Tack snälla för att du tagit dig tid att läsa mitt förra inlägg. Jag ville verkligen vara transparent för jag mår inte alls bra utav att låtsas som om inget har hänt. Sen kändes det inte bra att dela min oro, vår oro heller innan vi visste något om Adams hjärta. Valde att skydda oss från eventuella ”skräckhistorier”, jag orkade inte ta del av det just då mitt upp i vårt egna lilla kaos. Jag tror du förstår mig.

Alla undersökningar är inte klara ännu, och Adam har det fortfarande lite jobbigt ibland. Men att det stora ultraljudet gick bra lättade oss mycket! Känns som vi kan andas lättare efter det. Och eftersom medicinerna han fått också verkar hjälpa så känns det bra.

Vi har under dessa månader fått stöd av nära och kära, bara det att vi såg framemot att träffa våran familj från USA gav oss mycket energi och något annat att tänka på. Jag ska ta min tid och sammanfatta det någon dag snart. Men i det stora hela så var det helt underbart.

Livet är inte en dans på rosor, man ska minsann gå igenom mycket. Alla prövningar är inte rättvisa, men förhoppningsvis gör dem oss starkare. Fast när barnen blir sjuka så spelar det ingen roll hur mycket man har härdats och hur stark man är. Det brister för barnen är ju ens allt. Det enda man vill göra är att skydda dom. Och där står man, maktlös ynklig och rädd. Att se någon man älskar må dåligt och inte kunna hjälpa till är om jag får vara riktigt ärlig – förjävligt.

Jag har fått många meddelanden och kommentarer om Adams problem. Och det som slår mig är hur många unga som faktiskt drabbats av snarlika besvär. Hur kommer sig det kan man undra? Så tacksam för alla er som skrivit till mig. Delat med sig.

Det här med energidryck är en stor bov, riktigt rävgift som läkaren uttryckte det. Det blir inget mera av det här hemma. Finns också något slags energisnus som jag hört ska vara populärt bland ungdomar. Flera personer har skrivit till mig om detta och jag lyfter gärna ämnet så flera blir uppmärksammade på att det finns.

Man kanske inte tänker på vilka påföljder det kan få om man konsumerar sådana här produkter, det kanske inte heller påverkar så mycket om man dricker en energidryck någon enstaka gång ibland. Men i kombination med en förkylning som påverkar hjärtat och mycket fysisk träning så kan det bli för mycket för kroppen.

Jag har sett det själv, det var inte roligt att se sitt barn falla ner till marken med bröstsmärtor. Fruktansvärt att se hans psykiska mående följande månaderna efter då han inte fick träna överhuvudtaget. Inte ens cykla med sin kompisar, åka och bada och vara som vilken annan tonåring som helst.

En del skriver om covid-vaccinet, och jag har också hört talats om de som blivit väldigt sjuka efter det. Adam blev dålig efter första sprutan och vi fick åka till akuten med honom, då misstänkte de hjärtmuskelinflammation. Jag var då tveksam till att ge den andra sprutan, men läkaren vi pratade med rekommendera verkligen att vi skulle ta den. Så vi lyssnade på honom och Adam fick under övervakning ta vaccinet. Efter det fick han inga biverkningar. Micke däremot blev väldigt dålig efter andra sprutan och föll ihop i köket, så han valde därför att inte ta några påfyllningsdoser. Även han har känt av sitt hjärta och väntar även han på att bli kallad för att hämta ett långtidsekg. Verkar vara väldigt olika hur man mår efter vaccinet, många känner ju absolut ingenting. Och om Adams besvär skulle komma så här långt efter vaccinet så borde väl läkaren kanske nämt det för oss? Eller? De har i alla fall inte sagt något om det.

Vi hoppas på bättring. Vi har haft våran tid med oro och ledsamheter. Nästa vecka är det dags för Livia att ta sina prover igen. Hon har lite blåmärken men inte alls som det var i våras. Det enda jag tycker är lite jobbigt är att skolorna dragit igång igen, ja för det betyder i regel att någon snart kommer att bli sjuk. Bacillerna hoppar väl av glädje nu när de kan sprida sig mellan alla glada elever. Vi har märkt ett tydligt mönster i Livias sjukdom, och det är att den kommer i skov när hon blir utsatt för just baciller och vanliga förkylningar. Hennes immunförsvar är så skört och hennes benmärg måste kämpa för att hinna med att producera de röda blodkropparna. Men hon är stark våran lilla virvelvind och vi kämpar på.

Jag fick en vidrig kommentar efter förra inlägget. Av en uppenbart sorglig människa. Brukar inte ge nättrollen utrymme, men jag ska göra ett undantag och skriver om det lite längre ner i det här inlägget.

Men först vill jag berätta lite om min nya hobby! Rödtjut och stickning. Håller på att lära mig om båda delarna 🙂

Aldrig varit speciellt förtjust i vin, eller att dricka alkohol överhuvudtaget. Men till mat eller en god ostbricka har jag nu förstått  glädjen med det. Kan ju faktiskt vara fantastiskt gott, trodde aldrig att jag skulle tycka det. Men nu har jag ändrat uppfattning om den saken, kan det vara åldern mån tro?

Ni som gillar gosiga tröjor – kolla den HÄR! 

Eller kika på den här favoriten som jag äskar – klicka HÄR!

En annan sak som verkligen inte har med åldern att göra är min dröm om att kunna sticka. Har alltid velat lära mig, och har försökt både en och två gånger utan någon direkt framgång. Men skam den som ger sig, nu har jag gett mig fasen på att knäcka koden.

Att kunna sticka tröjor skulle vara en dröm, kanske en avlägsen just nu. Glad om jag får till en halsduk, eller till slut ett par raggsockor. Fått många bra tips om YouTube konto att följa, ska börja titta på det när jag får lite tid över.

Kul att lära sig något nått och som bonus också avslappnade att sitta och greja med något på kvällarna. Häromkvällen tog jag med stickorna in i sovrummet, kunde inte sluta sticka. Micke skrattade och sa Jaha ja, det var ett annorlunda preventivmedel! Förstår inte alls vad han menar Låt en tant få ha sin hobby!

Jag hopppas att jag orkar hålla i och att jag lyckas. Om inte annat så har jag i alla fall försökt. Alla mina intressen har nog med något kreativt att göra. Spela piano, måla, skapa vackra blommande rum i min trädgård, inreda och arbeta med händerna. Annars har sporten varit en stor del av mitt liv, men det har jag lagt på hyllan nu. Jag tittar hellre på mina barn när de spelar fotboll än att utöva sporten själv. Har väl insett att skaderisken är påfallande hög nuförtiden Det kallas att rannsaka sig själv, och inse sina begränsningar. Men hade någon frågat om jag ville vara med och lira korpenfotboll så hade jag nog med all säkerhet sagt ja utan att ens blinka.

Det där med att göra utan att tänka först. Det är uppenbart flera som gör så, men på ett betydligt värre sett än jag. Man kan ju tänka sig att vissa moment skulle stoppa en människa från att göra saker, men i stundens hetta så verkar de flesta av spärrarna försvinna.

Jag talar om nättroll, människor som tar av sin tid för att göra andra människor illa. Där finns inga regler förutom att möjligtvis 1. vara anonym! 2. kränka andra mänskor så mycket som möjligt! Dom är rent av fega och sorgliga, det finns inga andra ursäkter. Det spelar ingen roll att man mår dåligt i sig själv, man är inte elak mot en annan människa gömd bakom en påhittad mejladress och ett fejkat alias.

Jag hade inte tänkt visa den här kommentaren men jag gör det ändå. Näst sista meningen har jag tagit bort för att inte såra en tredje person. Detta är så fruktansvärt vidrig att skriva!

Jag tar inte åt mig överhuvudtaget. Sånt här biter inte på mig. Och jag inser också väldigt fort att den här personen som skrivit det här inte alls har en aning om hur det är att gå igenom sjukdom med barn. Om hon ens har barn? Tveksamt. Tror inte heller den här personen följer mig kontinuerligt. Men jag vet att hon bor i Stockholm.

Jag tänker inte bemöda mig att förklara. Tycker ”Gabriella” ska läsa på innan hon yttrar sig. Däremot måste jag ödmjukt tacka hen för komplimangen. Lasse Hallström minsann, jo man tackarrrr. Har alltid älskat att skriva, men jag borde kanske prova att bli filmregissör också!? Ännu en hobby att bejaka 🙂

Fridens liljor! Och tack till dig som genuint vill vara här med mig, med oss. Du är fin

Kram / Madeleine

 

 

 

 

 

Första augusti var pappas födelsedag. Morfars dag. Vi åker alltid upp till graven med blommor och spelar Glenn Miller på högsta volym. Han fattas mig, han fattas oss. Barnen fick aldrig träffa honom, men jag pratar om honom ofta och på något sätt så känns det ändå som de känner honom. Jag hoppas jag kan ge en rättvis bild av honom, världens bästa människa.

Det blev en bukett från trädgården, blommor som plockats med kärlek.

Min mormor och morfar ligger här med. Jag tycker de har fin plats. Och då och då åker vi hit och bara är.

Det känns fortfarande ofattbart att han inte finns längre, och ännu mera ofattbart att det är så länge sedan han gick bort. Kanske för att han känns så närvarande i mitt. Som han finns fast han inte finns.

Rosenskära, gurkört, brudslöja, och luktärt. Sommarens alla favoriter. 

Mathilde berättade för morfar att hon snart ska börja skolan, eller ja sexårs.

Jag ska få en ny väska och lära mig läsa. Jag kanske kommer få nya kompisar med. Men först kommer våran familj från USA och hälsar på. Dom är snälla och pratar ofta med mig på telefonen. 

Hon har så mycket att berätta. Gullungen.

Livia tycker det är lite konstigt på kyrkogården, inte helt lätt att förstå vad denna plats är för plats. Olika människor kommer och går till olika stenar och lämnar blommor.

Kram / Madeleine

 

 

 

En ljuvlig liten blomtjuv mitt i ett hav av dahlior. Fast hon tjuvar inte så ofta längre, nu har hon lärt sig när det är dags att klippa blommorna. Så knopparna får numera sitta kvar tills de slår ut. Lilla busunge!

Snart dags att lämna nya prover igen. Håller tummarna för att det ser bra ut, sist hade de gått upp. Jag tror mina riddare har fångat flera röda ballonger, jag bara vet det! Efter så goda resultat sist så är hon så peppad inför ny provtagning och jag hoppas hon har rätt.

Vad gillar ni för färger på blommorna? Dahlior, visst är dem väl vackra

Blev mycket rosa dahlior det här året. Mina favoriter är nog ändå de creamfärgade café au lait.

Men Livia älskar de rosa och de som är lila.

Även om jag är lite ”beige” så måste jag säga att det är härligt med färger i trädgården. Det gör mig glad. Och otippat nog så har jag fastnat lite extra för den här gula skönheten – big brother. 

Kram / Madeleine

Vilken kväll jag har haft! Jag, Engla-Freja, William och Ellen var och tittade på Håkan Hellström

När jag fyllde år så fick jag biljetter till Håkans konsert och en middag ute. Så himla fint av familjen att överraska mig med det. Vi hade tur med vädret också, strålande sol minsann. Planen var att vi skulle äta på restaurang men eftersom det var så varmt ute så bestämde vi oss för att grilla istället. En mycket god idé.

Jag har inte varit ifrån Amadeus på kvällen så här länge, men det gick bra. Micke och barnen hade rockat på hemmaplan och kalasat med vattenmelon.

Det blev lite bråttom när vi skulle komma iväg, tror vi blev lite väl tidsoptimister vid middagsbordet. Men vi hann och hade till och med ett par minuter till godo innan Håkan började sjunga.

Egentid med världens vackraste människa

Håkan är verkligen en entertainer, wow så grym han är på scenen. Total närvaro, coola moves och musik som får alla att dansa med.

LaGaylia Frazier är med och turnerar med Håkan, och wow säger jag bara. Vilken jäkla röst hon har! Vi fick rysningar på hela kroppen när hon sjöng.

Det var så härligt att komma iväg en stund. Jag skrattade och dansade så mycket att jag troligtvis kommer få träningsvärk i hela kroppen. Men får man träningsvärk efter en konsert så vet man att det är en bra konsert

 

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Kram / Madeleine

 

Det har varit lite tråkigt väder i flera dagar nu, eller jag kanske ska skriva veckor. Regnet behövs naturligtvis och det är bra med alla droppar som faller. Men usch så trist det har varit att inte kunna åka och bada, få njuta av solen och värmen. Det har varit 14 grader i juli, med undantag för vissa toppar en del dagar. Men mestadels har det nog varit kallt, vi som skulle få en sommar likt 2018 sades det. Nej, man får inte klaga men det struntar jag i. Fasen ge mig sol och värme nu så vi kan överleva vintern. Augusti har inte heller gett så mycket sol, så snälla värmen kom tillbaka! 

Tacka vet jag de varma kvällarna tidigt i juni

Jag vill verkligen inte att den här sommaren ska ta slut, efter all skit vi varit med om det senaste året med alla sjukdomar. Har flera gånger känt mig så ledsen och dränerad, mitt mantra har ju hela tiden varit – håll ut till sommaren. Då kan vi vara tillsammans, när det inte är lika mycket sjukdomar.

Lilla Amadeus föddes för snart ett år sedan, i september fyller han 1. Med allt som varit runtomkring, och så även med hans kolik det första halvåret så har det varit extra tufft. Konstant trötthet, oro och ett familjeliv som trots detta måste rulla på. Fråga mig inte hur vi har fått ihop det, men det har gått. Jag ska väl erkänna att jag varit lite trött på alla fotbollsträningar ibland, kan också hända att jag sagt till min kära man att vara hemma vissa gånger när jag känt att det varit jobbigt. Han är inte den som känner av sådant själv, mera en person med åsikten att tar man på sig ett jobb (i detta fall tränarjobb) så gör man det till 100%. Det är en väldigt bra egenskap, men ja ibland hade jag nog önskat att han kunde varit hemma. Det är för barnens skull, allt är för barnens skull och tränare växer inte inte på träd. Hur många människor väljer att gratis ge av sin tid och energi till ungdomsidrotten? Alldeles för få skulle jag tro. Så visst är jag glad och stolt med, och vi har fått kämpa lite extra.

Jag tror inte att det är en hemlighet att vi haft det lite upp och ner med allt som varit, jag har skrivit om det ibland. Varit lite mera personlig när jag orkat och delat med mig av livet i smått och stort. Men på senare år så har jag också känt att det som är privat är privat. Vart går gränsen för sådant man vill dela med sig av? Jag är mån om barnens integritet, de ska aldrig känna att de blir exponerade i situationer som kan komma att skada dom. Jag delar till exempel  väldigt sällan bilder från deras rum, för det tycker jag hör till deras privata liv. Och det jag har delat med mig av och kanske kommer att dela med mig av har jag alltid frågat dem om. Sen är jag som förälder den som alltid har det yttersta ansvaret och för de mindre barnen som inte kan ta ett sådant beslut om att vilja synas eller inte ännu.

Att vara transparent i situationer har ändå gett mig mycket stöd. Och jag vet med säkerhet att även jag har stöttat. Det är det fina med social media, de oväntade och fina kontakterna som kan uppstå. Igenkänning och det faktum att livet inte alltid är enkelt, för man är inte mer än människa.

Ibland får jag som jobbar med sociala media ta en del skit, att jag enbart tänker på reklam och vill sälja. Visst finns det kanske de som jobbar så också, men jag vill inte tro att det enbart är så. Och jag borde verkligen inte ta åt mig när den kritiken kommer fast det gör jag ibland ändå. Trots att jag alltid är noga med vad jag delar och vill förmedla. Jag är trots allt bara en mamma som skriver för att jag älskar att skriva, och foto är min största passion i livet. Bloggen har alltid hängt med mig som en god gammal vän som jag alltid kan lita på. Och jobben jag gör brinner jag för.

Det jag vill komma fram till är väl egentligen att jag saknat att skriva här, men livet har kommit emellan med allt som varit. Jag har verkligen försökt hålla mig över ytan och det är inte förens nu jag känner att jag äntligen kan andas ut lite.

Trots att jag varit väldigt ärlig med att livet varit tufft så finns det en del saker som jag inte delat här… Många gånger har jag börjat skriva ett inlägg men inte kunnat avsluta. Andra gånger har jag varit så trött så jag bokstavligen somnat med datorn i knät. Och ibland har jag inte velat delat med mig. Tro mig, jag har verkligen velat dela med mig och när jag inte orkat så har jag fått dåligt samvete. Det är jobbigt när man inte har energi till allt som man vanligtvis haft.

Mitt upp i allt med en sjuk dotter, en liten bebis med kolik och svår astma samt min egna oro så insjuknade även våran son Adam. Jag förstod inte hur jag skulle få ihop livspusslet, hur skulle jag orka vara ännu starkare? Livet kändes så orättvist och för första gången i mitt liv bad jag till högre makter att allt var tvunget att bli bra. Känns ju lite fånigt att skriva det, men det är faktiskt sant jag gjorde det.

I mars april så började Adam klaga på att han kände sig tröttare än vanligt. Fotbollsträningarna kändes tunga och han var inte sig själv. Jag tänkte att det kanske kunde röra sig om en förkylning, men vi hade precis varit sjuka och mars månad låg hela familjen sjuk. Så det kanske var så enkelt att Adam bara behövde återhämta sig. Efter några veckor så kände inte Adam någon förbättring, han var lika trött och fortfarande lite snorig. Men trots detta så tränade han och gjorde sitt bästa, han hade ju ingen feber och ville absolut inte ha någon frånvaro.

När maj månad och värmen kom så började vi se en ljusning, Adam kände sig äntligen lite bättre. Men så mitt under en fotbollsträning så fick han ont i bröstet och fick stanna upp. Han klagade på smärta i hjärtat och kunde inte ta ett steg. Han fick lägga sig ner och vila sen släppte det. Hur vet man om man har ont i hjärtat? Micke trodde att han kanske fått ett ordentligt håll, de andra tränarna var inte heller så oroliga. Jag visste inte ens om detta, men när det sen hände ännu en gång under nästa träning så ringde Micke till mig på vägen hem från fotbollsplanen och berättade.

Va har det hänt flera gånger!? Jag reagerade kanske lite starkare än Micke, och ärligt talat så tänker man såklart inte det värsta så jag förstår att han inte hade tänkt på att säga det till mig. Men direkt när han berättade så fick jag en dålig känslig i magen. Det här var vi ju absolut tvungna att kolla upp. Samma helg så skulle Adam spela match, och just den här matchen kunde inte Micke vara med på. Och jag hade alla sykon hemma och kunde inte heller närvara. Adam ville själv vara med och efter mycket övertalning så lät jag honom. Men matchen blev tuff och smärtan i hjärtat kom tillbaka så Adam fick lämna planen. När det hänt så många gånger och smärtan dessutom blivit så jobbig så Adam blev tårögd så fick det vara bra. Det kan omöjligt vara håll i magen, och för mig så blinkade alla varningslampor.

Jag sa till Micke att jag inte ville att Adam skulle få träna förens vi ringt till vårdcentralen. Dagen efter ringde Micke och Adam fick rådet att inte träna förens vi träffat en läkare som kunde undersöka honom. Senare samma vecka fick vi en tid, läkaren gjorde en ordentlig hälsoundersökning och allt såg fint ut. Men läkaren ville för säkerhets skull avsluta med att göra ett EKG. Det gick fort, nuförtiden kan man göra ett EKG på bara några sekunder.

Jag såg undersköterskan gå iväg med remsan papper till läkaren, sen såg jag läkaren ta med pappret in till en annan läkare. När han kom ut igen så såg jag på en gång att något inte stämde med hans ansiktsuttryck. Vi har sett något på Adams hjärta som vi vill undersöka närmare. Jag frågade såklart på en gång vad, men svaret jag fick var lite luddigt. Slagen drar inte ihop sig ordentligt, vi ska skicka vidare detta till en hjärtspecialist. Och så länge så får ni lämna lite mera blodprover. 

Tusen tankar hann att passerar under den korta stund som vi fick vänta innan läkaren kom tillbaka. Nu har jag pratat med Linköping och Adam har total träningsförbud, han får inte alls anstränga sig inte överhuvudtaget. Okej? Vad betyder det? Och varför? Efter det blev vi hemskickade och läkaren skulle ringa oss senare under dagen när han visste mera. Adam blev ledsen och jag bröt ihop. Micke var starkare. Bra att vi hittade det här nu så vi kan fixa det! Jag önskade att jag kunde vara lika stark, men vid det här laget så var jag redan vid bristningsgränsen, all oro jag känt det senaste halvåret har gjort mig skör.

Läkaren ringde tillbaka och berättade att han fått direktiv från specialister att Adam fortsatt inte skulle anstränga sig. Ingen hög puls överhuvudtaget. Inte cykla, inte bada och inte ta ut sig alls. Små korta promenader var okej. Vi skulle få en tid så fort som möjligt till Linköping där de skulle göra en ordentlig undersökning av hjärtat. Det tog 2 veckor sedan ringde de och hade ordnat med en tid.

På väg till undersökningsrummet…

De gjorde ett ultraljud på hjärtat som tog ungefär 1,5 timma. De tog nätan 100 bilder och klipp på hur hjärtat jobbade. Jag hade så många frågor, kvinnan som undersökte Adam var erfaren och svarade på allt hon kunde svara på. Vi pratade om idrottare och att det inte är helt ovanligt att de faktiskt får problem med hjärtat, speciellt efter förkylningar och infektioner. En del måste vila längre, upp till ett år. Och en del får dessvärre bestående problem.

De undersökte även artärer, kroppspulsådern. Vid halsen och magen. En del har en försvagning så de kan brista, och de ville utesluta allt sådant. Oftast när något sådant inträffar där det brister så vet man inte om det innan, det bara händer. Kändes bra att de även kollade upp detta.

Vi frågade om hon kunde se något avvikande, och hon svarade att hon kunde se allt men att hon kunde inte berätta något för oss. Vare sig det var bra eller dåligt. Och jag vet ju att det är så, men man frågar konstigt nog ändå.

Efter 1 timma så var det klart och man skulle då se över att alla bilder och klipp var bra innan vi fick åka hem. Vi fick stanna kvar på rummet medans de gick in till en läkare för att dubbelkolla allt. Efter en liten stund kom de tillbaka och sa att vi var tvungna att komplettera med mera bilder och klipp. En halvtimma senare hade de fått allt de ville ha och vi fick åka hem och vänta på svar.

Adam var lugn och positiv hela tiden trots att det såklart var psykiskt påfrestande. Han hade inte fått träna sedan maj, och allt han ville var  att få spela fotboll och bara en sådan sak som att få cykla igen. Han hade mått dåligt sedan mars och väntan kändes bara oändligt lång.

Den här undersökningen gjordes ungefär i mitten på juni och det skulle ta ett tag innan vi fick resultat och svar. Undertiden så skulle Adam vila.

Varje gång telefonen ringde så hoppade jag till, var det ett 010 nummer så tänkte jag direkt att det var Adams läkare. Men eftersom vi har Liva med ITP som lämnar prover både nu och då så trodde jag fel både en och två gånger.

Men så en varm dag i juli så ringde telefonen när vi satt på baksidan och fikade. Jag trodde det var onkologen som ringde angående Livia, men nu var det äntligen hjärtläkaren. Jag fick en klump i magen och kände hur nervös jag blev. Hur man än vänder och vrider på det så analyserar man alltid. Tänk om något är galet, vilket ansiktsuttryck hade egentligen hon som gjorde ultraljudet och kan det tyda på något? Varför fick vi komplettera med mera bilder och klipp? Jag tror det är inbyggt i oss människor att direkt gå in i något slags krisläge där vi hela tiden har ett enda mål – att vinna och komma över på andra sidan.

Kvinnan som gjorde ultraljudet var ju helt fantastisk, väldigt pedagogisk och fin. Hennes varma ord och sättet hon tog sin tid att förklara vad hon gjorde under själva undersökningen var väldigt bra, och det kändes tryggt. Vi kändes oss betydligt lugnare efter besöket än innan. Men trots detta så kommer tusen tankar.

Läkaren presenterade sig och berättade att de nu tittat på Adams hjärta noga, men att de väldigt gärna ville att vi skulle berätta igen hur allt började och hur Adam mått. Efter att vi pratat i en halvtimma kunde jag inte hålla mig längre och frågade rakt ut är det något fel med Adams hjärta?

Jag fick ett lugnande svar nej vi tycker allt ser okej ut. Men vi vill väldigt gärna fortsätta att utreda detta för att utesluta allt. Dessutom vill vi att Adam ska påbörja kortisonbehandling på grund av kvalsterallergi som vi upptäckt via blodprover att han lider av. Sedan har vi skickat remiss för långtidsEKG, stresstest och spirometritest. 

Tack gud för att de inte hittade något på ultraljudet! Vi blev så lättade allihopa. Adam satt bredvid och lyssnade, och när läkaren frågade om han hade några frågor eller funderingar så sa han får jag springa igen? Och ja det fick han med förutsättning att han lovade att lyssna på kroppen. Dessutom så bestämdes det att han skulle börja ta  luftrörsvidgande vid smärta i bröstet.

Vi åkte och hämtade ut en himla massa mediciner, och på vägen hem bad Adam mig att stanna bilen. Jag vill prova att springa sista biten hem! Och sen sprang han.

Det har inte varit en spikrak återhämtning men vi märker stor skillnad. Nu väntar vi på resterande undersökningar och den här veckan är det dags att åka till Linköping och koppla på långtidsEKG. Allt kommer bli bra, det måste det bli.

Är det något jag har lärt mig efter den här tiden så är det verkligen att man ska lyssna på kroppen. Att inte träna när man är förkyld, och att låta det ta tid, låta kroppen läka. Bara andas.

Jag vill också passa på att höja ett varningens finger för energidryck, det är verkligen inte bra! Det är ju inga nyheter, men läkaren tror också att detta kan ha påverkat Adams hjärta. Vi köper aldrig hem energidryck, aldrig. Och även om sagt till barnen att de inte får dricka det så är det väldigt lätt att få tag på det. Idag skulle Adam aldrig dricka det, han har sett vad som kan hända.

Ta hand om er ♥

 

 

Lilla Virvelvind. Jag älskar att hon är världens busigaste unge, hon har en personlighet som är nyfiken och hennes ögon strålar av glädje och liv. När hon blir påkommen med att göra saker som hon vet att man inte får göra så skrattar hon och säger så där får man ju inte göra! 

Imorse när hon vaknade berättade hon om äventyret hon upplevt inatt. Vet du, inatt när alla sov så gick jag upp och tog på mig min fina klänning. Sen smög jag ut på gatan och dansade, mitt i natten! Och ingen såg mig, det är sant! 

Vi lyssnade såklart spända av nyfikenhet och förundran. Tänk att ingen vaknade? Hundarna hade ju absolut sagt till om någon skulle försöka smyga sig ut. Men det var ingen fara sa Livia, för hundarna fick ju såklart också följa med ut och dansa.

Häromdagen ringde mormor, hon undrade om Livia möjligtvis hade någon aning om vart kattens leksaksmus tagit vägen? Jag frågade Livia och hon visste precis vad som hade hänt.

Med stora ögon och en enrom inlevelse så sa hon högt musen hoppade ner på golvet och kröp iväg! Sen gick den ut på mormors balkong, hörde en bil och blev rädd. Den ramlade ner på marken och blev påkörd och fick go to the hospital. 

Ja en fruktansvärt sorglig historia. Vi lade på telefonen, men efter en stund kom Livia tillbaka och sa att vi skulle ringa upp mormor igen. Vet du mormor, musen klarade sig och den ligger i morfars rum bara så du vet. Mycket riktigt gjorde den det. Vilken tur att det slutade så bra ändå, och katten blev nöjd över att ha fått tillbaka sin favoritleksak.

Jag skulle kunna skriva en hel bok med hjälp av Livias livliga fantasi.

Lika busig som den här lilla tjejen är lika kramig är hon, om inte ännu mera faktiskt. Hon gillar närhet och måste ge alla en kram och en puss varje kväll innan hon går och lägger sig.

Och modig, ja hon är nog den modigaste jag vet. Hennes lilla ask i byrålådan är bevis på det. I en grön sammetsask med vita pärlor har hon sparat alla sina små ringar hon fått varje gång hon varit på sjukhuset och lämnat prover och träffat doktorn. Det har blivit väldigt många ringar som ligger där nu, för många om du frågar mig. Det som gör mig glad är att hon inte får dem lika ofta nu. Ett tag besökte vi sjukhuset varje vecka, sen gick det ett par veckor emellan. Sist gick det en hel månad sedan vi var där. Och nästa gång blir i slutet av augusti. Det betyder att Livias blodsjukdom är bättre. Min lilla virvelvind mår bättre, och det både syns och märks.

Livias blodvärden har höjts, och trombocyterna låg på 125. Det minsann är ju superbra! Livia är delaktig i sin sjukdom, även om inte vi gjort en stor grej utav det så har hon frågat mycket och vi har berättat så gott vi kan. Trombocyter är riddare säger Livia, fast dom sitter inte på vanliga hästar utan på enhörningar. Och dom hjälper kroppen att må bra. Sist hade riddarna samlat ihop 105 röda ballonger (blodplättar) och nu har dom 125. Så grymma riddare!

Bara vi kommer upp till över 150, det är liksom en magisk gräns. Sist hon hade så många trombocyter var väl i februari tror jag. Hon har länge legat under 40, och många gånger under 10 eller rent av så lågt att det inte går att få ett värde. Immunologisk trombocytopeni (ITP) kan vara en extremt jobbig sjukdom att leva med, men det viktigaste är att man faktiskt kan leva med den ♥

Nu ska vi äta glass med riven chokolad på som Livia alltid säger. Det får man göra på kvällen när det är lördag.

Kram / Madeleine

 

Sämre sommardagar är att vänta. Eller mera behagligt sommarväder kanske man kan säga. Jag är glad över att vi är lediga ihop och kan njuta av att inte ha några speciella planer överhuvudtaget. Vi tar dagarna som de kommer. Vill vi hitta på något så gör vi det, annars så håller vi oss här hemma och busar och leker på trädgården.

Här har vi en riktig livsnjutare

Fick en fjäril på bild, Livia tyckte den var så fin. 

Luktärt och dahlia växer så det knakar. Och doften av sommar är oemotståndlig. Måste jag välja en endaste sommarblomma så måste det bli luktärt. Det kan man inte få för många av.

Plantera i en gammal skottkärra blev en succé. Efter alla protester så har nu till och med min kära man ändrat uppfattning. Han tycker det blev fint. När blommorna kommer i alla möjliga olika färger så blir det ännu finare.

När den här rosen kom så blev folk en aningens koko loko, därav namnet kanske. Men jag tycker den är fin, speciellt eftersom den ändrar färg.

Jag har haft lite otur med angrepp på mina rosor den här säsongen. Verkar som flera har samma problem? Lössen har invaderat rosorna, men just denna sort har faktiskt haft turen att inte få skador. En annars ganska känslig ros.

En och annan självsådd sommarblomma har överraskat mig i trädgården

Förutom att vi leker i trädgården så har Amadeus nu lärt sig gå. Det var ett tag sen han tog sina första steg, men nu har han blivit tuff. Micke satte upp grinden till trappan idag, han klättrar och är överallt.

Det bästa han vet förutom bad är bollar. Jajamän, ännu en boll intresserad liten grabb. Eller rättare sagt han är GALEN i bollar! Tar vi fram bilar, dockor eller andra leksaker så sparkar han på dem som om det vore bollar

Hoppas ni har det bra och njuter i solen!

Kram / Madeleine

Firade en helt fantastisk födelsedag igår med nära och kära Fick allt jag någonsin kunnat önska mig och lite till.

En vacker Astrid Lindgren ros, fina kläder och biljetter till Håkan Hellström Så glad och tacksam.

Älskar att fylla år och älskar att åldras med den där tokstollen jag lever med Inget är så svårt men så lätt på samma gång. Han skulle nog säga samma sak om mig.

Lykkefund blev en favorit i trädgården. Och som den växer, helt otrolig växtkraft. En romantisk ros som doftar helt underbart.

För den som är uppmärksam så fångade jag visst två oinbjudna gäster också. Dags att ta i med hårdhandskarna tror jag minsann, så de förstår att de inte ska komma och hälsa på mera. 

Jag brukar inte göra några speciella frisyrer på mig själv, lockar håret ibland och det är det enda. Men igår på födelsedagen så kände jag för att göra något annorlunda. Två flätor blev ett vackert ”hårband”. Så enkelt och lätt att göra.

Micke lagade god mat och gjorde en jordgubbstårta till mig. Det bästa som finns när han skämmer bort mig.

Jag planerar att skämma bort Micke med, men det kan jag inte skriva om riktigt ännu, med risk för att avslöja mig. Men jag tror min kära man kommer att bli glad.

41 blev jag om någon undrar, men visst är det helt och hållet oviktigt!? Jag som var så orolig och ängslig över att bli äldre. Det var ju helt onödigt, om jag ska vara helt ärlig så känns det ingeting att bli äldre. Om inte mera behagligt. Man blir trygg i sig själv, orkar inte lägga energi på onödigheter. Väljer att njuta av sådant som gör en glad i livet och uppskattar alla små saker som finns runtomkring en hela tiden. Ja saker som man annars kanske inte lagt märke till som yngre. Uttrycket Det märker du med tiden! får helt plötsligt en innebörd.

Så till er som ännu inte är där, må bra i nuet det som kommer sen blir ännu bättre 

Kram / Madeleine

Reklam för Anicia (för att jag själv vill)

Idag vill jag lyfta två otroligt viktiga böcker skrivna av en modig och stark kvinna som heter Anicia S. Eriksson.

Det har tagit mig ett tag att landa efter att jag läst dessa böcker. Jag sträckläste, kunde inte slita mig. Har så svårt att ta in att någon kan göra något så fruktansvärt. Jag blir både arg och ledsen.

Sättet som Anicia skriver på är fängslande men också väldigt informativ. Jag har inte själv varit utsatt för våldtäkt, men har efter att jag läst dessa böcker fått en helt annan förståelse för människor som har blivit utsatta.

Böckerna måste vara ett oerhört stöd för de som varit med om liknande och även för de närstående. Men de är minst lika viktiga för alla oss andra också, det påverkar en och det är viktigt att sånt här kommer ut.

Hur många har inte varit med om ett övergrepp utan att veta om det? Jag tror tyvärr att det är vanligare än vad man tror.

Anicia utsattes för en våldtäkt som 18-åring och hennes kamp har tagit flera år. Det finns alldeles för lite stöd i samhället och det är svårt att veta vart man vända sig.

Det finns ett repotage om Anicia som man kan läsa och lyssna på HÄR! 

Tack Anicia för att du orkar och vill prata om det här. För att du delar med dig  

Jag rekommenderar er alla läsa Anicias böcker, klicka på länken HÄR! för att komma direkt till böckerna.

Kram / Madeleine

Det är nu det händer hörni. Allt slår ut, min alldeles egna månad är här – välkommen juli!

Jag fyller år om ett par dagar, men framförallt så blommar hela min trädgård nu 🙂

Luktärt är en favorit i trädgården. Och jag har dem lite överallt.

Jag får alltid så många frågor om hur jag sköter dessa raringar. Luktärt vill ha jättemycket vatten och näring Då får de massor med blommor långa stjälkar och blir höga och fina.

Jag ger extra näring en gång i veckan ungefär. Hönsgödsel (Obs! Se till att du köper bra gödsel utan risk för pyralid!) Och sen har vi såklart guldet ⚱️ Ge dina luktärt guldvatten då och då så kommer du minsann få fina blommor

Om ni bara kunde känna doften!

I helgen har det varit Habocupen i Jönköping, Micke ställde upp som ledare för tvillingarnas fotbollslag då de behövde en extra ledare. Med så många cuper som Micke varit på genom åren så är han ett proffs vad det här laget.

Engla-Freja bakade chokladkaka häromdagen, hon är verkligen duktig på bakverk. Jag vet inte vad hon gör, men varje gång hon bakar så får hon det perfekt. Den egenskapen har hon inte ärvt från mig.

Pojkvän och syskon bråkar om vem som ska ha den sista biten

Alan är så omtyckt av hela familjen, och ofta får han kramar av oss. Det är så himla roligt att titta på gamla bilder på Engla-Freja och Alan  när de gick i skolan ihop.

Vi firar extra mycket nu, Engla-Freja fick reda på i fredags att hon kom in på den linjen hon ville på gymnasiet. Sent på kvällen när alla i familjen låg och sov sprang hon gråtandes ner för trappan, jag blev rädd och trodde något allvarligt hade hänt. Till slut mellan alla kramar och tårar så fick hon fram – orden jag kom in! 

Älskade fina unge, jag är så stolt över dig!❤️

Idag ska jag baka en rabarberpaj tills mina fotbollskillar kommer hem. Hoppas den får lika bra betyg som Engla-Frejas chokladkaka.

 

 

Visa detta inlägg på Instagram

 

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Kram / Madeleine