Alltså, ni vet den där känslan när man bara vill vara ute hela tiden? Där är jag nu. Det är som att trädgården ropar på mig så fort jag tittar ut genom fönstret. Och så fort jag kliver ut, så glömmer jag bort allt annat. Som jag skrev i mitt förra inlägg så ligger jag lite efter med allt så just nu gör det ingenting att jag lägger all tid ute i trädgården.

Barnen älskar att vara med. Det är inte alltid så effektivt, haha, men desto mysigare. Min lilla hjälpreda bär runt på lådor med plantor och är så stolt, visst smälter man ju lite. Det är så fint att få dela det här med dem, att visa hur saker växer, att det tar tid och hur spännande det är när det väl börjar gro och växa.

Har man inte hunnit att förså så vill jag bara säga – det är inte försent att så sommarblommor och några favoriter jag verkligen vill tipsa om att direktså nu är Rosenskära (Cosmos) – busenkla och blir höga och vackra. De ni kan se på bild i godislådorna. Sen har vi Sommarmalva – så söt och blommar länge. Vill man skapa en riktig sommaräng så tycker jag man ska sätta Blåklint. Luktärt är också en favorit, men det tar ca 90 dagar för den att blomma så det kanske man ska försöka få ner i jorden lite tidigare.

Vi har också sått sommarblommor direkt i landen nu. Jag har insett att man inte behöver vara supertidig med precis allt, och vissa saker mår faktiskt bättre av att sås lite senare. Så om du ligger efter så är det ingen stress!

Växthuset börjar ta form nu. Det är lite kaos där inne, men det känns som mitt lilla krypin. Dessa bilder är tagna för ett tag sedan så vid det här laget har det verkligen börjat växa. Jag älskar att sitta där en stund på kvällen när det börjar skymma. Dricka något, glo på plantor och bara vara tyst en stund. Så ja, nu är det verkligen trädgårdstider. Det är stökigt, grönt, lite för mycket att göra och helt underbart.

Hoppas du också får känna lite så 🤎 Och om inte – sätt ett frö i en kruka, ställ det i solen och se vad som händer. Det behövs inte så mycket mer än så.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så började vi med ett projekt, en ny plats för klematisen Paul Farges och Montana Mayleen och som vanligt slutade det med att jag drog igång tre andra grejer samtidigt. Ni vet kanske hur det är 😂

Men nu står i alla fall klätterstödet där, med klematis inplanterad och vattnad, och jag har markerat rabatten med stenar. Det blev många stenar och till slut blev rabatten väldigt stor.

Det är alltså här den nya perennrabatten ska vara, med olika slags buskar, blommor och kanske något litet prydnadsträd. Jag vill helst att det ska blomma från tidig vår till sen höst, och med vintergröna små formklippta buskar. Kanske får jag plats med en murgröna om jag har tur, drömma kan man alltid.

Och precis som på andra sidan huset så ska vi gjuta egna trampstenar som jag vill placera i mitten av rabatten.

Montana Mayleen har något mörkare bladverk som blir fint i kontrast till Paul Farges, dock är den sistnämnde lite känd för att gärna vilja ta över. Vi får se hur det blir, lösningen på det problemet är ju bara att beskära hårt.

Deus är pepp på projekten✌🏼

Första juni. En sommardag med doft av nyklippt gräs, värme som smyger sig in under huden och den där förväntansfulla känslan som alltid följer med när någon man älskar fyller år. Tuva har blivit tonåring. Tretton år. Hur är det ens möjligt?

Det är någonting magiskt i att få vara med och se sina barn växa upp förändras och formas, men också något som gör lite ont i hjärtat. Jag vet att många av er känner igen er. Tiden springer, och vi hinner knappt blinka förrän vi står där med en tonåring framför oss. Ett barn som börjar bli stor. En flicka som för varje dag kliver ett steg längre ifrån, men också närmare sitt eget jag.

Vi firade henne med jordgubbstårta (såklart!) och massor av kärlek. Tuva strålade. En sån där genuin glädje som bara barn, eller tonåringar kan ha när dagen är deras. Hon höll tårtan med stolthet, och det slog mig hur mycket trygghet det finns i de där enkla, vardagliga stunderna. Tårta på en glasfot, leenden i trädgården, grönskan som ramar in det lilla livet som egentligen är det största vi har.

De senaste dagarna har jag också försökt komma ikapp med trädgården. Det går lite trögt, om jag ska vara ärlig. Jag ligger visst efter, som vanligt den här tiden på året. Nya projekt har gjort att jag börjat i helt fel ände, men det gör egentligen ingenting. Det blir nog bra i slutändan, det blir det ju alltid på något märkligt vis.

Ett av de där nya projekten har dock gett mig rejäl beslutsångest. Jag har börjat planera en ny rabatt med perenner ni vet, en sån där som ska blomma, spraka och leva från tidig vår till sen höst. Och gärna med lite vintergrönt också, så det inte blir så naket under de kalla månaderna. Men alltså… The struggle is real! Det finns så otroligt mycket vackert att välja mellan, och jag snurrar lätt in mig i färgkartor, blomningstider och kontraster. Jag vill hålla mig till en viss färgskala, mjuka toner som harmonierar och då minskar alternativen ganska snabbt. Och som om det inte vore nog så är jag också fast besluten att jobba med olika höjder. Det ska bölja och skifta, ge känslan av en levande målning. Det blir nog bra när jag väl bestämt mig…

Jag tänker ofta på det. Hur livet inte måste vara så himla märkvärdigt för att kännas meningsfullt. Det är inte alltid de stora äventyren som gör störst avtryck, utan snarare det där lilla som händer mellan allt annat. En blick över köksbordet. Ett samtal i bilen. En hand som håller i ens utan att man bett om det.

Och ibland, mitt i allt som känns stressigt, svårt eller oöverkomligt, behöver man bara stanna upp och titta på sina barn. Eller sin tonåring. Då landar allt igen.

Grattis vår älskade Tuvis. Du är klok, rolig, snäll, eftertänksam och alldeles alldeles underbar. Vi är så stolta över dig ♥️

I flera års tid har jag levt med en stalker. Ett ord som låter kallt och avlägset, men för mig är det personligt, verkligt och skrämmande. Det har påverkat mig på fler sätt än jag kan förklara. Ibland så mycket att jag har tappat lusten att skriva, att dela med mig, att vara här. Det har påverkat mitt mående, min tillit, min trygghet.

Jag vill ändå börja med att säga, jag är en ganska stark person. Jag har lärt mig leva med att bli ifrågasatt. Lärt mig hantera förutfattade meningar om mig, mina barn, mina val. Och framför allt, jag har lärt mig leva med näthat. Det offentliga rummet är hårt, och för mig har det blivit en vana att behöva försvara mig. En vana. Det är egentligen helt fruktansvärt att behöva vänja sig vid något sådant.

Redan för många år sedan spelade jag in Trolljägarna. Då hade jag levt med förföljelsen i flera år. Vi hittade personen bakom. Men 13 år senare… är jag fortfarande utsatt.

Ibland har jag i affekt delat utdrag ur de brev jag fått på mina sociala medier – inte för att ge henne utrymme, utan för att få ur mig det. För att visa att jag ser henne. Att jag inte är rädd för att säga ifrån. Samtidigt vill jag inte ge henne syre. Jag vill inte ge henne en plats i mina kanaler. Det här är en person som vill åt min energi, min uppmärksamhet, och jag har valt att inte mata det. Jag fick även rådet att inte dela något av det hon skickar till mig. 

Men även om jag inte delar allt, så pågår det i mitt liv hela tiden från och till. 

Hon har dessutom inte nöjt sig med att kontakta bara mig. Hon har sträckt sig till mina nära och kära. Människor jag älskar, människor som inget har med detta att göra. Det tär. På relationer, på orken, på min känsla av trygghet. Inte heller så roligt för alla de som blivit kontaktade på olika sätt och vis. 

Jag har mottagit anmälningar, där stalkern uttryckligen tagit sig friheter att ifrågasätta mitt föräldraskap! Brev och samtal med socialtjänsten helt i onödan för att stalkern stör sig på mig! Jag är oerhört tacksam i allt detta att socialtjänsten bemött detta drev mot mig på ett lugnt och förstående sätt. De har tydligt förklarat att de måste utreda (vilket jag verkligen förstår) men att de snabbt förstått att detta enbart är nättroll som gör detta för att förstöra för mig.

Självklart påverkar det mig, även om det inte finns någon substans i anklagelserna. Jag blir också ledsen för att man använde socialens tid och resurser på mig när det finns andra som verkligen behöver den.

Samma med anmälan till försäkringskassan, jag har inte gjort några fel därav mynnade det inte ut i något mer än att det tar tid, tid som bör läggas där den behövs. 

Förra hösten i september eller oktober blev jag kontaktad av ett produktionsbolag och de öppnade upp känslor inom mig som jag i flera år försökt pressa undan. På ett sätt kändes det helt overkligt, och på ett annat sätt blev jag ställd men också väldigt frågande. Min första reaktion var att inte ge stalkern luft, ville inte ge av mig själv i samtalet kring den här personen. 

Jag är med i i My Martens dokumentär. Även hon är utsatt för en stalker. Vi har aldrig riktigt pratat djupt om det tidigare, trots att vi borde ha gjort det. För när produktionsbolaget hörde av sig till mig och berättade mer – så föll bitarna på plats.

Mys stalker… är min stalker. Från början.

Jag kunde knappt tro det, men när Isabelle från produktionsbolaget skickade bilder på breven My fått, såg jag det direkt. Det är hon! Det tog en stund för mig att ta in allt. Det jag precis insett. Jag ringde upp Isabelle och berättade det, och hon bokstavligen skrek rakt ut i telefonen: “Du fattar inte hur stort det här är!!! Du har räddat Mys liv!!!”

I över ett och ett halvt år har de jobbat med den här dokumentären. Men svaret, nyckeln – fanns hos mig hela tiden.

Mys historia ser lite annorlunda ut än min, hon har också en Flashbacktråd. En av Sveriges längsta. Det är efter den tråden dokumentären fått sitt namn. Men jag hoppas, innerligt, att när du ser den – så förstår du lite mer av allt jag inte orkat berätta. Alla de där gångerna jag inte log som vanligt. Alla de där gångerna jag varit tyst. Jag har inte delat med mig av allt, inte ens för produktionsbolaget. För jag orkar inte. Det blev så tydligt när vi träffades och synkade, jag bröt ihop och grät. Och jag gråter inte för främmande människor, jag gråter ju inte ens inför mina närmsta människor. 

Det blev påtagligt, allting kring denna stalker. Min bästa kompis Angelica satt med under inspelningen, det blev tufft även för henne med att få se mig krascha i allt. Hon är också en av dem som fått motta hat av denna människa på grund av mig. Även om jag vet att det inte är mitt fel så blir jag självklart ledsen över det. 

När My delar med sig av sin historia i sin dokumentär blir jag påverkad, hon blottar sin vardag i hur det är att leva med den här stalkern! Jag gör tvärtom och försöker gräva ner allt trots att jag fortfarande lever i skiten! Har liksom bestämt mig för att det inte ska påverka min vardag, men det gör det ju ändå. Till och med när produktionbolaget till en början frågade mig angående allt som rör detta så kunde jag inte berätta allt, mest för att skydda mig själv för att inte riva upp sår. Men också för att jag vill skydda min familj. Mina barn är mitt allt och detta ska inte få påverka dom överhuvudtaget. Sen blir man paranoid, vem eller vad kan man lita på? Så många gånger genom åren som jag blivit inbjuden till event, och träffar där jag tackat nej på grund av obehagskänsla. Nu är jag väldigt hemmakär och känner inte alls behov av att lämna mitt trygga bo men visst är det orättvist att någon sjuk människa kan påverka mig såhär!? 

Till en början efter att jag haft kontakt med produktionsbolaget så skulle jag inte ha kontakt med My. De ville undersöka allt vi hade gemensamt med stalkern. Få Mys reaktion på film när de berättade om vad de kommit fram till. Men efter det så pratade jag med My i sex timmar, vi har ju hörts av genom åren men inte på grund av det här. Jag blev mentalt slut efter detta, både i kropp och själ. 

Micke blev nog lite orolig, han undrade om det verkligen var värt detta. Han såg ju hur dåligt jag mådde. Produktionen hörde av sig och blev också oroliga. Jag var helt slut! Svårt att förklara för någon annan hur detta river upp sår inom mig, men det var tufft. 

I samma veva som detta kom på tal så var jag mitt upp i en annan strid som tog enormt mycket tid, något som jag inte delat här på bloggen men som man kan läsa om på Instagram. Det handlade om barnens idrott och deras rätt till trygghet. All min vakna tid gick åt att läsa stadgar och lära mig allt om barnkonventionen. Att då helt plötsligt riva upp saker som jag bestämt mig för att begrava var inte helt lätt, men på något sätt så kändes det självklart att få stopp på allt. Men det är ju också ett övervägande och en chansning, för jag vet att så fort jag ger syre till stalkern så börjar hon igen och på en helt annan nivå. Hon finns där hela tiden, men när jag inte skriver här på bloggen så kan jag ändå begränsa henne lite. Men ska hon få bestämma över mitt liv egentligen? 

Produktionen gav mig trygghet, de skulle alltid stötta mig. Det känns fint, kvinnor som lyfter andra kvinnor is the shit! Men efter dokumentären har jag nu åter fått ta emot mindre trevliga påståenden och visst har jag fått brev hemskickat igen. Det är hemskt.

I Mys fall verkar hon ha varit mera besatt av att skicka prenumerationer, det har hänt mig med men inte på samma sätt och i samma utsträckning. 

När det kommer till stalkern så har vi båda våra historier. Och hon har skadad oss båda på ett brutalt och hänsynslöst sätt. Nu i efterhand så ångrar jag sååå mycket att jag inte bad produktionen som jobbat med Mys dokumentär om att få medverka när de konfronterade stalkern. Jag vet inte om det gett mig någon sinnesro, eller om det hjälpt mig på något sätt. Men jag hade velat få chansen att få vara med. Även jag har frågor! Och även om jag är arg, ja arg som fan så vill jag försöka förstå människan.

Det här är inte slutet på min historia. Det finns mycket mycket mera jag skulle vilja skriva men som jag inte kan dela i nuläget av olika skäl. Men kanske, äntligen kan detta vara början på ett långt avslut? Glad över att My får hjälp att sätta stopp för för stalkern. Jag hoppas att det även kan hjälpa mig. 

Tack för att du läser. Och tack för att du finns kvar. Jag vill hänga med dig här men det är ibland tufft, hoppas du förstår nu ♥️ Jag ska verkligen försöka att inte låta stalkern påverka min närvaro här.

I vår familj händer det alltid något. Med alla barn, två vuxna och en pomeranian som tror att hon är drottningen av universum, är det aldrig tyst – men det har ändå känts tomt det senaste året. Förra året förlorade vi vår älskade labrador, Cosmo. Vår trofaste, kloka, och aningen korvfixerade vän som var med oss genom så många kapitel av vårt liv. Tomrummet efter honom har varit påtagligt, som en bortglömd pusselbit som inte går att ersätta. Ingen av våra hundar går att ersätta, de har ju en speciell plats i hjärtat.

Men så kom han. Teddy. Vår lilla Micro Goldendoodle. Ett lurvigt, nyfiket och alldeles oemotståndligt litet charmtroll med ögon som kan smälta isberg och en energi som skulle kunna driva en hel stad. Vi visste direkt att det var något speciellt med honom. Och ja, vi är kanske lite partiska, men titta på honom – har ni sett en Goldendoodle-valp någon gång? De ser ut som små gosedjur som rymt från leksaksaffären. Bedårande söta.

När Teddy tassade in i vårt hem var det som om hela atmosfären förändrades. Toffie, vår lilla pomeranian-drottning, gick först runt och blängde misstänksamt som om hon tänkte: “Vem har bjudit in den här lurviga typen?” Men redan efter några dagar började hon skutta runt med sin nya kompis som om de alltid hört ihop. Nu hittar vi dem ofta tillsammans i soffan, tätt intill varandra – ett fluffigt radarpar i miniformat. (Se bilder ihop på sötnosarna längre ner)

Och barnen… ja, låt oss bara säga att vi numera har ett nytt internt familjedrama: “Vem får hålla Teddy nu?” Det är dagliga förhandlingar som skulle göra diplomater imponerade. Men Teddy tar det med ro. Han älskar alla lika mycket – så länge de är beredda att kasta bollen, ge magen en klapp och eventuellt smyga till honom en godisbit när de tror att ingen ser.

Att ha hund i familjen är verkligen något speciellt. Visst, det innebär extra promenader i regn och lera, men fördelarna är många. Gemenskap och ansvar, våra barn lär sig tidigt vad det innebär att ta ansvar. Att mata, rasta och aktivera en hund är inte bara en syssla – det är en viktig livslektion i omtanke, tålamod och konsekvens. Oändlig kärlek och tröst, en hund dömer aldrig. Den är där med svansen viftandes oavsett om dagen varit fantastisk eller katastrofal. När någon av barnen haft en tuff dag i skolan finns Teddy där, med sin mjuka päls och sina snälla ögon, redo att trösta. Hundar har en magisk förmåga att känna av våra känslor och ge oss precis det vi behöver – en varm nos i handen eller en lekfull puff med tassen.

Ja hundar har en helt fantastisk läkekraft, och jag har sett det ur många perspektiv. När jag jobbade inom vården så hade jag ofta med mig min Devil. Namnet fick han efter första natten hemma hos oss, han tuggade sönder allt. Men han blev sen en underbar vårdhund och delade med sig av sin kärlek på ett beundransvärt sätt. Han kände av människan och närmade sig på olika vis beroende på vem han träffade.

Hittade ett gammalt inlägg med mig och Mr D från när det begav sig. Så glad över alla år vi fick tillsammans.

När vi nu bestämde oss för att öppna vårt hem för en ny hund var det med både glädje och vemod. Ingen kan ersätta Cosmo, Devil eller de andra – för de kommer alltid att ha en alldeles egen plats i våra hjärtan. Men vi kände att flocken saknade något, någon. Och den där “någon” visade sig vara Teddy.

Nu är hemmet fullt av glädje, bus och nya tassavtryck i hallen. Toffie har fått en bästis, barnen har fått en ny lekkamrat och vi vuxna… ja, vi har fått ännu en hårig familjemedlem som älskar oss villkorslöst – och som förmodligen kommer sno våra tofflor i många år framöver.

Första bilden hemma ❤️

Och många flera bilder har det blivit…

Här var Teddy så liten, man glömmer hur fort de växer.

En bild på Teddy och lillhusse när vi var på väg hem.

Och nu har den lille krabaten vuxit, till och med vuxit om Toffie. Teddy väger nu 4,5 kilo och Toffe 3,5 kilo. Det är svårt att säga exakt hur stor Teddy kommer att bli, men han är en micro goldendoodle så han är ju modellen mindre. Dock så var han störst i kullen så kanske blir han lite lite större.

Här tog vi en bild efter lunchen idag, tänkte jag skulle återskapa första bilden på Teddy här hemma, men Toffie stod och skällde på mig ville vara med. Så här är dom bägge två.

Och så en mobilbild som jag skickade till våran härliga uppfödare Pink Diamonds kennel Går ni i tankar att skaffa en fyrbent vän så kan jag verkligen rekommendera att ni besöker Pink Diamonds kennel.

Välkommen hem, Teddy. Flocken är komplett igen ❤️

Den 21 och 22 februari fyllde mina otroliga tvillingar 15 år! Ja, två födelsedagar – för självklart kunde de inte ens komma överens om att födas på samma dag. Redan där började tävlingen: “Vem kom först?” “Vem fick mest uppmärksamhet?” “Vem har egentligen rätt till den första tårtbiten?”

Men en sak är säker – oavsett födelsedag delar de något större än ett familjenamn: kärleken till fotbollen. Dessa två killar lever och andas fotboll, och jag misstänker starkt att deras första ord faktiskt var “offside”. Skor, benskydd och sockspro strumpor sprids i hemmet som konfetti, och varje dag är en ny chans att analysera en match, öva på en ny fint eller diskutera VAR-beslut med en glöd som skulle få riktiga experter att rodna. Jösses vilka diskussioner det blir ibland.

Trots deras eviga tävlingar är de oslagbara tillsammans. De är inte bara fotbollsnördar av rang, utan också två av de finaste killarna man kan tänka sig. Snälla, roliga och alltid redo att kämpa för det de tror på – vare sig det gäller en match eller vem som egentligen var först ut i livet (Det spelar ingen roll, de är båda vinnare i mina ögon).

Men det som verkligen gör dem speciella är inte bara deras födelsedagar eller bollkontroll – det är deras enorma hjärtan. Dessa killar har en kärlek till fotbollen som är större än en Champions League-final, men ännu större är deras kärlek till sina syskon, vänner och alla omkring dem. De är alltid där, redo att stötta, dela med sig och sprida glädje. De firar andras framgångar lika mycket som sina egna, ger kramar (även om de kanske suckar lite först) och har en omtänksamhet som gör världen lite varmare. 

Brorsorna är bäst!

Räksmörgås och sushi är en favorit.

Så, grattis våra två fotbollshjältar, födda på olika dagar men oskiljaktiga ändå. Fortsätt drömma stort, sparka boll och sprida glädje – och glöm inte att mamma fortfarande är snabbast på att ta en straff… åtminstone i teorin!

Älskar er till månen och tillbaka, varsin dag och alla dagar däremellan!

Ensam civilist försöker ta en “avslappnad och naturlig” selfie i hemmamiljö. Ingen fiendekontakt förväntad, men risken för självförvållad förnedring är hög.

Sittande i en förmodligen ergonomiskt olämplig position. Benen domnar, men det ignoreras. Uppdraget har påbörjats.

En pålitlig iPhone med en kamera skarpare än min självinsikt. Fingret på avtryckaren, redo att släppa lös en salva av bilder.

Håret arrangeras i en “jag bryr mig inte men ändå lite” look. Det känns övertygande i teorin.

30 sekunder planering. 5 minuter plåtning. 15 minuter stirrande på resultatet och ifrågasättande av livsval.

Bild 1 – ser alldeles för nöjd ut. Bild 2 – ett försök att le, men snarare en grimas av existentiell ångest. Bild 3 – anständig, möjligen till och med bra. Slutligen, en selfie godkänns för publicering.

Mission accomplished. Moralen förblir intakt (hoppas jag). Möjligen lätt förhöjd blodcirkulation i höger ben.

Tänk så mycket tankeverksamhet för en tillsynes lätt bild att ta. En operation som inte alltid är så lätt. Ni förstår säkert att jag skojar lite, men jag hoppas att min rapport eventuellt kan bidra till några skratt.

Även om det var ett tag sedan jag tog den här selfien och byggde den här sängen så tycker jag det är roligt att visa båda. Nu måste jag väl erkänna att det inte var jag som snickrade ihop sängen, jag ger all cred till Micke för det är han som byggt den efter mina önskemål. Att bygga en egen våningssäng till barnen är inte bara ett sätt att skapa en unik och personlig möbel, utan också ett riktigt roligt och givande projekt. Vi bestämde oss för att tillsammans skissa upp våra egna ritningar och anpassa sängen efter våra behov och önskemål – och resultatet blev precis som vi hade tänkt oss!

Barnen älskade sängen!

Vi började med att mäta rummet noggrant och skissa upp en design som skulle vara både stabil och säker för barnen. Våra huvudmål var…

Stadig konstruktion – eftersom barn ofta klättrar och leker i sin säng, var säkerheten högsta prioritet.

Enkel men snygg design – vi ville ha en stilren och naturnära känsla (senare valde vi även att måla sängen).

Anpassad storlek – eftersom standardmått inte alltid passar perfekt i mindre utrymmen eller när man har begränsat med utrymme, ville vi kunna justera sängens bredd och höjd efter vårt behov. När ritningarna var klara köpte vi material och började bygga. Det var en riktigt rolig process där vi tillsammans såg sängen växa fram bit för bit. Micke är grym på att snickra!

Madrass köpte vi från ikea och sedan klippte vi den så att passformen skulle bli perfekt!

Det här är en tillfällig lösning, när storebror flyttar hemifrån så flyttar sängen upp på övervåningen.

Nästa projekt (för vi har att göra) blir att måla om i sovrummet, sy ett överdrag till sänggaveln i tjockare linnetyg. Och bygga två sängbord.

Alla hjärtans dag. Jag vet att många tycker att det bara är en kommersiell dag, men vet ni vad? Jag gillar den ändå. För visst behöver vi en dag där vi stannar upp och faktiskt påminner oss om att visa lite extra omtanke? Inte bara till vår partner, utan till barnen, vännerna, familjen – och kanske viktigast av allt, till oss själva.

Dagen till ära så gjorde vi flätor format till ett hjärta, Livia blev så nöjd med sin frisyr.

Här hemma har vi firat med mys, massor av kramar och såklart något gott att fika på. Barnen och jag har bakat vaniljhjärtan i långpanna – en av de godaste kakor som finns om ni frågar mig. Smakar precis som de klassiska små vaniljhjärtana, men är så mycket enklare att göra. Perfekt när man vill fixa något snabbt men ändå lyxigt.

Och är det något jag verkligen älskar, så är det att samla familjen runt fikabordet. Få sitta ner en stund, ta en kopp kaffe, lyssna på barnens små pratstunder och se dem njuta av något hembakat. Det är så mycket kärlek i de där små stunderna. Det behöver inte vara stort och överdådigt, det är det lilla som gör skillnad.

Så om du vill sprida lite kärlek idag – baka en kaka, ge någon en extra lång kram eller skicka ett litet sms till någon du inte hört av dig till på länge. Det är de små sakerna som betyder mest.

Och om du vill baka något riktigt gott till din älskling (eller till dig själv – för vi måste ju unna oss också!), så kommer receptet här…

Lova mig att ni provar detta! Den smuliga, spröda degen tillsammans med den krämiga fyllningen är helt magisk.

Världens godaste vaniljhjärtan i långpanna

Kakan

• 500 g smör
• 10 dl vetemjöl
• 3 dl strösocker
• 2 msk vaniljsocker
• 1 msk bakpulver

Fyllning

• 2,5 dl kesella (vanilj)
• 5 dl crème fraiche
• 4 st ägg
• 3 dl strösocker
• 1 msk vaniljsocker

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader. Ta fram en långpanna, ungefär 30×40 cm, och täck den med bakplåtspapper – för vi vill ju inte att degen ska fastna och skapa kaos.

Blanda ihop alla torra ingredienser till mördegen. Om du har en matberedare, kör på – det går snabbt och enkelt. Har du inte det, dela receptet i två och gör två omgångar istället. Degen är ju ganska generös.

Tryck ut hälften av degen i långpannan – var inte rädd för att ta i lite.

Vispa sedan ihop kesella, crème fraiche, ägg, socker och vaniljsocker – detta blir din krämiga fyllning. Bred ut den över hela degen, tänk på att varje hörn ska få sin del.

Smula nu över resten av mördegen på toppen av fyllningen – var inte rädd för att vara lite generös här också.

Grädda i nedre delen av ugnen i ca 30 minuter ( jag hade min kaka inne i ugnen ni 40 minuter) – håll koll så att inget bränns! Låt kakan svalna en stund (för det är svårt att vänta, jag vet) och skär sedan upp i härliga rutor.

Och voilà – en drömmig kaka som får alla att le!

Nästa gång vi bakar den här ska vi smaksätta fyllningen med citron.

Hoppas ni får en fin kväll!

Idag stannade världen upp. En internationell tyst minut för de liv som släcktes så brutalt i Örebro. En minut av stillhet, men också en minut som ekade av smärta, saknad och den ofattbara orättvisan i att någon aldrig kom hem igen.

En vecka har gått sedan det värsta massmordet i modern svenska historia. Och jag har så svårt att ta in vad som har hänt. Det är ofattbart.

Jag har tänt ett ljus. Ett litet ljus som inte kan förändra det som hänt, men som får brinna för dem vi förlorat. För deras familjer, deras barn, deras vänner som nu tvingas leva vidare i en verklighet som aldrig kommer bli densamma. För alla drabbade, vars liv raserades på ett ögonblick.

Vi behöver varandra nu. Vi behöver visa att kärleken är större än hatet, att vi står enade i sorgen, att vi aldrig accepterar våld som en del av vårt samhälle. För varje liv som togs ifrån oss finns nu en tom plats, ett hjärtslag som tystnat – men också ett ansvar för oss alla att bära vidare deras minne med värdighet och omtanke.

Låt oss aldrig vänja oss vid detta. Låt oss vara ljus i mörkret.

För Örebro. För de vi saknar. För kärleken.

🕯️❤️

Tänk att vi fått fira vår älskade mormor på hennes stora dag! 80 år – det är inte fy skam! Igår var en hel familj samlad, 11 av 12 barnbarn på plats, och en restaurang fylld med skratt, prat och bus.

Vi styrde kosan mot Restaurang Lyckan, och ja, namnet kunde inte vara mer passande. Här satt vi, en hel klan av glada själar, och njöt av mat i världsklass. Biff bearnaise, plankstek, och såklart barnens favorit – pannkakor med sylt och grädde. Kan man ens bli annat än lycklig? Vi brukar alltid äta middagar här när vi firar stort.

I väntan på maten så roade vi oss med snapchatfilter, något som den äldre generationen tyckte var väldigt roligt.

Och lite myror i brallan blev det allt hos de mindre middagsgästerna.

Amadeus, familjens lilla charmör, som lyckades charma oss allihop (som om han någonsin misslyckas med det?). Han satt där och njöt av sin förrätt, vitlöksbröd med vitlöksdipp, som om det var det bästa han någonsin smakat. Varenda tugga åts med en njutning som fick andra att nästan ångra våra egna val – ”Ska man ta en extra portion kanske?”

Håkan mormors make eller som barnen säger, morfar tyckte maten var fantastisk!

Mormor, vår stjärna, njöt av kvällen med sitt varma leende, och vi andra passade på att samla minnen för livet. Det blev historier från förr, skålande för framtiden, och en hel del skratt åt tokigheter som bara vi i den här familjen kan förstå.

Mysigt att ha Victor hemma på besök också, Västerås ligger ju inte så långt bort men tillräckligt långt för att man inte tar en spontantur över dagen. Vi är glada över att han kunde kunde komma. Oliver bor numera i Oskarshamn där han spelar fotboll, det känns lite som hemma för mig eftersom jag tillbringat mycket tid där som liten. Min pappa kommer därifrån och så har jag min faster boende i Påskallavik. Oliver hade ju också gärna velat komma men han hade träningsmatch borta mot Kalmar FF. De spelade 2-2 vilket är ett superbra resultat!

Engla-Frejas pojkvän Alan var med på middagen, han är en i familjen nu efter alla år. Snällare kille får man leta efter. Vi saknade Williams flickvän Ellen, men hon bor och jobbar i Norge nu under några månaders tid. Men som vi ska ta igen allt vi missat sen när hon kommer hem igen.

Mätta och belåtna samlades vi sedan utanför restaurangen och sjöng det vackraste vi kunde, sen hurrade vi glatt så då ekade mellan husen.

Tack älskade mamma, mormor och svärmor för att du är just du, och för att vi får vara en del av ditt fantastiska liv. 80 år och fortfarande drottningen av vår familj! Vi älskar dig!

Hej kära läsare,

Det har varit tyst här på bloggen ett tag. Och ibland, när livet snurrar som det gör, behöver man stanna upp en stund för att hitta rätt balans och få ordning på sina tankar. Men nu är jag tillbaka, och jag känner mig mer redo än någonsin att dela med mig av det som varit och det som komma skall.

Under den här tiden har jag haft möjlighet att verkligen reflektera över mitt liv. Jag har fått blotta mina innersta känslor, de där som jag kanske inte har velat visa eller ens riktigt förstått själv. Jag har gått igenom en period av tystnad, inte bara här på bloggen utan också i mitt eget sinne, för att bearbeta något som har påverkat mig i många år – något som jag kanske inte varit redo att prata om förrän nu. Det har varit tufft, och stundtals har det känts som om jag inte riktigt har kunnat fånga orden, som om jag varit fast i en känsla av att inte riktigt kunna uttrycka mig på det sätt jag ville. Men jag har lärt mig mycket under denna tid. Och kanske, för första gången på länge, har jag fått ett avslut på det som jag bär på, och som på många sätt har varit osynligt för andra.

Jag vet att många av er har undrat varför det varit så tyst här, och för att vara helt ärlig har det inte bara handlat om att jag inte haft tid. Det har handlat om att bearbeta en känslomässig resa som jag nu känner att jag är redo att dela med er – men jag är inte riktigt där än. Jag har valt att inte gå in på detaljer än, men jag lovar att när tiden är rätt, kommer ni att få veta mer. För ibland måste man ge sig själv utrymme för att förstå och bearbeta innan man kan öppna upp för andra. Och jag hoppas att ni förstår detta. Tack för er tålamod.

Men livet rullar på, och vi har alla våra egna vardagsutmaningar. För mig innebär det att jag ofta är mitt i en virvelvind av aktiviteter och sysslor, inte minst för att mina tolv barn har en hel del att hålla på med. En stor del av vårt liv just nu är barnens idrott, och fotbollen tar upp mycket av vår tid. För när vi inte är på träning, så planeras och organiseras det för nästa vecka, nästa månad – det är en ständig rörelse, och det är något som verkligen tar på krafterna, men som samtidigt ger så mycket tillbaka.

Även om det just nu är försäsong och vi inte är mitt uppe i tävlingsmatcher, så är det fortfarande mycket tid som går åt till fotbollsträningar, förberedelser och att vara med barnen när de utvecklas och bygger sina färdigheter. Och trots att vi inte spelar matcher än, så ger dessa stunder på fotbollsplanen så mycket värde för oss alla. Det handlar om att vara där, att engagera sig och att vara en del av deras passion och utveckling. Och jag märker att det inte bara är barnen som växer, utan även vi föräldrar, i vårt sätt att stötta och finnas där för dem.

Att få vara en del av deras resa, att se dem kämpa, vara med och heja på, är så värdefullt. Jag är otroligt tacksam för att få vara en del av den här världen. Och även om det ibland känns som om vi lever våra liv i en ständig uppbyggnad av träningsscheman och aktiviteter, så är det här en tid i deras liv som är så viktig. Och jag vet att även om det ibland känns överväldigande, så är det precis dessa stunder som gör oss starkare som familj. Det handlar om mer än att bara hålla koll på tider och placeringar – det handlar om att bygga relationer, skapa gemenskap och minnen som kommer vara med oss länge.

Så, ja, det har varit en paus här på bloggen, men livet har inte stannat upp. Det har rullat på, kanske snabbare än jag haft tid att skriva om. Men nu känns det som om jag är tillbaka på banan, och jag ser fram emot att dela mer med er – om fotbollen, om våra familjefrukostar och om den lilla resan mot avslut och ny början som jag just nu befinner mig i.

Tack för att ni är här. Jag uppskattar verkligen er förståelse och ert tålamod. Och när jag känner att tiden är rätt, kommer jag att berätta mer om vad som har pågått under min paus. Tills dess, så ser jag fram emot att fortsätta denna resa tillsammans med er.