Andra advent är här, och hos oss har den både glimtat av mys och lite krasslighet. Några av oss snörvlar och kämpar med förkylningar, men vi är glada så länge vi slipper vinterkräksjukan – den stora mardrömmen som vi alla gör vårt bästa för att hålla borta! Enligt rapporter så härjar den vilt i Östergötland nu så vi kanske ligger risigt till tyvärr. Men vi lever på hoppet ☺️
Trots sjukdomar har vi något stort att fira – Livia har tappat sin andra tand! Det är verkligen en milstolpe, men för oss blir det också lite nervöst. Som ni kanske vet har Livia ITP (immunologisk trombocytopeni), vilket innebär att hennes kropp har färre trombocyter (blodplättar) än vanligt, och det kan göra det svårare för blod att levra sig. När hon tappar en tand måste vi vara extra noga med att se till att blödningen slutar ordentligt. Det är inte alltid så enkelt att hålla henne lugn (hon är ju full av spring!), men vi lyckades och hon är så stolt över sin glugg. Tandfen kom såklart med en extra speciell peng som belöning! 11 kronor som hon ska spara ifall hon får en peggy bank (spargris) som hon önskat sig i julklapp.
När Livia tappade sin första tand så var det lite tuffare, då hade hon ganska mycket blåmärken på kroppen och det betyder att hon inte har så mycket trombocyter. Det blödde ganska länge och vi var beredda på att åka i till onkologen i Linköping. Man vänjer sig på något konstigt sätt även om det är jobbigt. För några år sedan hade jag ingen aning om vad ITP var och det var så tufft för oss att ta in allt. Jag läste och läste om allt jag kunde hitta om den här sjukdomen. Läkarna sa hela tiden att man måste ha tålamod för sjukdomen beter sig olika hos olika människor. Jag fick också kontakt med många andra som lever med sjukdomen och förstod snabbt att det kunde skilja sig. Men tålamod har inte varit min bästa egenskap under all den här tiden, man vill ha svar och man vill helst få det på en gång. Det kan svänga fort och man lär sig se ett eget mönster. Även om man kan leva väldigt normalt med ITP så kan det också vara livshotade och vet man inte att man har sjukdomen så kan det rent av vara livsfarligt. Med det sagt så vill jag också skriv ett par rader om varför jag/vi har valt att dela med oss Livias sjukdom. Enkelt – det kan rädda liv!
Man kan absolut ha åsikter om vad man delar med sig utav på social media, och jag håller också med om att man inte ska dela barn i vissa utsatta situationer. Sen finns det undantag. Vart gränserna går får man väl helt bestämma själv, men med vanligt hederligt bondförnuft så kommer man långt. NEJ jag skulle aldrig dela mitt barn på en toalett där hen uträttar sina behov. Ännu värre om barnet dessutom tydligt visar nej. Läste något i förbifarten om att någon youtuber som gjort det. Sen kan alla göra fel, vi behöver inte halshugga någon.
Men när man hänger ut föräldrar som delar med sig av tuffa, jobbiga situationer där barnen drabbats av sjukdomar är en helt annan sak. Det kanske är svårt för andra att förstå såklart, men efter att jag delat med mig utav Livias sjukdom och våra situation så har jag fått såååå många meddelanden från andra föräldrar som tackar mig för att de äntligen förstått vad deras egna barn lider av. Det hade visat sig förr eller senare ändå såklart men i dessa fall hade det inte hunnit gå så långt och inget allvarligt hade behöver hända. Bara det att våran historia hjälpt andra människor och andra barn genom att vi synliggör sjukdomen och våran situation betyder allt och lite till. Man kan ha detta i åtanke när man har åsikter om vad andra delar med sig utav offentligt. Det kan faktiskt finnas en fin tanke bakom det.
Pratade med en vännina häromdagen om det här med tandfen. Hur har ni gjort med den? Har den kommit på besök hos er med? Vi har alltid lagt tanden i ett glas med vatten och så har barnen fått några kronor. Och det har inte bara med antalet barn vi har. Men om vi leker med tanken att våra 12 barn får tex 500 kronor varje gång de tappar en tand… Då snackar vi om riktigt dyra tandgluggar! Ett barn tappar ungefär 20 mjölktänder, och med 12 barn blir det:
12 barn × 20 tänder × 500 kronor = 120 000 kronor!
Alltså, det är inte längre tandfen som flyger in – det är en investerare med en portfölj! 😂
Men en viktig påminnelse, tandfen ska inte ruinera sig själv. Om barnen alltid får så mycket pengar riskerar de att tro att pengar växer på träd – eller att varje tand är en guldtand värd sin vikt i guld. Livets viktiga lärdomar om sparande och pengars värde går kanske förlorad.
Tandfen borde väl i stället tänka pedagogiskt. Kanske en liten summa som barnen får spara ihop till något större? Eller varför inte ge en liten peng tillsammans med något symboliskt, som ett litet brev eller en liten överraskning? Då förstår barnen att det är omtanken och inte bara pengarna som räknas.
Hur som helst våran tandfe är en väldigt budgetmedveten fe!
Här hemma börjar julförberedelserna smyga igång, och det känns som att vi lever i en salig blandning av vardagsrutiner och julmys. Vi håller på att planera julfirandet – hur vi ska hinna med alla nära och kära, och vad vi ska ha på julbordet. Med så många i familjen är det ett pussel, men vi älskar det.
Pysselhörnan har också fått nytt liv – vi har gjort julkort, klippt snöflingor och skapat små pepparkakshus i papper. Det är något speciellt med att få pyssla tillsammans, med julmusik i bakgrunden och doften av saffran och apelsiner i huset.
Trots förkylningar och lite oro är vi tacksamma för stunder som dessa, när vi kan samlas och skapa minnen tillsammans. Hoppas ni också fått en lugn och mysig andra advent – och att ni håller er friska!