Efter många långdragna förvärkar så kom hon till slut lilla hjärtat. Som vi har väntat. Och jag kan verkligen säga att ingen graviditet eller förlossning är den andra lik. Lilla hjärtat lurade oss många gånger. Det började med att slemproppen gick i tisdags, då trodde jag verkligen att det var på gång. Jag hade inte alls direkt ont, men eftersom tvillingarna var födda på 40 minuter efter att proppen gått så vågade vi inte chansa. Vi packade in alla barnen i bilen och åkte till Linköping. Jag fick en och annan värk i bilen så jo jag trodde att hon skulle komma. Vi åkte hem till Mickes föräldrar som skulle vara barnvakt. ”Jaha då åker vi mot BB då!?” Micke ville åka direkt, men eftersom jag inte hade regelbundna värkar så kände jag att vi lika gärna kunde stanna hemma så länge som möjligt, och så var vi ju ändå nu på plats i rätt stad. Värkarna kom och gick, en del starkare än andra. Jag ringde till förlossning för att informera om läget. Men som jag skrev tidigare så fick jag till svars att min förlossning inte var prioriterad pga av oregelbundna värkar och att de hade fullt upp. Jag är inte den som krusar, och när jag får ont så blir jag ännu mer tjurskallig. Så ville de inte ta emot mig så tänkte jag inte heller komma. Hur som helst så stannade vi kvar en bra stund hos Mickes föräldrar utifall att det skulle sätta fart, men det gjorde det inte, det blev snarare tvärtom. När ens omgivning dessutom varannan minut frågar hur det känns, är det på gång och vad tror du så kände jag mig bara stressad. Vi åkte hem igen.
Onsdagen var lugn, förutom en extrem trötthet. Jag var sur. Kände inte alls igen min kropp, förlossningen borde ju hoppat igång?! Fick några obetydliga värkar men inget mer. Fan. Micke blev stressad över situationen.
På torsdagen 02.30 vaknade jag av värkar igen. Äntligen! Nu kör vi tänkte jag. Låg kvar i sängen och inväntade nästa värk. Nähe det kom ingen? Jodå men med 15 minuters mellanrum eller mer. Försökte somna om men det gick inte. Gick ner i köket och stökade lite och väckte barnen. Precis när Victor skulle gå ut genom ytterdörren så kom det en jätte stark värk. Han vände och gick in igen och upp på övervåning för att väcka Micke. ”Är det på riktigt nu?” Vadå på riktigt? Det har väl varit på riktigt hela tiden liksom! Så in med barnen i bilen igen och färden gick mot farmor och farfar i Linköping. Värkarna höll på från och till, starka men oregelbundna. När vi kom fram så ringde jag förlossning och sa att nu ÄR det på gång! Men nää det tyckte inte dom. Vi skulle avvakta och höras av senare på eftermiddagen. Värkarna var starka men inte tillräckligt regelbundna. Gahhh jag höll på att få spelet! Micke bara skrattade av hopplöshet när jag berättade att vi inte skulle åka upp till BB. Vi blev på dåligt humör båda två. Jag hade ont, värkarna var starka och även om jag hade tid att återhämta mig mellan värkarbetet så var jag bara så otroligt trött. Vi packade ihop oss och åkte hem. Jag fick inte den hjälp jag ville. Jag tyckte att de kanske kunde gjort en kontroll, lyssnat på bebisen och bara funnits till som ett stöd. Om inte annat för att lugna oss. Men nej.
När vi kom hem så tvättade jag, diskade och gjorde så mycket jag bara kunde mellan dessa värkar. Vi åkte och handla på Willys och åkte ner till mekonomen och bytte ut lite lampor på bilen. Jag hade så galet ont, men jag var tjurig och tänkte att nähe kunde dom inte ta emot oss förut så ska jag inte besvära dom nu heller. Micke började irriterat sjunga pokerface när jag dammsög. ”Jo jag har värkar, det är sant!” Så grät jag lite. Tyckte så synd om mig själv och Micke var världens dummaste. Jag ringde min vännina och sydde ur mig lite skit, det kändes bättre. Vi kom överens om att hon skulle vara barnvakt OM det skulle bli läge att åka mot BB. Jag fortsatte att greja här hemma. Nattade tvillingarna och började att städa på övervåningen. Men efter ett tag så stod jag inte ut längre. Hur länge skulle jag ha det så här? Hade inte energi kvar. Orkade inte mera. När klockan var 23.00 så ringde jag min vännina och Micke åkte och hämtade henne.
Vi åkte mot Linköping. This is it! Och visst var det så, men jag var tvungen att fråga Micke i bilen. ”Är det verkligen på riktigt nu?” Han svarade med att det var det och att jag gärna inte skulle bryta hans fingrar samtidigt som han försökte köra bil. Okej! Det gick fort in till BB. Jag ringde till förlossning från bilen och sa med mycket bestämd ton att nu kommer vi. Vi blev inskrivna 23.50. Och då var jag öppen 6 cm. 00.20 fick jag min efterlängtade lustgas. I was in heaven jiiihaa! 00.51 klart fostervatten avgår. Lustgasen var hela tiden vid min sida och jag började sjunga pokerface för min kära man som då helst ville dö lite granna. Jag berättade också att svärfars mintuu hade samma effekt som lustgasen. Barnmorskorna skrattade. 00.53 fick jag min första krystvärk 00.56 föddes våran dotter 🙂
En mycket trött mamma, men så otroligt lycklig ♥
Länge länge låg vi och tittade på vårt lilla mirakel. Så fin och perfekt och alldeles underbar.
Våran dotter har fått namnet Tuva-Li Estelle Juni Ilmrud ♥
Det har varit bestämt sen länge tillbaka. Det sistnämda namnet Juni valde vi på väg in mot BB. Det var nämligen våran granne Petra som sa det straxt innan vi åkte ”kommer hon nu 1 Juni så måste hon ju få heta Juni” Och så fick det bli 🙂
3200 gram och 49cm lång
Vi åkte hem samma dag hon föddes. Men vi fick snällt vänta in ronden som började gå 09.00. Allt var fint med vår lilla flicka så straxt därefter var vi på väg hem till alla förväntansfulla syskon. Som jag längtade efter mina busungar!
På vägen hem somnade jag flera gånger i bilen. All spänning liksom försvann och bara tanken på att jag snart skulle få sätta mig i soffan och bara pusta gjorde mig trött. Efter förlossningen så får jag alltid ett överdrivet adrenalin påslag. Hade bara sovit 2 timmar den natten. Och hade dessutom varit vaken sedan 02.30 natten innan. Så nog slog tröttheten till. Men det glömde jag snart, för på parkeringen så möter vi en stolt storasyster som väntar på oss med världens största leende.
Micke höll knappt på att komma innanför dörren med lilla Tuva-Li, Colin skrek ”min bejbis min bejbis” 🙂
Med syskonkärlek som denna så blev familjens minsta väl mottagen 🙂
På köksbordet står en blomma från mormor och morfar 🙂
Och jag måste tacka er för alla fina grattishälsningar. Jag blir riktigt rörd över era fina ord. Alla kommentarer har varit ett stort stöd för mig genom detta. Även om jag vet att ni är många som följer mig på bloggen så blir det mer på riktigt när jag läser allas kommentarer. Känns galet bra! Tack ♥
Det var en lite uppdatering, mera kommer såklart!
Kram