I tisdags var vi inne på förlossningen. Vi hade en bestämd tid för konsultation ev vändning av bebis. Jag hade inte kunnat sova på hela natten, många tankar snurrade. Man blir som en svamp och tar åt sig av allt! Ju flera barn man får desto mera medveten blir man tror jag, hur är oddsen för att det ännu en gång ska gå bra? Det är oundvikligt med dessa tankar, svårt att förklara för någon som inte kan förstå och relatera till det kanske!?
Men, väl inne på förlossningen så var barnmorskan redo att sätta kanyl och och förbereda för vändning av min bebis som ligger fel. Nja så var det väl inte? Vi skulle prata om det, undersöka om hon ligger på tvären vilket min barnmorska på mödravården var orolig över. Föda ett barn med ryggen först går ju liksom inte, men säte är jag inte främmande för det har jag ju fixat förut. Barnmorskan var väldigt förstående och lyssnade, vilket kändes tryggt.
Vi började med att ta en kurva för att se hur bebis har det inne i magen. Hon verkar trivas som bara den, hon har hittat sin ställning och där ligger hon och myser. Vi blev informerade om att läkaren var lite sen men skulle komma alldeles strax.
Minuterna gick och när man inte trivs i sjukhusmiljö så blir minuterna ännu längre, så kryddar man det med lite oro över att bebis ligger på tvären och alla skräckhistorier om hur hemskt det är att vända en bebis i magen. Ja ni fattar…
In kommer en yngre läkare, Martin tror jag han hette. Då ska vi se hur den här lilla vännen ligger där inne i magen, har du någon aning själv? Jo ja eller nä, eller kanske?! Det var som jag trodde, hon ligger med huvudet upp, på min högra sidan. MEN hon ligger inte på tvären konstaterade läkaren, hurra det var tur i oturen kan man säga även om jag är väldigt ledsen över att hon ligger med huvudet ner. I säte är okej, på tvären går inte och med huvudet ned är det absolut bästa bästa.
Läkaren ville såklart försöka vända henne, han gick tom med på att skippa att ge mig bricanyl för att jag skulle slippa den hemska hjärtklappningen då min magen var så mjuk och rymlig ändå. Men det kändes inte rätt, med tanke på att jag har ont i magen som det är ändå och är öm, och att bebis troligtvis ändå kommer att vända tillbaka sig av precis ovannämnda anledningar så valde jag att avstå vändningen.
Hon har ju tid på sig att vända sig själv, och jag kan gå över också det gjorde jag ju med EmmyLou. Om jag har så mycket utrymme i magen så hon fortfarande i den veckan jag är kan göra kullerbyttor så förstår jag inte varför jag ska utsätta mig för en vändning. Min känsla säger nej och det valde jag att lyssna på.
Micke tyckte att jag skulle gå på läkarens rekommendationer, såklart han förespråkar en vändning det måste han ju. Och jag förstår att Micke lyssnar på det också, men barnet ligger i min kropp och det är jag som ska föda fram det. Det låter kanske egoistiskt, men det är så jag känner. Jag blev lite sur över att Micke inte fattar det och kan stötta mig i det.
Vi blev nästan lite osams Men okej Madde gör som du vill för du är ju förlossningsläkare och vet bäst! Åh… det var precis vad jag ville höra innan jag flippade! Nej det är jag inte men jag är kvinna och väntar mitt TIONDE barn och jag har en VAGINA och det har INTE dr Martin och han kommer aldrig ha det eller fatta hur det är att varken vänta barn eller föda barn! Sen började jag nästan gråta. Läkaren däremot var väldigt förstående hahaha, herregud hahaha!
Jag lämnar er en stund så får du fundera över hur du vill göra, så länge så går jag och läser på lite i din journal för visst har du fött i säte tidigare?
Där låg jag och visste inte hur jag skulle göra, eller jag visste ju vad jag ville göra men ändå inte hur jag skulle göra. När läkaren kom tillbaka så berättade jag att jag valde att avstå vändningen och det var inga konstigheter. Han hade lusläst journalen och noterat att mitt bäcken var röntgat i och med att tvillingarna låg i säte/säte och visst var jag en alldeles perfekt kandidat för att föda i säte. Men han upplyste ändå om att komplikationer kan uppstå och att man som läkare/barnmorska inte har lika mycket ”verktyg” i verktygslådan att välja på om det skulle behövas och då blir det snitt oavsett.
Ja så är det… Nu hoppas jag såååååå mycket på att hon ska vända sig, jag pratar med henne varje dag om detta. Jag har googlat på olika yogaställningar osv som kan underlätta att hon vänder sig själv. Hujedamej hahaha, hundra pannor på huvudstående känns inte riktigt som en bra ide, det är ju förenat med fara för tusan. Jag håller mig till att stå på alla fyra och vicka på rumpan, tror ni det funkar? Har ni några andra tips som inte kräver cirkuskonster så snälla dela gärna med er, jag skulle vara evigt tacksam ♥
Nu tar jag en dag i taget, försöker att hålla mig avslappnad och göra så mycket som möjligt som gör mig glad.
Tittade tillbaka på när Emmy föddes. Även då ville man bestämma vad som var rätt för mig, att jag skulle sättas igång, ta hål på vattnet och sätta fart på förlossningen. Men nej, kroppen var inte redo och jag är fortfarande så jäkla stolt och glad över att jag lyssnade på mig själv. För när det väl startade så gick det väldigt snabbt som ni kan se här nedan och vet ni, det blev till slut helt perfekt.
Just ja så kändes det ja…
Lilla pluttan så liten hon har varit, och det är ju inte alls länge sedan egentligen! Så himla roligt att kunna tillbaka på ögonblick som dessa ♥
Ännu mera ofattbart är att jag snart kommer att ha en bebis min bebis i min famn! Att jag har en bebis likt Emmy på bilden inuti min mage just nu! Stanna tiden, det här måste jag smälta lite 🙂 Jag tror inte jag är redo ännu!
Vi fortsätter att fundera på namn till den lilla sålänge. Gaaah det är så himla svårt! Micke tycker att vi ska ha något kort och enkelt denna gång. Typ som Maja eller Luna, och Luna verkar just nu vara väldigt populärt. Så konstigt att det ploppar upp överallt. Många jag känner har valt namnet Luna till sina barn och även andra som jag inte känner i ”kändis”världen också. Såg att exempelvis Rachel Brathen mera känd som yoga_girl för många, hennes lilla heter Lea Luna, föddes för bara några dagar sedan. Såg att hollywoodfrun Elena Belle fd. Natacha Peyre väntar en flicka och att hon också ska heta Luna.
Jag vet inte, det känns inte riktigt som en Luna. Eller? Jag har ju alltid gillat lite längre namn och dubbelnamn eftersom de andra tjejerna har det. Många har kommit med så fina namn, men många kommer med dubbelnamn som slutar me -Li eller -Lou och det blir ju lite tokigt eftersom vi redan har barn som heter så. Jag vill inte ha fler barn med samma förnamn, förstår ni hur jag tänker?
Om ni vill så får ni gärna fortsätta att komma med namnförslag ♥
Jag ska försöka att fortsätta att fokusera på att vara glad och omge mig med positiva energi. Snart är hon här!
Idag åt vi utemat, det var inte alls gott. Usch vad jag inte gillar pizza och skräpmat just nu, även om det ibland är väldigt bekvämt. Jag kan ta en halv slize pizza sen växer det bara i munnen. Det måste i och för sig vara en väldigt bra, man håller ju slanka linjen eller så gott som. Herregud ni ska se hur jag ser ut nu!
Tuvis tyckte det var mysigt med pizzalunch, och när skolbarnen kom hem så fikade vi upp fikat från Willes födelsedag och det var ännu bättre minsann. Åh vilken dundermorsa jag har varit idag! Vi har verkligen hållit tallriksmodellen på alla sätt och vis.
Barnen lägger ingen som helst notis vid att jag står bredvid och pratar med dom, hade ni det bra i skolan? Vad lärde ni er idag? Samma som igår mamma, kan du flytta på dig nu? Okej… Imorgon ska jag laga något nyttigare och framförallt godare.
Kram / Madeleine