Det var tungt på morgonen idag, jag kunde räkna minuterna jag sov på natten. Men eftersom jag hade lovat att vara kattvakt åt mammas och Håkans katt Morris så var det bara att orka sig upp. Barnen tycker det är superkul när Morris kommer och hälsar på. Han är ju uppfödd hos oss och man fäster sig utan tvekan på dessa veckor som man får följa dessa små underbara raggdollbollar.
Morris känner igen sig det är jag helt hundra på men det blir ju en liten omställning för honom att komma hit när han annars är ensamkatt och ganska bortskämd av två pensionärer. Med barnen är det inga problem men med Buster är det värre. Han är som en studsboll, påstridig och väldigt framåt. Det blir liiiite för mycket för Morris, men han säger ifrån själv och Buster verkar fatta piken.
Efter ett längre hejdåpusskalas så lämnade Håkan Morris, efter en stund smsade mamma försök att se till att Morris äter nu och inte slåss! Hahaha jadå vi ska nog kunna ta hand om honom! Efter en stund ringde mamma och frågade hur det var med Morris då kunde jag inte hålla mig utan svarade ironiskt att det var bra, han har silvertejp runt nosen och bakbundna ben annars är läget under kontroll. Inte alls överbeskyddande husse och matte 🙂
Jag försökte lägga mig och sova en stund, men jag var så jävla arg och upprörd så det gick inte att slappna av. En förälders värsta mardröm är att något händer ens barn något. Alla har vi rädslor för just det, och den tanken har gett mig kalla kårar. Victor är en olycksfågel, har tyvärr alltid varit. Det började redan när han var liten, på dagis så drar en dagisfröken hans arm ur led, det var ju självklart inte meningen. Detta ledde till att hans arm gick ur led flera gånger i vecka efter det. Jag byter dagis och på inskolningen när jag lämnar Victor för första gången så ramlar han från gungan och bryter samma arm. Alltså vad är oddsen!? Efter det har armen varit bruten flera gånger. Tuff som Victor är så har han gått själv upp till akuten ibland med arm ur led och bruten, precis som det varit helt normalt och väldigt vanligt förekommande i hans liv. Alla gånger han fått åka ambulans för att han fått hjärnskakning genom hockeyn. Helvetet han gick igenom under låg och framförallt mellanstadiet, med kränkande handlingar från både föräldrar och skolpersonal. Uthängd i alla situationer och utpekad som skolans pajas. Gångerna han fått skulden för saker och ting fast han inte ens VARIT I SKOLAN!!! Utan varit hemma och varit sjuk. Gången då Victor blivit hotad av en annan förälder för något som senare inte visade sig vara hans fel och inte vågade gå tillbaka till skolan och kuratorn på skolan ringer upp och begär att få prata med med min son och talar om för elvaåriga Victor att det faktiskt var skolplikt och att polisen kommer att hämta honom om han inte kommer till skolan. Han var livrädd! Jag har alltid funnits där, oavsett givetvis. Jag är inte naiv som förälder, tro mig genom alla turer så har jag ifrågasatt situationer och undrat. Mitt barn är inte mer unikt än något annat barn och skitgrejer gör alla någon gång under sin uppväxt. Det får gärna sitta någon morsa och tro motsatsen om sitt barn men jag vägrar vara sådan. Nu låter det kanske som Victor haft en hemsk uppväxt och så är det inte. Han har alltid fått kärlek, trots hans stora saknad efter en pappa, hans pappa. Det har alltid varit en stor sorg. Hans biologiska pappa fanns inte där och den han kom att kalla pappa försvann ut ur hans liv genom våran separation. Vi fixade det ändå, på vårt sätt. Med ännu mera kärlek, fritidsintressen, goda vänner och roliga utflykter. Dagen för förändring kom när Victor började högstadiet, det var som att sätta punkt och påbörja en ny mening en mening full av glädje. Om det kändes som en befrielse för mig så kan man bara tänka sig hur det måste ha känts för honom. Dagar av ångest förvandlades till fler dagar av liv.
Som ensamstående mamma med ett bagage och förflutet av dagar som varit tuffa så kommer det nog alltid finnas en oro någonstans. Olycksfågelns otur som kanske kan komma tillbaka? Oron över att släppa taget om denna lilla varelse som jag så många gånger skyddat, som nu helt plötsligt blivit vuxen. Det är en emotionell ekvation som får ens mammas hjärta att slå lite hårdare. Tänk om något händer? Med barn som växer upp så kommer en annan form av oro, många vakna nätter. Jag har ändå alltid varit trygg med att Victor har ringt om det har varit något, han berättar allt för mig och jag litar på honom.
Inatt ringde telefonen, och innan jag ens hade svarat så visste jag. Mamma jag har blivit nedslagen och jag blöder! Ingen gång är man påklädd och redo så fort som då. Jag visste att han skulle på fest, jag och Micke åkte förbi tidigare på kvällen när vi skulle till macken och handla. Jag textade Victor och skrev att jag åkte förbi och att jag tyckte det var väldigt mycket folk på festen. Han svarade att det var ännu flera inne i lokalen där festen hölls. När klockan var 02.00 så hade tre män kommit till festen, alla på festen reagerade på att dom var äldre och varför dom var där. Helt oprovocerat gick dom fram till Victor och hans vänner och innan de visste ordet av så tog den ena mannen strypgrepp på Victor och brottade ned honom på golvet. Medan han låg på golvet och kämpade för att komma loss så drar de andra männen Victor i håret och sparkar honom i ansiktet, huvudet och på kroppen. Allt gick så fort och till slut lyckas Victor ta sig loss med hjälp av sina vänner som försöker få de här männen att sluta. De fortsätter att slå men Victor kommer loss och börjar springa från platsen och ringer mig. Den här lokalen ligger inte så långt från oss så det tog inte så lång tid innan han kom hem. I krissituationer så lyckas jag alltid hålla mig ganska lugn, men när jag ser blodet som rinner på mitt barn och alla blåmärken och sår på hela kroppen så flippade jag. Första reaktionen är ju att man bara vill döda asen som har gjort det här! Fega jävla as! Och som förälder så kan man döda för sina barn. Jag tvättade av honom och försökte lugna, tyckte att vi skulle åka till akuten för säkerhets skull men Victor ville inte. Jag ville åka till polisen men han orkade inte. Jag fotade honom och försökte få klarhet i allt som hänt och varför.
Jag kunde inte somna om, låg och vred mig pga adrenalinet som chockat mig. Tänk om de hade haft kniv på sig, tänk om de hade sparkat sönder hans huvud, tänk om det hänt hans vänner något. Hundra tankar! Imorse så såg det ännu värre ut, han har ont i hela kroppen och nacken värker. Jag tänker att kunde varit värre. Han klarade sig. Vi har pratat allihop, även med Victors barndomsvän som också var där. Ingen vet vilka dessa män är eller varför dom kom dit.
Jag hoppas asen åker dit, jag kommer göra allt som står i min makt för att polisen ska hitta dom! Jag vill se dom i ögonen och fråga vad som driver dom till att helt oprovocerat ge sig på så pass unga pojkar. Kan man inte känna sig trygg någonstans!? Inte ens på en privat fest? Jag är så arg! Jag kommer alltid känna en oro, och jag kommer alltid att vara en hönsmamma! Tyvärr så ser vårt samhället ut såhär idag och jag kan inte göra ett skit åt det…
Ta hand om er, och krama de ni älskar!
/Madeleine