Satte på teven tidigare idag, när jag sitter och jobbar så tycker jag jag det är trevligt med något ”sällskap” ibland. Helt uppslukad av statistik, marknadsplaner och copywriting så hörde jag att de pratade om prostatacancer. Det fick min uppmärksamhet.
Jag känner ett stort hat till cancer, vem gör inte det. All cancer är hemsk, den tar ifrån oss människor alldeles för tidigt och alldeles för smärtsamt. Jag vet många som drabbats av denna sjukdom.
Anna tog kontakt med mig efter att hon sett mig i tv-rutan i Familjen Annorlunda på TV 4. Hon älskade barn och jobbade med barn. Jag har nog aldrig träffat någon som verkligen sken upp så otroligt mycket som när hon pratade om barn. Ofta så ville hon att jag skulle ropa på barnen när vi pratade i telefonen. Lilla Colin vad duktig du har blivit på att prata. Men det var också hennes stora sorg, att hon inte själv kunde bli mamma en dag. Anna och jag var lika gamla, vi hade många gemensamma intressen och samma torra humor. Hon grät av skratt när jag imiterande en massa olika kändisar och lade till andras dialekter. Hon kom från Stockholm och när jag uttalande beeeeebisar (bäbisar) och reeeeekoooor (räkor) så fnissade hon högt! Vi kom varandra nära och hon kände nog att hon kunde ventilera med mig trots våra olika öden. Hon var döende i cancer. Hon berättade det ganska fort efter att hon tagit kontakt med mig, hon drev också dessutom en cancerblogg. Jag såg aldrig Anna som sjuk, hon hade trots cancern en otrolig livsglädje och ville leva varje dag fullt ut. Ibland pratade vi om sjukdomen, jag frågade henne om hon kände den inom sig och ifall den gjorde ont. Hon förklarade och pratade om sina känslor. Jag tror Anna uppskattade min öppenhet, i alla fall så sa hon det.
Hon hjälpte mig att förstå lite närmare, det jag alltid har undrat och gått igenom som anhörig till sjukdomen. Min pappa fick prostatacancer och höll det hemligt ganska länge. Jag visste ju om det men det var aldrig något vi pratade om. Aldrig. Jag tog upp det med honom vid ett tillfälle. Jag mådde otroligt dåligt, drömde att jag var på hans begravning och att han var död. Så en kväll när jag satt i hans knä så tog jag mig mod och frågade med tårarna i ögonen pappa är du sjuk? Kommer du att dö? Inte ens då ville han berätta, han var frisk som en nötkärna. Men utseendet på hans kropp sa mig något annat. Den här tiden så blev jag själv sjuk på något vis. Psykosomatiskt. Min kropp sa ifrån på olika sätt och det var extremt obehagligt. Jag fick gå och prata med någon genom vårdcentralen och den människan tyckte jag skulle gå och låna avslappningsband på biblioteket och äta svagt lugnande atarax. Men det var inte alls det jag behövde, jag behövde någon som pratade med mig om min oro för min pappa. Jag besökte den här kvinnan tre gånger sen gav jag upp. Bet ihop och löste det på mitt egna sätt. Och fortfarande i skrivande stund så bearbetar jag väl det på ett sätt. Idag känner jag mig stark men blir fortfarande väldigt ledsen ibland. Anna satte ord på sjukdomen på något vis, hon hjälpte mig att förstå. Och hon sa många gånger att det var skönt att prata med mig som visste hur det var för en nära anhörig. Jag led något oerhört mycket den sista tiden jag hade min pappa i livet, jag var där varje dag och vakade över honom. Höll honom i handen och torkade hans panna. Just då hade jag stålsatt mig, tillät mig inte att gråta och ville vara stark för alla runtomkring. Därför kändes det otroligt jobbigt när Anna blev dålig den sista tiden, jag kunde inte svara när hon ringde sista gången. Jag klarade inte av det, och idag ångrar jag det. Jag kunde riktigt inte hålla känslorna inne på grund utav alla tankar som kom tillbaka. Jag har inte tagit upp det här på bloggen så djupt tidigare för jag har känt att det har varit väldigt tungt. Men jag tänker att de har det bra nu, de slipper lida och den dagen vi går över på ”andra sidan” så får vi ett varmt välkomnande.
En tid var jag så arg på cancern och jag ville själv forska inom området. Ni vet som om man går till självförsvar på något sätt, eller nästan vill bjuda upp till fight! Man vill bara krossa den jävla sjukdomen. Nu är inte jag någon forskare och jag kanske måste inse mina begränsningar men efter det jag hörde på teven idag så vill jag gärna förmedla och upplysa alla om STHLM3 genom mina kanaler och på social media! Kan det hjälpa forskningen på något sätt så gör jag det gärna varenda dag. Det här är livsviktiga ämnen.
Forskare på karolinska institutet genomför den största studien någonsin i Sverige om prostatacancer. STHLM3 handlar om att utveckla ny diagnostik för att upptäcka prostatacancer tidigare och säkrare. Jag tycker definitivt och hoppas på att denna studie ska leda till att alla män får denna undersökning på rutin. Ett enkelt blodprov som kan rädda liv! Kan det rädda andras pappor, söner, bröder eller närstående så är det fantastiskt! Minst lika viktigt som det är för oss kvinnor att göra mammografi. Läs gärna mera om denna forskning, ni hittar den HÄR!
Men vi borde prata mera om män och prostatacancer! Tog upp det lite här hemma faktiskt. Barnen vet vad bröstcancer är och de kopplar ihop det med det rosa bandet. Lika viktigt som det är att upplysa om bröstcancer är det att uppmärksamma prostatacancern. Ni kan läsa mera om det på prostatacancerförbundet.
Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancerform, så mycket som var sjunde man får prostatacancer före 75 års ålder!
Glöm inte mustaschkampen, man kan som privatperson exempelvis ge en gåva eller kanske köpa någon i mustaschkampens webbshop. Många bäckar små gör mycket! Ni hittar shoppen HÄR!
Och säg till era gubbar att kolla prostatan!
Kram / Madeleine