I couldn’t help but wonder… när blev morgnarna min favoritstund på dagen? Jag som alltid varit en nattmänniska.

Men ni vet den där stunden när huset fortfarande är tyst, kaffet är varmt och dagen inte riktigt har börjat än. Jag har börjat smyga upp lite tidigare bara för att få den där stunden för mig själv. Sitta i soffan, slå på teven och bara landa innan allt drar igång. Annars så är ju jag en bokälskare, och när tiden inte finns för att sitta still och läsa så lyssnar jag gärna på ljudböcker.

Hur och helst, jag började titta på en serie häromdagen och jag fastnade på en gång. Love story, det är något med berättelsen om John F. Kennedy Jr. och Carolyn Bessette som verkligen griper tag. Deras kemi, den där intensiva romansen och allt runt omkring som hela världen tycktes följa. Men mest av allt är det Carolyn som fångar mig.

Hon är så stark. Så självständig. Hon ger inte vika i första taget och det är precis det jag älskar. Det finns något så inspirerande i kvinnor som står stadigt i sig själva, som inte formar sig efter någon annan. Och kanske är det just därför jag inte kunde sluta titta. För det är inte bara en kärlekshistoria. Det är också en berättelse om identitet, integritet och att våga vara sig själv fullt ut, även när hela världen tittar på. Jag älskar den typen av kvinnoporträtt. De som inte ber om ursäkt och de som tar sin plats.

Jag kan verkligen rekommendera er att se den, lägg Love story på minnet. Man kan se den på Disney +

Men jag var inte riktigt beredd på hur starkt det skulle bli att se denna serie. För i slutet så bröt jag ihop. Alltså på riktigt. För er som inte redan vet hur deras historia slutar så kan det verkligen komma som en chock.

Prinsessan Diana, visst minns alla hennes öde. Hela världen stannade upp på något sätt. Och även om hon var en ännu större global ikon så var John F. Kennedy Jr. också en av världens mest omskrivna personer under sin tid. Men ändå så minns jag inte att jag tog in hans olycka på samma sätt. Inte då. Inte som nu. Och inte kan jag minnas Carolyn Bessette. Och kanske är det just det som gör den här serien så stark. Den får en att känna allt igen, eller kanske för första gången.

En liten parantes, helt oviktigt egentligen och har inte med serien att göra kanske men för er som kollar på den här serien så kan jag berätta att enligt Dianas bästa kompis så hade Diana en flört med John F. Kennedy. Han var tydligen hennes älskare under en tid, och den allra bästa om man ska tro på bästa kompisen som skrivit en bok om bland annat detta. Och med närmare eftertanke så förstår jag nog vissa scener i Love story ännu bättre nu. Så helt oviktig är nog inte denna information ändå.

Carolyn Bessette var inte någon offentlig person alls, utan jobbade sig upp inom modevärlden. Hon hade en känsla för stil som inte gick att ta miste på och fick till slut en roll på Calvin Klein där hon arbetade med PR och blev känd för sitt sätt att bemöta människor, sitt lugn och sin självklarhet.

Och alltså 90-talet, det avskalade, enkla men ändå så självsäkra. Carolyns looks genom hela serien, man kan inte sluta titta. Raka linjer, neutrala färger, enkla snitt men med en känsla som är allt annat än enkel. Det är inget överdrivet, inget som skriker. Bara en självklar stil som säger så mycket ändå.

Jag älskar det! Den typen av mode som inte känns trendigt för stunden utan som bara håller. Som känns tidlöst. Lite oversized skjortor, enkla toppar, välsittande byxor. Allt det där som man alltid kommer tillbaka till. Det är nästan som att den där estetiken smittar av sig. Att man själv vill skala bort det överflödiga, både i garderoben och kanske lite i livet också.

Och på något sätt hänger det ihop med allt annat. Serien, känslan, inspirationen. Att hitta tillbaka till det som är enkelt men som ändå betyder något.

Jag är inget fashion girl på något sätt, men jag tycker det är roligt. Och att skapa är ännu roligare, jag började sent i livet och den här blusen började jag sy på förra året. Nu har jag fått inspiration att ta tag i det igen. Mycket just nu tack vare Carolyn. Och när det kommer till identitet och självsäkerhet så är jag helt klar med vart jag står. Jag kommer alltid och oavsett vad följa min magkänsla. Kämpa för det jag brinner för. Orättvisor och barn som far illa är det värsta jag vet. Jag kommer inte heller anpassa mig för att jag är kvinna. Jag får ta plats och jag kommer ta plats. Och det är något jag ofta diskuterar i mina laterala samtal med de som brinner för exakt samma sak.

Kramar 🤍

Söndag och sista lediga dagen innan det är dags för skola och jobb igen. Vi tog en sovmorgon, hade gärna legat kvar längre i sängen men William väckte mig och frågade om jag kunde skjutsa honom till jobbet. Jag klev upp, hann dricka lite kaffe och sen åkte vi. Egentligen var det bra att jag kom upp, Charlie och Micke skulle nämligen iväg på match i Katrineholm så vi behövde äta tidig lunch. Hela helgen har det varit fotboll (precis som alla andra helger 😂), Colin och LFC mot Skiljebo Västerås i lördags. Oliver och AFC mot Gefle IF och även dom spelade på lördagen. Idag mellan tvätt, disk och målarboken så tittade jag och Colin på Halmstad – Degerfors, och lite Motala AIF mot IK Tord.

Livia och Mathilde målade figurer som hade glitter i ögonen och magiska krafter. EmmyLou och Tuvis städade sina rum. Engla-Freja har pluggat och Adam har varit hemma hos sin flickvän.

Jag virkade en ny tröja för ett tag sedan, alltså det är nog bland det bästa jag vet. Att bara koppla bort allt och virka. Det är lite terapi på ett sätt men det är också roligt. Fast jag ska erkänna en sak, det kan stressa upp mig. Jag vill ju liksom blir klar med mitt projekt och då har jag svårt att sluta. Dessutom tröttnar jag fort och ibland tar det tid. Men jag har löst det problemet genom att ha många olika projekt igång samtidigt. Då tvingar jag mig själv att acceptera att det ibland tar tid och tröttnar jag på att virka samma sak så byter jag till ett annat projekt. Alla sätt är bra förutom de dåliga.

Men jag drömmer fortfarande om att lära mig att sticka. Jag får helt enkelt ge mig sjutton på att klara det.

Hur som helst så rekommenderar jag alla att testa att virka. Klarar jag av det så gör alla det. Och mina bästa tips för att lyckas är YouTube eller andra klipp där man kan följa med. Och innan man ger sig på några större projekt så skulle jag rekommendera att man börjar med att lära sig göra exempelvis mormorsrutor. Det är enkelt och går fort, och så tröttnar man inte 😂

Dagens lunch blev Potatis köttbullar och gräddsås. Så rackarns gott! Lite typisk söndagsmat för familjen Ilmrud. Tycker det är skönt att ha åtminstone en bestämd rätt klar varje vecka. Man älskar ju mat, men jisses så många diskussioner man kan ha över en veckomatsedel. Ni vet vad man säger när det är för många kockar i ett kök va?

En favoriträtt!

Hoppas er helg varit minst lika fin! Kanske har ni också tittat på fotboll?

Ta hand om er så hörs vi snart igen 🤎

Jag vet att ni är flera som följer mig på Instagram, men för er som kanske inte gör det så delar jag ett inlägg här nedan. Det får tala för sig själv, tills jag finner mod och ork att skriva mera om det.

Visa detta inlägg på Instagram

Ett inlägg delat av Madeleine Ilmrud (@madeleineilmrud)

Samtidigt så är jag glad över att vara tillbaka här, jag har saknat att skriva. Men nu vet ni ❤️

Påsklovet kom verkligen precis när vi behövde det som mest. Du vet när kroppen liksom säger ifrån lite försiktigt först, och sen inte alls så försiktigt längre. Några av barnen har haft ont i halsen, varit förkylda i vad som känns som en evighet och tempot har fått skruvas ner, vare sig vi velat eller inte. Och kanske var det just det som behövdes.

Livia hann vara tillbaka i skolan en dag innan lovet. Eller ja, nästan en hel dag. Sen fick hon gå hem tidigare för vi hade en tandläkartid. Och alltså, min lilla virvelvind 💛 Hon var så otroligt duktig. Så där så man nästan blir lite tårögd mitt i allt.

Vi har kämpat så mycket med tänderna här hemma. Både med Livia och Deus. Tandborstning, det är inte alltid så enkelt som det “ska” vara. Och nu har de fått karies båda två. Vi har fått höra allt från att det kan bero på astmamediciner till att vi borstat för dåligt. Och där står man och känner sig som världens sämsta förälder, trots att man gör exakt samma sak som med sina andra barn som INTE haft några problem alls. Vi kan väl inte vara ensamma i det här?

Livia var en stjärna. Det fanns en liten tvekan kring att påbörja behandling på grund av hennes trombocyter, men vi kände att det var rätt och hade ingen oro kring det. Inga blåmärken, så hennes ITP är under kontroll och allt gick hur bra som helst. Bedövning, lagning… check! Heja heja!

Och så har vi Deus… vår lilla bolltokiga unge. Som numera kör Gyökeres målgest i allt han gör. Alltså händerna över ansiktet. Hela. Tiden. Enligt honom själv är han världens coolaste (jag håller såklart med). Men enligt hans storasyster så är han inte lika imponerande längre.

Och så blir det lite krock. För det är tydligen en “arsenalgest” (vem visste att små barn har sån koll?), samtidigt som herrn själv är stenhård Manchester United-kille. Jag säger inget, men hans äldre bröder är snabba att påpeka det 😂

Livia är en sån otroligt fin storasyster. Stolt, kärleksfull, och ibland ganska trött på sin lillebrors upptåg. Precis som det ska vara kanske. Den där klassiska syskonkärleken, lite irritation, mycket kärlek och en hel del suckar däremellan. Men hon har tålamod, det måste hon fått från sin mor tror jag minsann.

Jag har hört att en fyraåring ställer sådär fyrahundra frågor på en dag, det borde rimligt betyda att en snart sjuåring ställer nästan det dubbla. Och jag kan verkligen bara intyga att det stämmer. Vet inte hur många gånger jag sagt att jag ska skriva ner barnens alla frågor, för det blir ibland så oerhört roligt. Och inte bara roligt för frågorna kan ju vara väsentliga ändå, ja fast att man skrattar.

Igår frågade Livia mig om döva människor uppfattar gäspade människor som att de skriker. Jag frågade hur hon menade, och hon förklarade då att när man gäspar så gapar man ju oftast och då kan det se ut som att man skriker. Och är man döv så hör man ju inte skillnaden. Jag ska vara ärlig, jag började skratta. Inte för att det är roligt att vara döv, men för att jag undrar hur man ens kan fundera på sådana saker. Det är roligt, och barn är roliga. Och smarta. Livia har ju helt rätt, det är en bra fråga ändå.

Älskade barn 💛

Och så Teddy 🐶 Alltså vår lilla lurvboll. Han är med överallt, som en självklar del av allt vi gör. Nyfiken och alltid nära barnen, så har han den där blicken som får en att smälta totalt. Han hänger med i trädgården, sitter bredvid när barnen leker och verkar tro att han är lika mycket barn som resten av gänget. Bruno är också med såklart. Men just på dessa bilder hade han annat för sig, troligtvis hängde han i sandlådan och grävde. Det var en labradorkompis som lärde honom det när han var valp och sedan dess så har det varit det roligaste han vet.

Vi har också hunnit med en sväng till Linköping och påskmiddag hos Mickes föräldrar. Det var mysigt att träffa kusinerna tyckte barnen. Men hemvägen? Jag vet inte ens var jag ska börja.

Precis i närheten av vårt hem möter vi en svart Volvo. Allt går fort, men vi hinner se det. Ett långfinger. Rakt ut. Ett tydligt, engagerat “fuck you”. Och jag blir så paff att jag börjar skratta. Alltså vad händer?
Vuxna människor. På riktigt.

Jag ville veta vad som sades i den bilen. Vem var arg? På vem? Och varför just oss? Vi som bara försökte ta oss hem med trötta barn, påskgodis i väskan och livet i största allmänhet lite på paus. Ibland är världen bara… lite märklig. Våra stora barn i baksätet var snabba och noterade registreringsnumret, och vi vet nu vem bilen tillhör. Och jag tror mig också veta varför man så omoget valde att uppföra sig så som man gjorde. Det hela handlar om ett årsmöte. Om att jag vägrar vara del av en tystnadskultur. Att gör allt för barnen och ungdomarna. Och för att jag brinner för en förändring. Men det ska jag skriva mera om i ett annat inlägg.

Förutom den tråkiga avslutningen på vägen hem på påskafton så har vi haft väldigt fina dagar. Långsamma. Lite röriga. Väldigt levande. Och precis det vi behövde.

Kram 💛

Hej fina du 💛 Det känns nästan lite pirrigt att skriva de här raderna igen… som att komma tillbaka till något tryggt och välbekant, efter att ha varit borta lite för länge. Och kanske är det just det jag har varit, borta. Inte bara härifrån, utan lite från mig själv också. Följer man mig på Instagram så förstår man kanske, om inte så ska jag så småningom berätta.

Men nu är jag här igen. Och det känns så fint att få säga det till dig.

Våren har smugit sig på, sådär försiktigt som den alltid gör. Ljuset stannar kvar lite längre om kvällarna, luften känns mjukare och det är som att allt runt omkring vaknar till liv och kanske gör jag det också, lite i taget. Det är något läkande i den här årstiden. Något hoppfullt.

Det har varit ett långt uppehåll. Ett som behövdes mer än jag först ville erkänna. Ibland behöver man pausa, landa, andas… även om det innebär att man försvinner ett tag. Och det är okej. Det har jag försökt påminna mig själv om.

Jag har saknat det här. Att skriva. Att dela. Att få känna den där lilla stunden av närhet, som om jag sitter och pratar med en vän över en kopp kaffe.

Så hej igen. Tack för att du är kvar. 💛

Vi hörs snart igen,