Måndagen började sådär. EmmyLou skulle tandläkaren men den tiden fick jag ställa in. Snoriga näsor och lite hosta på det. Dock så ångrar jag mig lite nu för det hade varit bra att gå dit, och nu tror jag att det kan vara pollen som spökar inte en förkylning. Är det så att pollen börjat redan nu? Någon som vet?
I lördags så åkte vi iväg på Motala AIF´s hemmapremiär. Vi vill ju såklart stötta Olivers fotbollslag. Min stora kille ♥ Vänjer man sig någonsin med att barnen växer och blir vuxna? Ni vet när de tom växer om oss föräldrar haha. Känns inte rimligt va?
Jag är så stolt över Oliver. Min klippa. Alltid så kärleksfull och omtänksam. Småsyskonen ser upp till honom och han tar ju sig alltid tid för dom. Han lever för sin fotboll och drömmer om att utvecklas mera. Om han fick bestämma själv så skulle han nog flytta och börja lira i AIK. Tänk vad häftigt om han skulle komma dit 🙂 Jag lovar att jag skulle stå där som Olivers största supporter och skrika mig hes på varenda match.
Min mamma, Olivers mormor tycker att vi är så lika. Jag har alltid tyckt att Oliver har så mycket från sin pappa och farfar. Men nu när han blivit större så kan jag faktiskt hålla med om att han har ganska mycket drag även från mig. Ibland syns det mera. Ser ni några drag? 🙂
Motala AIF tog hem segern. Men inte helt utan problem, lagkaptenen Simon som även är barnens fritidslärare bröt tummen i en närkamp. Jag fångade olyckan på bild. Charlie höll på att tappa andan vad hände med Simon mamma? Men så ställde han sig upp och fortsatte att spela. Sen såg vi att han hade ett lätt bandage resten av matchen, det var inte förens efteråt som vi såg på Instagram att tummen gått av. Stackars Simon, men jäklar vilken tuffing som fortsatte spela i andra halvlek.
Oroad Charlie undrar vad som hände med Simon…
Den här bilden på Engla-Freja och Oliver gör mig alldeles varm i hela kroppen. Kom precis på mig själv med att suttit och tittat på bilden i 10 minuter nu. Men får vara lite extra blödig ibland.
Jag funderar på om jag skulle ta med mig de större barnen och åka iväg på en liten weekend någonstans. Jag, Victor, Oliver och William. Kanske Engla-Freja också. Det vore mysigt att få ge de större barnen lite tid ensam med mig. Tänka sig, en gång i tiden så var det bara jag och de tre största grabbarna. Mamman med de tre musketörerna. Då var jag ensamstående, inte en dans på rosor alla gånger. Jag var ung och väldigt sårbar. Osäker och lite vilsen. Den tiden har nog gjort mig ganska hårdhudad idag. Men jag kommer ihåg den som väldigt tuff. Jag vet att jag ibland tänkte att om jag överlever det här så överlever jag allt haha så dramatiskt. Men så var det. Jag gjorde vissa val som jag senare ångrade, men jag lärde mig något. Jag ska berätta mera om det någon annan gång.
Nu ska jag lägga mig i sängen och läsa alla era kommentarer. Wow säger jag bara! Alla mina underbara bloggläsare ♥ Vet ni, jag tänker spontant att jag skulle vilja överraska er alla med att personligen komma och lämna varsin blomma hos er hehe! Vore inte det superkul 🙂 Men då skulle jag få åka runt hela Skandinavien, och över Europa och tom över till USA minsann. Herrejösses så häftigt att så många vill kika in till mitt vardagskaos. Ni är bäst! Och ni gör mig så glad, genuint glad. Kul också att veta vart ni kommer ifrån, det gör bloggen mera personlig tycker jag.
Hörs imorgon!
Kram / Madeleine