Debatten om barns synlighet i sociala medier är viktig. Den berör barns rättigheter, integritet och föräldrars ansvar. Men just därför blir den problematisk när alla influencers som delar sitt familjeliv framställs som oansvariga eller utnyttjande. Jag vill bidra med något som ofta saknas i den här diskussionen, verklig erfarenhet! Min erfarenhet, våran familjs erfarenhet.

Jag är mamma till tolv barn, i dag är de äldsta barnen 27, 25, 21 år och hela vägen ner till en treåring.

Vi medverkade i Familjen Annorlunda under flera säsonger, och jag har jobbat professionellt med sociala medier i över ett decennium. Jag talar alltså inte om hypoteser utan om år av arbete, ansvar och reflektion.

Barnmodeller är okej, men influencerbarn ska ses som utsatta?

Det är en inkonsekvent syn. Barn som jobbar i traditionella reklamkampanjer anses göra “ett jobb”. De arvoderas. De arbetar med okända vuxna i studio. Det är helt accepterat. Men barn som gör samma typ av samarbeten tillsammans med sina föräldrar i en trygg hemmamiljö, med människor de känner och litar på kallas plötsligt utsatta. Det är inte rimligt. Även influencerbarn arvoderas. Skillnaden är i praktiken minimal, och tryggheten är ofta större när barnet får vara med sin familj.

Inte heller annan offentlig exponering ifrågasätts, trots att barns integritet då är betydligt mer utsatt.

Här vill jag lyfta något som debatten helt undviker – Barncancerfondens kampanjer.

I årtionden har svårt sjuka barn visats i tv-reklam, tidningar och sociala medier. Mitt i sin mest utsatta livssituation. Deras vardag, deras lidande, deras prognoser allt är offentligt. Och det ses som fullt förenligt med barnkonventionen. Eller?

Det ses som viktigt, värdefullt och nödvändigt för att skapa förståelse och samla in pengar. Jag håller med om att dessa kampanjer behövs. Men då måste vi också vara ärliga, hur kan det vara okej att visa barn i en livshotande situation, men inte okej för mig att tex dela min dotters blodsjukdom? Som trots att den inte var lika allvarlig, ändå präglade vår vardag och min sorg som mamma? Vem avgör vilken sjukdom som är “tillräckligt svår” för att få delas? Vem avgör vilken smärta som räknas? Vem bestämmer vilka familjer som får berätta sin historia?

Det är en farlig väg att gå när andra människor, eller staten ska börja avgöra vad föräldrar får eller inte får dela, så länge barnen inte utsätts eller far illa.

Jag delade med eftertanke – och det hjälpte människor!

När jag berättade om min dotters blodsjukdom gjorde jag det ansvarsfullt. Aldrig i affekt. Aldrig för att exploatera. Alltid för att skapa förståelse. Resultatet?

• Föräldrar hörde av sig och sa att de tack vare mina inlägg förstått vad deras barn led av.
• Människor i liknande situationer kände tröst, igenkänning och mindre ensamhet.
• Vi fick själva stöd och kontakter som stärkte oss under svåra perioder.

Jag har hjälpt otroligt många människor genom att vara öppen. Att kalla det exploatering är att ignorera både intentionen och effekten.

Mina barn har aldrig farit illa!

Det är viktigt att säga detta tydligt, mina barn har aldrig tvingats till något! De har aldrig behandlats som rekvisita! De har varit delaktiga, trygga och glada. I dag, som vuxna, ser de tillbaka på både tv-inspelningar och samarbeten med värme. De uppskattar minnena, sammanhanget och att ha delar av sin barndom bevarad.

Jag vet vad jag pratar om.

Jag har inte gjort ett enda samarbete där mina barn varit i fokus på väldigt länge. Det har gett mig ännu mer tid att reflektera. Och jag står helt trygg i följande…

• Det går att vara offentlig och samtidigt vara en närvarande och ansvarsfull förälder.
• Det går att involvera barnen utan att utnyttja dem.
• Det går att dela svåra stunder utan att kränka barns integritet.

Sluta generalisera och börja istället att prata om ansvar!

Självklart finns det exempel på missbruk, precis som i alla branscher där barn medverkar. Men lösningen är inte att misstänkliggöra alla föräldrar. Lösningen är heller inte att staten ska börja styra våra privata berättelser. Det vi behöver är sunda riktlinjer, inte demonisering.

Jag är mamma till tolv barn. Jag har över ett decennium av erfarenhet i den här branschen. Jag har haft så många samtal med mina barn om detta, för självklart har även jag funderat på om vi tagit fel beslut ibland. Precis som alla föräldrar funderar på, gör vi rätt eller fel? Och jag vill understryka att ALLA gör fel, ingen är felfri. Men i det stora hela så är vi en trygg familj, barnen ser tillbaka på våra offentliga sammanhang med värme. Det är fina minnen. När människor runtomkring känner igen barnen från den tiden så blir de glada.

Sen bör man givetvis fundera på hur man väljer att dela sina barn, en naken barnrumpa ska vara oskyldigt. Sen finns det sjuka människor i vårt samhälle och därför bör man självklart vara försiktigt med vad man delar. Och jag vill inte förminska dessa problem för jag tycker det är väldigt hemskt. Men våra barn har inte tagit skada av detta, och de känner att det är helt okej!

Allt behöver inte vara svart eller vitt, eller är det så vi vill att det ska vara?

Min familj är ett levande bevis på att barn kan synas och må bra när föräldrar tar sitt ansvar.

Vilka veckor vi har haft. En hektisk höst har det varit. Höstlovet var mysigt, vi tog långa sovmorgnar, pysslade, bakade, läste böcker och var ute en hel del i regnet. Vi behövde verkligen den ledigheten.

Slutet på sommaren och den här hösten har varit lite kämpig av olika anledningar. Jag ska inte gå in så djupt på varför, men det har hänt en del saker som har påverkat mig. Påverkat oss. Och så är det ju i livet, det är inte alltid lätt. Det viktigaste är nog ändå att man i allt det jobbiga försöker vara positiv och se framåt, och sådan är jag. Tror det kan vara en av mina starkare sidor, att jag alltid är lösningsorienterat och vill se en lösning på allt. Det kommer oavsett alltid vad som än händer i livet finnas en fortsättning och då kan man lika gärna försöka se allt positivt.

Det hjälper inte att gräva ner sig och bryta ihop, även om det också är bra ibland. För man måste få utlopp, rensa hjärnan och få vara ledsen. Sen får man ta nya tag, se allt det fina omkring sig och kämpa vidare. För mig hjälper det att ha detta som ett mantra allt blir bra, allt blir bra!

Det blir vad man gör det till, eller ja man kan i alla fall påverka mycket själv. Håller ni inte med? Vi väntar vi på en operation, så mycket kan jag dela med mig utav. När vet vi inte, men någon gång i november. Själv har jag fått ont i en arm, eller ja armbågen. Misstänker att det kanske är reumatiskt. Brukar få ont i mina leder till och från, men det brukar alltid bli bättre efter ett par veckor. Nu har det gått månader. Drar mig för att söka men måste nog göra det snart om det inte blir bättre. Har någon av er reumatiska problem? Ni som hängt med länge här vet ju att jag också har problem med eksem som kommer i skov och jag är helt hundra på att ledvärken hänger ihop med det. Det är inte lätt att bli ”gammal” 😂

Hur som, barnen mår bra, och det är det allra viktigaste i livet. Mina älskade underbara ungar 🤎

Deus Diddi Dodde bus, kärt barn har många namn. Har nog aldrig träffat någon som är så lillgammal som honom. Alla roliga uttryck, det kommer så spontant. Så går han omkring med händerna på ryggen och lutar sig lite framåt som om han vore en liten gubbe. Vad hade vi gjort utan den här solstrålen!?

Han är inte speciellt förtjust i lekparken, gunga och åka rutchkana är inget för Amadeus. Lite otäckt faktiskt. Däremot så är långa promenader med hundarna spännande för då kan man kolla på bilar, räkna bilar och lära sig alla bilmärken.

Parrrrrraplyet med extra artikulering och betoning på r är viktigt. Tungan ligger rätt i munnen. Färger kan vara lite knepigt men vi tränar på det. Börjar misstänka att det kanske är så att han inte ser alla färger, att han kanske är färgblind precis som sina bröder Charlie och William. Det kan bli lite galet ibland, ja för det blir det när man är färgblind. Så många gånger som William tror grönt är rött och tvärtom.

Det var länge sedan jag visade något som jag virkat men idag testade jag att göra lite pyssel som passar till jul. Jag virkade små kransar som man kan hänga i julgranen, eller i lite granris. Ja eller egentligen kan man hänga dem vart som helst. De blev supergulliga!

Imorgon ska jag fota och filma till en reel som jag ska lägga upp på Instagram och här på bloggen så ni kan se hur jag gör. Hoppas det kan inspirera.

Ta hand om er och glöm inte, allt blir bra!

I tisdags var det dags för grabbarna att styra kosan mot Växjö. De hade blivit speciellt inbjudna till att komma och testa Östers fotbollsakademi, något de sett fram emot länge. Det är så häftigt att se när drömmar faktiskt börjar ta form, steg för steg.

Nästa år ska Charlie och Colin börja gymnasiet och drömmer om NIU (eleverna läser ett vanligt nationellt gymnasieprogram men får också specialiserad idrottsträning och kunskap inom till exempel näringsfysiologi och idrottspsykologi). Men det är en lång väg dit, men med rätt fokus och ödmjukhet kan man komma långt.

Redan från morgonen låg det något i luften. En sån där blandning av förväntan och fjärilar i magen. Väskan stod redo i hallen kvällen innan, skorna putsade, matchtröjor vikta. Detaljer som bara föräldrar riktigt lägger märke till men som säger allt.

Växjö visade sig från sin bästa sida. Hösten hade lagt sitt filter över staden, gula löv, klar luft, och sol som tittade fram mellan molnen. Det finns något så harmoniskt över Växjö. En stad som känns både modern och hemtrevlig på samma gång.

Akademin gjorde verkligen intryck. Allt var välorganiserat och genomtänkt. Tränarna var proffsiga men samtidigt så jordnära, precis den kombinationen man önskar sig. Grabbarna fick visa vad de kan, och de gjorde det med både hjärta och glädje.

De beskrev hur tempot var högt, men stämningen otroligt bra. Man märkte att det fanns en passion för fotboll, både bland tränarna och spelarna. En sån där miljö där man känner att alla vill samma sak – utvecklas, utmanas, ha roligt!

Delar ett klipp som Östers IF lagt ut, där kan man också skymta Colin i bild.

View this post on Instagram

A post shared by Östers IF (@ostersif)

Efter träningen hann de andas ut och prata lite om dagen. Det blev många skratt och ännu fler historier att berätta på vägen hem. Sådana stunder betyder så mycket. Det är inte bara fotbollen i sig, utan allt runt omkring gemenskapen, resorna, samtalen i bilen, känslan av att vara på väg någonstans.

Och även om det bara var en dag, så var det en stor dag. En sån där dag man minns, för att den gav energi, inspiration och lite extra självförtroende.

Det är speciellt att få se sina barn följa sina drömmar. Man inser att allt slit, alla matcher i regn, sena kvällar, smutsiga skor och oändliga tvättar faktiskt leder till något större.

Jag är så otroligt stolt och tacksam. För deras driv. För att de får chansen. För att de tror på sig själva 🤎

Tack Växjö, för värmen, för inspirationen och för en dag som alla grabbar kommer minnas länge.

Och nu är det ju höstlov vilket betyder lite extra tid, men knappast lugnare tempo. Flera provträningar väntar den här veckan, nya planer, nya möjligheter. Det är full fart, men på det bästa sättet. Väskorna står redan redo igen, och jag känner bara en sak, så länge de fortsätter ha glädjen, viljan och hjärtat med sig då är allt precis som det ska vara!

Hej fina ni  🤎

Hoppas ni haft en lugn och mysig helg, och att veckan börjat bra. Här har det som vanligt varit fullt upp, med vardagskaoset som man både älskar och blir lite trött av på samma gång. Tvättmaskinen har gått varm, kylskåpet har tömts snabbare än jag hunnit fylla på, och någonstans mitt i allt har jag försökt hinna andas, tänka, känna efter lite.

Ibland kommer de där stunderna då man bara stannar upp, mitt i vardagen bland skor i hallen och halvfulla kaffekoppar och inser hur mycket livet faktiskt rymmer.

Ibland säger någon något som fastnar. Sådär så man nästan måste stanna upp mitt i allt och bara låta det sjunka in. Häromdagen sa en vän till mig “Du är en väldigt bra mamma, du ser och finns för alla dina barn.”

Och alltså… jag blev så rörd. För det är ju precis det man vill, eller hur? Att se dem. På riktigt. Att finnas där, inte bara som den som fixar mat, skjutsar och håller ordning, utan som den som känner av, lyssnar, försöker förstå.

För det är så lätt att känna att man inte räcker till. Att man borde gjort mer, hunnit mer, varit mer. Men när någon säger sådär, att man ser och finns då landar det i hjärtat. För det betyder att barnen känner det också. Och det är nog det finaste man kan få höra som förälder.

Jag tänker ofta på hur olika mina barn är. Hur var och en har sitt sätt att vara, sina små egenheter, sina sätt att visa kärlek. Och man får liksom lära sig varje gång att hitta vägarna till just dem. Det är inte alltid lätt, men det är värt allt.

Att vara mamma är så mycket mer än att bara “ta hand om”. Det är att stå kvar när det stormar, att vara tryggheten när allt annat gungar, men också att våga släppa taget lite ibland. Att förstå att de måste få prova själva, även när hjärtat nästan går sönder.

I lördags var en sån där dag som satte igång precis allt. Jag var och tittade på mina tvillingars sista seriematch med laget. Sista. Och det känns fortfarande konstigt att skriva det.

Det var mulet och lite kyligt, och jag satt där med händerna djupt ner i jackfickorna. Deus värmde mig med sitt bus. Och jag tror nog att han charmade några av de andra föräldrarna på läktaren också.

Jag har följt majoriteten av de här grabbarna sen de var pyttesmå. Tröjorna hängde som klänningar, skorna var för stora, och blicken full av förväntan. Jag har sett dem växa upp, utvecklas, hitta sig själva – både på planen och utanför. Jag har fått så fina relationer till många av dem, pratat, skrattat, tröstat, peppat. Jag har varit deras röst när det varit tufft. När något känts orättvist eller svårt, när någon behövt att en vuxen faktiskt lyssnar och agerar.

Och jag vet att de vet, att jag alltid kommer finnas där. Ett samtal bort. En snap bort. Alltid.

Men ändå… när slutsignalen gick i lördags så kändes det. En liten klump i magen. En blandning av stolthet och vemod. För nu lämnar många av barnen det här laget, och den här klubben som vi kämpat för ska göra det rätta – lyssna på barnen. Det hade kunnat se annorlunda ut, och jag har försökt gång på gång att göra skillnad. Jag har försökt vara barnens röst. Vi är flera som har försökt. Men det går inte. Och även om det är så här det nu kommer att bli, så känns det lite i hjärtat. Det är lite the end of an era.

Så där satt jag, med kalla fingrar och tusen minnen i hjärtat. Tacksam över att jag fått följa dem så länge.

Tacksam över att få vara mamma, i det stora, i det lilla, i allt däremellan 🤎

Som ni förstår så går barnen all in när det kommer till halloween. Ett kommersiellt jippo som många anser att det är. Jag tycker det är roligt, det lockar fram det kreativa hos människor och festligheter som skapar glädje och skratt. Allt behöver ju inte landa i att handeln ska tjäna pengar på oss människor, ja menar det gör dem ju ändå. Och det behöver inte kosta en massa. Klipp och klistra av något du har hemma, eller sminka dig till en otäck katt? Det finns så många möjligheter. För mig personligen så landar det lite i samma tanke som med Thanksgiving. Man träffas, umgås och firar varandras sällskap. Tacksam för allt. Låter nästan lite religiöst men ni förstår hur jag menar. Det kommersiella jippot behöver inte ha baktankar. Vill man inte fira halloween eller Thanksgiving så kan man avstå, men att glädjas för andra kan man ändå göra.

EmmyLou har denna helg varit både zombie, spöke, läskig clown och katt. Och jag tror katten kommer att vinna.

Min lilla leopardkatt, tycker hon ser lite läskig ut ändå. Visst gör hon?

Den här tjejen är våran lilla tespion (hon tycker det är så roligt när vi säger så), familjens teaterapa. Jag skulle inte bli förvånad om hon blev skådespelare, sångerska, dansare eller alltihop. Sjunger mest hela tiden och älskar att vara framför kameran.

Tiden får utvisa, men halloweenkostymen är klar i alla fall!

Klockan är långt efter midnatt.

Ligger vaken i sängen och skriver, väntar på att tonåringarna ska komma hem från sin fest. Det går liksom inte att somna förrän jag hört dörren öppnas, stegen i hallen, det där halvdämpade skrattet som säger att allt är okej. Ni som vet ni vet!

Utanför fönstret är det tyst. Den där råa, fuktiga kylan har smugit sig in, den som bara finns när hösten verkligen tagit greppet. Jag var ute tidigare ikväll och plockade de sista rosenskärorna. Deras stjälkar var redan kalla, nästan slappa av nattluften. Frosten står redo nu, och snart faller de till vila. Känns verkligen som sommarens sista andetag.

Det finns något märkligt trösterikt i det. Allt som lever måste få vila, också vi. Men ibland tar det tid att förstå när det är dags att sakta in, eller förändras.

Jag har tänkt mycket den senaste tiden på kroppen, på hormoner, på hur lätt det är att bli missförstådd som kvinna. När man börjar närma sig klimakteriet händer något subtilt, nästan osynligt, men det påverkar allt. Hjärnan, sömnen, humöret, tålamodet. Vissa dagar känns det som om hela systemet går på reservkraft. Min allra närmaste vän har kommit in i klimakteriet, hon är där mitt i skiten om man får uttrycka det så? Det är ju inte lika smärtsamt för alla, men för henne har det varit det. Och jag har på nära håll fått se hur hon har kämpat, inte bara med allt som kan följa klimakteriet utan också för att få hjälp.

Jag har läst en del forskning, det visar sig att östrogen påverkar dopaminet i hjärnan, alltså samma signalsystem som styr fokus och energi. När hormonerna börjar svaja, kan man få symtom som liknar ADHD. Och vet ni vad? Många kvinnor får just den diagnosen, trots att det egentligen handlar om hormonella förändringar.

Det säger något om hur dåligt vi fortfarande förstår kvinnokroppen. Vi lever i en tid där kvinnor medicineras för symtom som kanske egentligen bara är kroppens sätt att ropa: ”Se mig. Jag förändras.” Ledsamt att vi inte kommit längre.

Och kanske är det just det jag försöker göra nu, rikta strålkastaren lite mer mot mig själv.

En gång sa en kvinna till mig: ”Ibland behöver man rikta strålkastarna mot dig själv.” Jag minns att jag blev tyst. Tänkte mycket på vad hon egentligen menade.

Nu förstår jag. Vi behöver alla göra det. Våga se, våga rannsaka, våga stå för det som inte längre fungerar, i oss själva, i relationer, i grupper, och i sammanhang.

Och kanske är det just det Motala AIF FK också behöver göra nu?

Efter dagens match står det klart att Maif inte lyckades avgöra serien och ta klivet upp till division 1. Istället väntar ett tufft kval. Men ibland måste man stanna upp och se sig själv i strålkastarljuset för att kunna gå vidare starkare. Det gäller oss alla.

Hösten är här. Allt förändras. Men inget är förlorat.

Jag vet inte vad det är med hösten, men så fort löven börjar falla och kvällarna blir mörkare kommer pyssellusten fram här hemma. Det är som om hela huset ropar efter tända ljus, doften av kanel och små kreativa projekt runt köksbordet. Men så är ju hösten min favorit också 🤎🍂 En vän till mig sa för ett tag sen med missnöjd ton, nu har du din härliga höst, bara att du njuter nu då! Och jaaa, även om kylan biter tag om kindern och det blåser upp till storm så älskar jag hösten.

Eftersom Halloween närmar sig med stormsteg, så blev det ännu ett pyssel idag, små, läskiga spöken gjorda av hushållspapper.

Barnen tycker det är så spännande med Halloween. De pratar om utklädning, bus eller godis och alla dekorationer vi ska sätta upp. Och just de här spökena blev en riktig favorit! De är så enkla att göra att till och med de minsta kan vara med, och resultatet blir riktigt sött (eller lite lagom läskigt, beroende på hur man målar ögonen 😉).

Allt man behöver är:

🤎 Hushållspapper eller servetter

🤎 Vatten

🤎 En flaska

🤎 Folie att forma huvudet med

🤎 Lite svart färg eller en tuschpenna till ögon och mun

🤎 (Om man vill hänga dem) en tråd att fästa i toppen

På klippet nedan finns en enkel beskrivning!.

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Lycka till med era spöken. Ett lätt mysigt pyssel som passar alla!

Det är något särskilt med höstdagar som doftar regn, kaffe och barnskratt. När man inte planerat så mycket, men ändå får hjärtat fyllt av de där små stunderna man aldrig vill glömma…

Tänk att jag fortfarande kan plocka in dahlior från trädgården. Visst är det fantastiskt!?

Idag blev det ännu en sån där dag som jag vill stoppa ner i fickan och spara.
Ni vet, en sån där helt vanlig höstdag när regnet smattrar mot rutan, doften av kaffe blandas med lim och barnskratt och man tänker att just nu, precis här, är det faktiskt alldeles perfekt.

Vi plockade fram sax, lim, toarullar och en hel hög med löv vi samlat på vägen hem från skolan.
Tanken var att pyssla lite snabbt, men ni som har barn vet… “lite snabbt” blir sällan just det. 😅

Teddy och Bruno vill hemskt gärna också vara med men där gick gränsen. Våra älskade hundar, ska alltid vara med, men jag tror att löven utifrån gjorde dem extra nyfikna. Udda beteende av matte tyckte de nog båda två.

Amadeus satte igång med största allvar.
“Mamma, min igelkott heter Bob!” sa han stolt.
Och så tittade han på mig, med den där blicken som går rakt in i hjärtat:
“Vad ska din igelkott heta då?”

Kroppen till igelkotten klar…

Jag älskar de där små stunderna. När världen utanför får pausa en stund och allt som betyder något ryms i ett rum fullt av skratt, kladdigt lim och fantasi.

Det blev löv över hela golvet, lite färg på bordet och väldigt mycket glädje. Och när vi var klara satt vi bara där och beundrade våra små skapelser. Vi var stolta, trötta och hade färgfläckar på fingrarna. Så enkelt, men ändå så stort. Små händer som skapar, små hjärtan som växer.

Barnen ställde sina igelkottar bordet, och ikväll efter att barnen lagt sig tände jag några ljus nöjt av en kopp te och bara tittade på de fina skapelserna. Dagar som dessa påminner mig om att det faktiskt är det lilla som är det stora 🤎

Ta hand om er, och testa att göra några igelkottar ni också!

View this post on Instagram

A post shared by Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Vaknade ganska utvilad imorse, åtminstone kändes det så vid sju. Efter lunchen var jag helt slut. Och nu ikväll kommer jag troligtvis somna till godnatt sagan.

I vanlig ordning tog jag imorse en kopp kaffe och gick ut med hundarna i trädgården. Teddy ville gärna gå på en längre promenad men det fick snällt vänta en stund. Han har blivit könsmogen och tonåring på samma gång. Testar gränser, utforskar och ger sig gärna ut på egna äventyr så fort man vänder ryggen till. Det har varit en utmaning ett tag men jag måste ändå säga att han börjat lugna ner sig lite. Tycker att aktivering och att låta hjärnan få jobba lite extra hjälper under dessa perioder för hunden. Sen är hundar likt människor olika såklart, Teddy är väldigt lugn om jag ska jämföra med våra tidigare hundar. Och Bruno är ännu lugnare. Älskar mina lurvisar 🤎

Förra helgen tittade vi på fotboll och hejade på Charlie, Colin och övriga laget i U15. Det blåste, regnade och var kallt. Första riktigt ruggiga höstdagen faktiskt. Stormen Amy drog in och även om det inte var värst här i Östergötland så kände vi av stormen. Och i helgen som var spelade grabbarna match i Örebro. Nu väntar en match hemma och sen är serien klar. Efter det väntar nya äventyr. Just nu provspelar många i laget, eller nästan majoriteten av laget i andra klubbar. Hur det blir framåt återstår att se.

Förra veckan hann jag också med att handla vinterskor till de minsta barnen, kläder efter väder som de säger. Kan hända att jag glömt uppdatera en del saker inför hösten men nu är barnen varma och goa. Och det går verkligen ingen nöd på dem. Värre är det med de större tjejerna, och då menar jag inte i nöd utan mera att de helst vill och önskar ha specifika plagg. Det är ju ingen nyhet att det tydligen är ”klädkod” i skolorna numera. Ni fattar vad jag menar. Det ska vara speciella jeans, en viss look och det senaste i modeväg. Har jag misslyckats som förälder? Nej jag känner väl inte så, men trots det kan jag inte sluta att klandra mig själv lite grann. Det är inte samhällets fel att barn känner att de vill leva efter skönhetsidealet, eller? Man behöver inte se ut på ett visst sätt, och definitivt inte identifiera sig med skönhetsbranschen som flitigt promotar vissa ideal. Men det är svårt, alla yttre faktorer och omständigheter påverkas människan av oavsett om man vill eller inte. Jag kan bara ta ett vuxenansvar i detta och försöka lära mina barn att det inte sitter i hur man ser ut eller i hur man klär sig. Hitta en sund balans, vilket är lättare sagt än gjort idag. Allt var inte bättre förr men nog sjutton var inte botox lika vanligt när jag växte upp. Idag hör man om ungdomar som börjar med botox innan de fyllt tjugo för att börja förebygga ett åldrande. Hur sjukt??? Det är så vansinnigt så jag hittar inte ord.

Nog om detta, det var inte alls meningen att komma in på den här men frågan känns oundviklig. Jag passade på att prova en ”mammakorv” och himmel vad många engagerade sig i denna jacka. Jag frågade mina härliga vänner på Instagram vad det tyckte om jackan och många tyckte köp!

Mammakorv. Jag vet inte vad jag tycker om det smeknamnet. Låter det inte lite ovärdigt? 😄

Jag gillade trots allt korven och ångrar att jag inte köpte den. En perfekt vinterjacka till alla kalla fotbollsträningar. Och den här mysiga ”nalletröjan” som jag fastnade för.

Letade efter en sportbehå och det hittade jag också, älskar när man kan vara effektiv. In och ut i affären med allt man behöver.

De senaste två helgerna har jag varit chaufför till tonåringarna. Men det är jag så gärna, kalla det för att curla om du vill själv kallar jag det för trygghet. Självklart tröttnar jag ibland men jag kan verkligen inte slappna av om jag inte vet att barnen kommer hem tryggt. Någon gång i framtiden kommer jag säkert sakna detta farande. Nåväl jag erkänner det kanske bara är ett mantra för att överleva 😄

Veckans bästa dag lider mot sitt slut, måndagar är enligt mig den bästa dagen. Jag vet att majoriteten inte håller med mig och jag kan inte förklarar varför jag alltid gillat måndagar men så är det. Söndagar är däremot är ingen höjdare, borde rimligtvis vara det egentligen eftersom den infaller precis innan favoritdagen. Men nej, bara en ren väntan. Dock spelas det mycket fotboll på söndagar och därför är dagen helt och hållet förlåten. Vem funderar ens på vilken dag i veckan som är bäst?

Och apropå fotboll, i helgen som var så fick lördagen stå för underhållningen. Oliver med sitt Oskarshamn AIK mötte Skövde och det var en rolig match. Något har hänt i laget och nu börjar grabbarna hitta spelet. För det var väl det som var problemet tidigare, väldigt många individuellt skickliga spelare men tillsammans kunde de på något sätt inte få till ett avslut. Några målchanser kanske men över lag så har det inte varit bra. Det har mest varit peta och spring och det har misslyckats. Frustrerande, speciellt när man ser vilka duktiga spelare laget har.

Därför är det så fantastiskt att se utvecklingen i Oskarshamn, man blir glad! Nu är det mera tiki-taka minsann, med bekväma spelare som får med sig bollen i spelet och använder djupled till sina anfallare i farliga ytor.

På språng för att se sista minutrarna på Charlie och Colins match.

Kaffe kaka tredje raka! Det blev en vinst till slut! Förbannat gött. Idrott väcker känslor, jag skrek rakt ut. Deus ropade – Ooooooliver! Och sedan hoppade han ner från trappan och började dansa på gräsmattan.

Ibland vill man klona sig för att kunna vara överallt. Kanske att det skulle få bli min superkraft ändå om jag fick välja. Micke var redan plats, tur att man kan dela på sig.

Tvillingarna kunde också fira en vinst, men det var nära att det blev lika.

Det är inte många matcher kvar för U15, sen tror jag att det kan bli en stor förändring för många. Men det kommer jag återkomma till i ett annat inlägg.

Motala AIF´s representationslag knep också en seger! Tränare Jesper Beurling har gjort ett bra jobb ihop med assisterande tränare. Men det största jobbet har spelarna gjort, grymt!

Summa summarum kan vi kort och gott säga att det blev en bra fotbollshelg för min del! Men, måndagen var efterlängtad…