Hej fina ni 🤎
Hoppas ni haft en lugn och mysig helg, och att veckan börjat bra. Här har det som vanligt varit fullt upp, med vardagskaoset som man både älskar och blir lite trött av på samma gång. Tvättmaskinen har gått varm, kylskåpet har tömts snabbare än jag hunnit fylla på, och någonstans mitt i allt har jag försökt hinna andas, tänka, känna efter lite.
Ibland kommer de där stunderna då man bara stannar upp, mitt i vardagen bland skor i hallen och halvfulla kaffekoppar och inser hur mycket livet faktiskt rymmer.
Ibland säger någon något som fastnar. Sådär så man nästan måste stanna upp mitt i allt och bara låta det sjunka in. Häromdagen sa en vän till mig “Du är en väldigt bra mamma, du ser och finns för alla dina barn.”
Och alltså… jag blev så rörd. För det är ju precis det man vill, eller hur? Att se dem. På riktigt. Att finnas där, inte bara som den som fixar mat, skjutsar och håller ordning, utan som den som känner av, lyssnar, försöker förstå.
För det är så lätt att känna att man inte räcker till. Att man borde gjort mer, hunnit mer, varit mer. Men när någon säger sådär, att man ser och finns då landar det i hjärtat. För det betyder att barnen känner det också. Och det är nog det finaste man kan få höra som förälder.
Jag tänker ofta på hur olika mina barn är. Hur var och en har sitt sätt att vara, sina små egenheter, sina sätt att visa kärlek. Och man får liksom lära sig varje gång att hitta vägarna till just dem. Det är inte alltid lätt, men det är värt allt.
Att vara mamma är så mycket mer än att bara “ta hand om”. Det är att stå kvar när det stormar, att vara tryggheten när allt annat gungar, men också att våga släppa taget lite ibland. Att förstå att de måste få prova själva, även när hjärtat nästan går sönder.
I lördags var en sån där dag som satte igång precis allt. Jag var och tittade på mina tvillingars sista seriematch med laget. Sista. Och det känns fortfarande konstigt att skriva det.
Det var mulet och lite kyligt, och jag satt där med händerna djupt ner i jackfickorna. Deus värmde mig med sitt bus. Och jag tror nog att han charmade några av de andra föräldrarna på läktaren också.
Jag har följt majoriteten av de här grabbarna sen de var pyttesmå. Tröjorna hängde som klänningar, skorna var för stora, och blicken full av förväntan. Jag har sett dem växa upp, utvecklas, hitta sig själva – både på planen och utanför. Jag har fått så fina relationer till många av dem, pratat, skrattat, tröstat, peppat. Jag har varit deras röst när det varit tufft. När något känts orättvist eller svårt, när någon behövt att en vuxen faktiskt lyssnar och agerar.
Och jag vet att de vet, att jag alltid kommer finnas där. Ett samtal bort. En snap bort. Alltid.
Men ändå… när slutsignalen gick i lördags så kändes det. En liten klump i magen. En blandning av stolthet och vemod. För nu lämnar många av barnen det här laget, och den här klubben som vi kämpat för ska göra det rätta – lyssna på barnen. Det hade kunnat se annorlunda ut, och jag har försökt gång på gång att göra skillnad. Jag har försökt vara barnens röst. Vi är flera som har försökt. Men det går inte. Och även om det är så här det nu kommer att bli, så känns det lite i hjärtat. Det är lite the end of an era.
Så där satt jag, med kalla fingrar och tusen minnen i hjärtat. Tacksam över att jag fått följa dem så länge.
Tacksam över att få vara mamma, i det stora, i det lilla, i allt däremellan 🤎
Jag skulle tycka det vore jätteintressant med ett inlägg om hur du hinner se och vara där för alla barnen ❤️ Jag är själv rädd för ha en stor familj nu eftersom mina föräldrar var ganska dåliga på det,och det var väldigt svårt att få tillräckligt med uppmärksamhet från dem när jag var liten.