Läste precis något otroligt tänkvärt och vackert om kärleken. Denna helt underbara känsla som får oss att leva lite extra. Har ni upplevt den någon gång?
Jag har haft turen att uppleva den flera gånger. Och även om den tagit slut, så har kärleken tagit vidare på ett helt annat sätt. Vi har fortsatt att älska fast på olika håll. Jag har barn med helt otroliga män, män som jag en gång älskat och som jag levt för varje sekund. Vi har bara tagit skilda vägar som man måste göra ibland för att få det att funka. Jag har gjort fel många gånger, och jag har vuxit med felen. Och så är väl livet, man lär så länge man lever.
Något som jag med åren lärt mig är att inte göra något förhastat, jag har lärt mig att känna efter och inte låta ilskan ta över. Kärlek har en förmåga att vara väldigt stark, och känslor som är starka ska man respektera och vårda ömt. Man är aldrig ensam om en känsla, och bara för att jag uppfattar den på mitt sätt så behöver någon annan inte känna likadant.
Idag är det också lätt att ge upp, att skilja sig är en enkel utväg. Man kanske tappar allt som man en gång såg hos varandra. Men det behöver ju nödvändigtvis inte vara så att det försvunnit för gott, jag tycker man är skyldig varandra och familjen att ta reda på det innan man sätter punkt för ett förhållande.
Och även om man inte hittar tillbaka till varandra så kan man väl ändå försöka se tillbaka till att det en gång fanns något som man älskade väldigt mycket hos varandra, och på något sätt låta det få göra avslutet till något fint. Många gånger lättare sagt en gjort.
Jag är en människa som älskar att älska, en människa som förälskar sig hela tiden och som vill se gott i allt. Jag har lärt mig genom åren att man ska uppskatta livets alla små stunder, små som stora.
