försvinner lika fort som det kom.

Och TACK alla ni som hört av sig, alla era tankar värmer. Det är i tider som dessa som man verkligen vet vilka som är ens riktiga vänner. Tack.

 

Ingen känsla är så underbar som denna…

Tisdag kväll, och det känns som om jag varit ifrån min lilla Adam alldeles för länge. Men idag fick jag träffa min lilla prins för första gången efter det hemska som hände i söndagskväll. Jag kan inte ens förklara hur otroligt underbart det var att få hålla honom i min famn igen. Mitt lilla lilla hjärtegull. Känslorna som kom när han öppnade famnen och räckte upp sina små armar var total. Lyckligare mamma fanns nog inte just då. Han kramade mig hårt och tryckte sin lilla näsa mot min kind. Inget i hela universum kan beskriva kärleken till ett barn, känslan är så abstrakt och overkligt stark. Men just denna lilla kram, ja den kunde beskriva allt.

Tillsammans fick vi prata med Adams läkare under eftermiddagen. Frågorna var många, men jag måste säga att jag är väldigt nöjd med det lilla vi fick veta, eftersom vi egentligen inte vet så mycket ännu. Även Adams mormor och morfar var med. Känns bra, för då är man inte ensam om informationen man får.

Adam fick en liten permis, så vi åkte hem till farmor och farfar som bor här i Linköping. Och det gjorde nog Adam gott, med lite miljöombyte och vanlig hemmalagad kost. Pappa Micke fick sig en dusch och nya kläder med. Men efter ett par timmar så var det dax för Adam att åka tillbaka till barnavdelningen. Usch det var jobbigt.

Jag och resterande barn sover hemma hos farmor och farfar inatt, för att så snbbt som möjligt vara på plats imorgon när Adam ska genomgå olika tester.

Men nu njuter jag bara av stunden vi har haft, världens bästa stund.

adam sjuk igen 2.jpg

På något sätt så är det dessa stunder som får en att uppskatta det lilla. Många gånger tar man livet för givet. Och alltid ångrar man sig. Man ska nog leva dagen som om det vore den sista. Ta vara på dom man älskar och bara glömma vardagsbekymmer för ett tag.

Och jag vill åter tacka för de fina hälsningarna och de värmande tankar som vi fått, varje dag bär med sig nya tag och dessa små uppmuntrande ord har hjälpt oss, tack.

Nu väntas en förhoppningsvis mycket bättre sömn, med trygghet om att vi snart ska ses igen. 

Snart kommer mamma tillbaka…