Föräldraskap är som att kliva in i en magisk värld fylld av mysterium, där varje dag erbjuder nya överraskningar och utmaningar. Det är en resa som börjar med den första ultraljudsbilden och fortsätter med de första stapplande stegen, de första orden och alla oändliga ”varför” som kommer därefter.

Man säger att föräldraskap är livets mest betydelsefulla jobb utan betald semester, men också det enda jobbet där man måste bevisa sin kompetens genom att framgångsrikt överleva en zombieapokalyps – ja i form av nattliga vakor, blöjbyten och ibland galna matkrig. En dag känner man sig som en superhjälte när man lyckas lösa en kris medans man nästa dag ifrågasätter om man någonsin kommer att få gå på toaletten ifred igen. Man vet aldrig hur dagarna kommer att bli.

Det finns stunder av obeskrivlig glädje när ens barn för första gången säger ”jag älskar dig” eller tar en tugga av sin första hemlagade måltid utan att spotta ut den över hela bordet. Men föräldraskap handlar också om att hantera de tunga stunderna, som att trösta ett gråtande barn som är uppe hela natten med feber, eller de eviga stunderna av oro – kommer de att vara säkra, lyckliga, och framförallt, kommer de någonsin att förstå vikten av att lägga smutstvätten i tvättkorgen? Jag har tjatat på detta i över tjugo år nu.

Humor är hemligheten som håller föräldrarna vid sina sinnes fulla bruk. Skratta åt kaoset, åt de där ögonblicken när du inser att du har gått hela dagen med barnmat på kläderna eller när din sjuåring logiskt förklarar varför de tror att du inte vet något om livet. För att citera en klok förälder: ”Att ha barn är som att leva i ett hus som är konstant i brand – du bara vänjer dig vid värmen.” Ett annat citat som jag hörde häromdagen är ”Tiden är vår största valuta och det mest värdefulla bankkontot vi någonsin kommer att ha!” Och det är så otroligt sant, tiden med barnen kommer aldrig tillbaka så när det kanske känns som tuffast så borde vi uppskatta all den tid vi får med våra finaste skatter!

Mitt i all galenskap finns det också ett djup av kärlek och mening som inte går att jämföra med något annat. Föräldraskap lär oss ovärderliga livsläxor: tålamod när vi inte trodde att vi hade något kvar, ovillkorlig kärlek även när vi är på gränsen av vår förmåga, och insikten att de små ögonblicken – en kram, ett skratt, en tyst stund tillsammans – är de som verkligen betyder något.

Så oavsett om du är en blivande förälder som nervöst väntar på ditt barns ankomst eller en veteran som har överlevt tonårstiden, minns då att du inte är ensam. Vi är alla på den här vilda, underbara, och ibland vansinniga resan tillsammans. Och medan det kanske inte finns någon manual för ett perfekt föräldraskap, finns det en gemenskap av oss alla som stöttar, skrattar och lär oss av varandra längs vägen. Man lär så länge man lever.

Syskonkärleken är den mest genuina, visst är den? 😂

Att vara förälder till en tonåring och ett vuxet barn är som att navigera i ett okänt hav – en blandning av stormiga känslor, djupa samtal och stunder av tyst beundran. Det är en tid när föräldrar måste lära sig att balansera på en tunn linje mellan att vara stödjande och att ge utrymme för självständighet. Och gudarna ska veta att det är svårt ibland.

När barnen är små är jobbet att skydda dem från faror, hålla dem nära och lära dem rätt och fel. Men när de blir tonåringar och vuxna förändras dynamiken. Man inser snart att man inte längre kan skydda dem från allt. De måste få göra sina egna misstag, uppleva sina egna sorger och triumfer, och lära sig av varje erfarenhet på vägen.

Tonåringar är som små vuxna med stora känslor och ännu större drömmar. De ifrågasätter mycket, särskilt alla råd, och testar gränserna för sin nyfunna frihet. Det kan vara smärtsamt att se dem snubbla, men det är en del av deras resa mot att bli självständiga individer. Som förälder kan det vara svårt att hålla tillbaka när du ser dem göra fel val, men det är viktigt att komma ihåg att dessa misstag är deras bästa lärare. Att stå vid sidan och se på utan att ingripa kräver mod och tålamod.

Att ha ett vuxet barn innebär att möta en ny typ av föräldraskap. Man har inte längre den dagliga kontrollen över deras liv, och mina råd är inte längre lag. Istället är man en slags mentor och vän, någon som de kan vända sig till för råd när de behöver det, men som också respekterar deras beslut och deras rätt att leva sitt eget liv. Det kan vara svårt när man ser dem gå igenom svåra tider eller fatta beslut som du inte håller med om. Men det är deras liv att leva, och ibland måste du bita dig i tungan och hålla tillbaka det där ”vad var det jag sa?”.

Det är inte ovanligt att åsikterna krockar – vare sig det gäller karriärval, relationer eller livsstil. Man kanske drömde om att ens barn skulle bli läkare, men de kanske väljer att följa sin passion för konst. Att acceptera deras val och stötta dem i deras resa, även när man inte håller med, är en stor del av att vara förälder till en vuxen. Att vara stolt över deras mod att följa sina drömmar, även när det går emot ens egna förväntningar, är en av de största kärleksbevisen man kan ge.

Föräldraskapets senare faser kräver en djupare förståelse och en större respekt för ens barns självständighet. Det innebär att släppa taget utan att helt förlora kontakten, att finnas där när de behöver dig men också att veta när man ska ta ett steg tillbaka. Det är en övning i tålamod och kärlek, och även om det kan vara känslomässigt utmanande, är det också en tid av stolthet och förundran över de fantastiska människor ens barn har blivit.

Jag har ett speciellt band till alla mina barn. Vi har en tajt relation och vi pratar om allt! När de går igenom tuffa saker i livet så påverkas jag. Det är omöjligt att inte känna något. ”Små barn små problem, stora barn stora problem!” Visst har ni hört det förut?! Det stämmer verkligen.

Oavsett livets bergochdalbana och allt man tillsammans går igenom så är jag så otroligt stolt över mina barn. Över allt de lyckats med, för att de följer sin inre röst och alltid tror på sig själva.

Glada ungar!

Varför skriver jag allt det här nu då? Jo för att det är inte lätt att vara förälder alla gånger, och för att jag vet precis hur det kan vara. Under semestern kan det kännas extra jobbigt för många. Man ska räcka till, göra roliga saker och vara den bästa versionen av sig själv som mamma och pappa. Men vet ni vad, sänk alla krav och bara ta dagen som den kommer. Barnen blir inte lyckligare av man åker utomlands, de blir inte gladare av dyra sommarpresenter heller. Konflikter finns det alltid. Ingen är perfekt.

Krama era barn, eller skicka ett sms och berätta hur mycket ni älskar dem. Ta vara på varje minut ❤️

Äntligen, efter 90 dagars väntan så kom den första luktärten! Som jag har väntat, på Livias födelsedag slog den ut 🤍🤎🌿 Luktärten Juliet är en av de vackraste med sin vaniljvita och lite beige färg. Doftar sommar på riktigt! 

Här brukar jag sitta på morgonen, då dricker jag mitt kaffe och läser lite.

Jag har många favoritblommor, men luktärt är nog bland top tre vackraste av alla. Kanske för den har så söta fjärilsformade blommor och doftar så gott! Men sen är den också otroligt tacksam att ha i trädgården eller på balkongen. För luktärt ger många vackra buketter, ju flera blommor du plockar ju flera blommor kommer det.

Om man ska gifta sig är den här sorten fantastiskt vacker att ha i sin bröllopsbukett, jag kanske måste gifta om mig bara för blommornas skull 🤭

Har delat ett litet klipp från trädgården på Instagram, du kan se det här nedan om du vill 🤎🌿

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Så äntligen fyller den här lilla virvelvinden en hel hand, kan ni tänka er!? Våran starka, omtänksamma och smarta tjej. Hon är också utan tvekan den busigaste av alla 😂♥️

Vi sjöng för henne på morgonen och glädjen i hennes ögon glittrade. Hon är så oerhört tacksam för allt. Man kan ge henne en liten sten, hon blir så glad och rörd för allt.

Livia fick en Barbiedocka, och kläderna hon har på sig på bilden. Och så en jordgubbsbakelse med fem ljus. Lyckan var total!

Vi är så glada över att våran tjej mår bra, hennes första fem år har varit kämpiga emellanåt. Först med kikhosta när hon inte ens var året fyllda, och sedan med ITP som hon nu verkar få leva med. Men just nu är hon okej och mår väldigt bra ♥️

Nästa vecka ska vi ha kalas med övriga släkten, dagarna som varit är så varma och har tagit hårt på de gamla. Då är det bättre att vänta tills det blir lite svalare.

Idag är det en speciell dag, för idag fyller min Oliver 24 år ♥️ Det firades med tårta, kakor och sång. Syskonen var så spända på att fira storebror, Livia hade bestämt att Oliver bestämt skulle ha 24 ljus på tårtan. Fyller man år så måste man ju få ha lika många ljus i tårtan som man fyller. Allt annat vore skandal!

Charlie fick äran att tända ljusen. Men Oliver var tvungen att blåsa ut dem nästan direkt.

Livia ville ta kort med storebror, ja det har blivit tradition. Livia fyller imorgon och deras födelsedagsbilder betyder mycket för den lilla damen, hon tycker dessa två dagar är deras ♥️

Det finnas så mycket jag skulle vilja skriva, för jag vill ge alla mina barn världens alla kärleksförklaringar. Idag firade vi Oliver och hans närvaro gör mitt hjärta helt ♥️

Varje dag, varje år fylls jag av tacksam över att få vara mamma till mina barn.

Idag åkte hem vi hem till våra kompisar och badade 🌴🫧 Vi ignorerade det dåliga vädret, för har man lovat så har man lovat. Vi bestämde på midsommarafton att vi skulle bada dagen efter så det var bara att hoppa i badkläderna. Lite regn skadar ju ingen och jag tror barnen tyckte det var roligt ändå.

Till nästa år kanske vi bygger en sådan här liten pool själva. Men vi är ju otroligt bortskämda med att ha Vättern och att vara på stranden är det bästa som finns. Är man lite badkruka och vill att vattnet ska vara varmt så är det ju en dröm att kunna plaska i en uppvärmd pool, dessutom skönt att kunna vara för sig själva 😄

Livia var så glad över att få leka med bästa kompisarna, det här är den bästa dagen i mitt liv!

Det blev mycket mat över från midsommarafton så vi tog med oss allt till Rickard och Angelica, potatissallad smakar ännu bättre dagen efter!

Eftersom det blev ganska sent igår så var vi lite trötta och bestämde att det inte skulle bli så sent, men vips så var klockan redan efter 22. Det går fort när man har roligt 😊

Glad midsommar 🌼🍃 Det glada midsommargänget hemma hos familjen Ilmrud hade ett alldeles förträfflig firande som pågick in på småtimmarna. Vi dansade, åt god mat och lyssnade på toner från Thailand. En rolig och trevlig tillställning.

Barnens vänner kom och umgicks med oss också, en efter en trillande de in och snart var huset fullt av härliga människor.

Vi var extra glada att Rickard och Angelica kom, en tradition vi haft i många år att fira midsommar ihop kändes osäker i år då Rickard varit väldigt väldigt sjuk. Han drabbades av en otäck inflammation i hjärnan i våras och blev allvarligt sjuk. Nu är han på bättringsvägen och det är vi otroligt glada för. Ett tag såg det väldigt mörkt ut och vi var så rädda för att förlora våran vän. Det var hemskt! Det är en lång väg tillbaka, och jag tror Angelica kommer skriva om det när tiden för det är inne. Men just idag firar vi livet 🤎

Micke och Angelica visade sina snyggaste dansmoves, barnen skrattade så de fick tårar i ögonen. Kan hända att det inte blev små grodorna, men det svängde minsann ändå.

Vi planerar något stort inom kort och vi hann prata och planera lite kring det. Ser så framemot att kunna dela det med er sen.

Det blev oförglömlig dag som vi alla kommer minnas och förvara i våran hjärtan. En midsommarafton så som den alltid ska vara 🤎

Jag hoppas ni också hade en fin midsommar!

Det finns få upplevelser som kan mäta sig med glädjen och passionen som väcks när man engagerar sig i idrott. För många är sporten inte bara en aktivitet, utan en livsstil, en källa till personlig utveckling, tillfredsställelse och gemenskap. När barn börjar intressera sig för idrott, blir deras entusiasm ofta smittsam. För visst är det något speciellt när man som förälder ser barnens glädje för det dom gör. Detta gemensamma intresse stärker familjebanden och skapar minnen som varar livet ut. Vi lever för barnens intressen och vi tycker det är roligt, det är livet det!

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Mina älskade ungar, oavsett vad så älskar jag er villkorslöst.

En perfekt uppladdning innan midsommarfirande, Oliver och hans lag vann. Adam fick ett tufft motstånd mot IFK Norrköping, men det var nära nära att de kunde blivit vinst. Så bra kämpat.

Nu blir det uppehåll från matcher men träningarna fortsätter, ambitionsträning främst kanske. Viktigt att hålla igång kondition och styrka, men sen tycker jag det är lika viktigt med vila och sommarlov.

Usch vilka dagar jag haft, jag är så ledsen. Gråtit så mycket att ögon gjort ont. Det liksom kommer över mig på något sätt, en tanke, ett minne och alla fina texter som alla skriver om våran käraste Hannah.

Jag hoppas verkligen hon visste hur många som älskade henne, och vilken stor påverkan hon hade på andra människors liv. Vilket avtryck hon gjorde. Ibland tänker jag att jag borde sagt det oftare till henne.

Vi har delat så mycket tillsammans, och även om Hannah flyttade till Stockholm för många år sedan så hade vi alltid fin kontakt. Och som vi skrattade, herregud vad vi har skrattat. Vi hade en speciell jargong, en humor som ibland kunde vara lite vass men om allt väldigt varm. Vi var hennes favoritsekt, ja hon kallade oss för sekt hahaha. Älskade Hannah min underbara knasboll!

En tid i livet var också sambos, vi var fyra ungdomar och en liten Victor som bodde tillsammans. Hannah sjöng alltid ”klappa lilla magen magen magen” för Victor innan jag skulle natta honom. Hon älskade att skriva brev, och avslutade alltid med att skriva ”bubblor är bra” och kluddade ner hela pappret med små runda bubblor. På hennes arm tatuerade hon senare i livet faktiskt bubblor kring sina barns namn.

Jag tänker på Hannahs närmsta familj, hennes fina barn och man. Hennes pappa och bror. Sorgen är svart och bottenlös, och det får den vara ett tag. Men mellan allt det så är det viktigt att tänka på de fina stunderna, alla bra minnen. Jag vet att Hannah hade velat det, men usch vad svårt det känns just nu.

Här kan man sitta. Inne i växthuset och tanka energi, blunda och känna doften av sommar och tomat. Jag är glad att jag har busiga barn omkring mig, de får mig glad och känna kärlek. Jag saknar mina stora ungar, och längtar efter att få krama om både Victor och Oliver.

Växthuset är ett av mina bästa köp tror jag, det är inget stort stiligt växthus kanske men det är alldeles perfekt här hemma hos oss. Skåpet som jag köpte på secondhand blev pricken över i:et. För er som undrar så kommer växthuset från biltema, det var ett par år sedan jag köpte det men det finns säkert kvar i deras sortiment. Det har dessutom hållit sig helt och stabilt trots höstoväder och stormbyar.

Jag har sådan extrem tur med mina tomater, sorten heter Terenzo. Den är söt och väldigt god, har skrivit om dem många gånger tidigare. De ger också en otrolig skörd, ett år räknade vi till 1000 tomater på en tomatbuske. Ja du läste rätt! Terenzo är en tacksam tomat kan man säga och det bästa är att man inte behöver gulla med den så mycket. Vatten och lite extra näring ibland är det enda som behövs.

Jag lovade er att försöka hitta någon sida som sålde just dessa tomater menar inte hittat någon bra. Jag kanske kan skicka till er som väldigt intresserade till nästa år, för jag har således hur många plantor som helst. Det blir inga problem alls att spara extra mycket frön. Micke slängde ett gäng övermogna tomater i en av våra pallkragar i höstas, där har jag nu planterat sockerärtor men likt sjutton har det nu kommit upp hur många tomatplantor som helst.

”Bollarna” ser inbjudande ut tycker Amadeus 😁

Jag har en stor förkärlek för fina koppar, men så älskar jag ju min kaffe latte också. I växthuset hade jag tänkt inreda med lite fina färger, blå är min favortfärg. Jag kanske ska önska mig en sådan här kopp när jag fyller år. Visst är dem väl tjusiga!? Jag älskar dom!

Ni hittar kopparna HÄR!

En annan väldigt fin sak som matchar dessa koppar är den HÄR! Skulle passa perfekt att ha inne i växthuset eller vid cafébordet utanför. Fina tips till er också 🤎

Gurkorna börjar ta sig också, det går inte lika snabbt som förra året. Men det beror på att det inte varit så varmt nu på ett tag. Men å andra sidan så blir alla plantor härdade och starka när det är kallt och ostadigt väder. Det gäller ju framför allt de som står ute.

Dahlior är tuffa minsann, och de klarar mycket. Så länge man har bra stöd för dem när de blir lite högre. Jag brukar plocka pinnar i skogen och sätta ner bland mina dahlior, det blir både fint och är ett billigt alternativ.

Satte ner några jätteverbena sticklingar i kruka, vi får se om de tar sig. Men de brukar vara ganska lätta har jag hört. Vi får se, har inte så mycket erfarenhet av jätteverbena. Men det är roligt att testa något nytt.

Tack för att ni är så fina och läser mina rader. Och ger mig uppmuntrade kommenterar, er omtanke betyder väldigt mycket.

Hannah min Hannah ❤️ hon har på något sätt alltid funnits där genom alla skeden av livet. När jag ser tillbaka på tiden vi fick så fylls jag av en djup tacksamhet och en obeskrivlig saknad efter min bästa vän som nu inte längre finns.

När vi var barn, var Hannah en otroligt duktig scout (tro det eller ej), och var alltid snabb som blixten, ingen kunde springa snabbare än Hannah! Vi delade hemligheter, skratt och drömmar om våran framtid. Vi stöttade varandra genom skolans alla prövningar och tonårens stora förvirring. Hannah var alltid modig, medans jag var den försiktiga och lite fega. Men hon var den som alltid förstod mig, även när jag inte förstod mig själv. Våra barndomsminnen är fyllda av glädje och en tid när allt verkade möjligt. För vi ville så mycket. Kan hända att vi gjorde en del busiga saker också. Ibland blev vi osams, men lika snabbt blev vi sams igen.

Det var under tonåren när jag blev gravid, som Hannah verkligen visade vilken fantastisk vän hon var. Medan många andra vände sig bort eller inte visste hur de skulle hantera situationen, stod Hannah kvar. Hon var där genom varje steg – från den första chocken, genom alla rädslor och osäkerheter, till glädjen och utmaningarna med att bli mamma.

Hannah var den enda som var där för mig när jag behövde någon som allra mest. Hon följde med mig på läkarbesök, hjälpte mig med skolarbetet när jag knappt hade energi att hålla ögonen öppna, och hon var först på plats och kramade mig efter förlossningen. En nyårsafton jag aldrig kommer att glömma, Hannah gick direkt från festen till mig på sjukhuset. Hon tröstade mig när jag kände mig överväldigad och rädd, och firade med mig, de små segrarna som varje ny dag som mamma förde med sig. Hennes stöd var ovärderligt, och utan henne vet jag inte hur jag hade klarat mig.

När jag nu tänker på att Hannah inte längre finns här, känns det som att en del av mig själv har slitits bort. Hon har lämnat ett tomrum som inget kan fylla. Jag saknar hennes skratt, hennes varma leende och de stunder när vi kunde prata om allt och inget. Livet känns mindre ljust utan henne, och sorgen över att hon inte finns här är bottenlös.

Du kämpade mot cancern som tog ditt liv. Du var tapper in i det sista. När det till och med kändes som mörkast så såg du ljuset. Avståndet mellan oss slet sönder mig, för du vet att jag hade dåligt samvete jag hade ju velat vara hos dig. Men du sa alltid att jag hade nog och att du var omringad av de bästa. Alla dina vänner i Stockholm som du pratade så varmt om, jag är så evigt tacksam för dem. Och din man, du var så kär i honom. Din lillebror, författaren som du var så stolt över. Du ville alltid att jag skulle träffa just dem, och jag hoppas jag får göra det, men Hannah det skulle inte vara utan dig.

Att ha haft Hannah i mitt liv har varit en gåva. Hon har format mig på så många sätt, och minnet av henne kommer alltid att vara en del av mig. Och även om hon inte längre är här, kommer hennes anda alltid att leva vidare i mitt hjärta. Jag bär med mig alla de minnen vi skapade, och de lärdomar vi gett varandra. Tack, Hannah, för att du var min bästa vän, och den syster jag aldrig hade. Jag kommer alltid att älska och sakna dig. Kanske till och med heja på Bajen ibland, men bara ibland. Och jag kommer alltid finnas här för dina tjejer om de behöver mig. Tills vi ses igen, sov gott Hannah och som du alltid sa – bubblor är bra! 🥂❤️

Blev en väldigt sen kväll igår, jag var vaken in på småtimmarna och väntade på att Adam skulle komma hem efter sitt arbetspass på Vätternrundan.

Tidigare på kvällen gick vi ner på stan och tittade på starten och hejade på alla tappra cyklister som ska ta sig Vättern runt! De är helt otroliga som klarar det.

Livia och Mathilde var förtrollade av uppståndelsen i staden. Musik, glada människor och karuseller. Men det blev inga åk för mina raringar, jag är lite larvig när det kommer till karuseller. Tycker sådana där karuseller känns lite opålitliga, så jag vågar inte låta barnen åka. Men vi lovade att gå till stadsparken istället så det gjorde vi.

Vi hann hälsa på Adam och några av grabbarna i hans fotbollslag. De är ett härligt gäng, de är inte så allvarliga som de ser ut på bilden 😉

Stadsparken fick högsta betyg. Amadeus gillar fåglarna allra mest, pippin säger han och springer dit. Åka rutchkana och gunga är lite läskigt, nej vi håller oss till pippin och båten.

Livia ville hemskt gärna att jag skulle ta kort på henne vid det här vackra buskträdet. Det är en Koreansk blomsterkornell Cornus Kousa. Det är så otroligt fint och jag önskar verkligen att jag hade plats för ett sådant i min trädgård.

Den här blomsterkornellen gillar skugga så det är ett perfekt alternativ att lysa upp skuggiga partier med i trädgården. I slutet på sommaren så blir det rosaröda bär på trädet som faktiskt är ätbara. I Asien är det vanligt att man gör paj och juice av dessa bär. Och på hösten så får trädet härliga röda och oranga färger. Många fördelar och mycket glädje med att ha en Cornus Kousa.

På vägen hem gick vi genom hamnen, vi har en vacker stad ändå 🤎 Och vi bor ju i princip på andra sidan bron och det tar bara några minuter hem. Så ofta tar vi promenader här. Ta hand om er så hörs vi snart!