Ibland möter man människor som får en stor betydelse i livet.
En mening som bäst förklarar det jag ska skriva om nu. Det är svårt att förklara i ord, har så länge tänk på hur jag ska formulera det, men aldrig riktigt kommit fram till hur. Inte meningen att hålla er på ”halster” men det här är inget man bara hasar ur sig hur som helst. Det påverkar kanske andra, men är samtidigt väldigt viktigt att skriva om. Och som har påverkat våra liv, jag är väldigt mån om mitt och vårt privatliv trots att jag delar med mig av väldigt mycket här. Det här kanske ändå förklarar lite, eller mycket när jag varit lite uppochner i humöret. Och jag ber er, kommentar väldigt gärna det värmer otroligt mycket. Men tänk er för eftersom det kan vara känsligt ♥
Det finns mycket orättvisor i världen, och jag vill tro att alla är medmänskliga och vill hjälpa så gott det går. Men hur mycket man än vill hjälpa världen och rädda alla som behöver bli räddade så finns det inte en möjlighet att hjälpa alla. Nuförtiden kan jag inte titta på teven när det handlar om barn som är i nöd, som lider eller klipp från barnhem. Jag går sönder inifrån, mår illa och gråter. Det är så fruktansvärt jobbigt. Mammahjärtat gör ont och jag vill bara ta hem dom allihop. Ni känner säkert igen er i känslan, det kan inte gå obemärkt förbi! För visst vill man hjälpa!?
För snart tre år sedan träffade Victor en tjej. En söt, försynt, tillbakadragen, osäker och väldigt väldigt blyg tjej. De blev kära och ganska så snabbt blev de ett par. Och precis som det är i tonåren så umgicks de också väldigt intensivt.
Vintern kom tidigt och den kalla snön låg som ett täcke över marken. Det var då jag först insåg att något inte var som det skulle. Den här tjejen som kom hem till oss varje dag gick i tunna höst och vårkläder. Jag frågade henne försiktigt vid ett tillfälle om hon inte frös? Försökte ändå stilla min oro med att det kanske var en trend, att hon inte ville ta på sig bättre kläder. Man vet ju aldrig? Och dessutom så ville jag inte verka oförskämd och framfusig som kommenterade det. Men jag var tvungen att fråga till sist. Fryser du inte? Till svar fick jag ett tyst jo och blicken jag möttes av var både ledsen och uppgiven. Följande dagar sov hon över hemma hos oss, och det var då Victor berättade för mig att hon inte hade några bättre kläder, knappt några vinterkläder alls. Dessutom fick inte vara hemma om ingen annan var hemma. Så när skolan var slut så fick hon dra omkring ute eller hos kompisar tills någon hem.
Det väcker frågor och en enorm oro. Vi fick vet att hon bodde hos en fosterfamilj, båda hennes biologiska föräldrar är missbrukare och förlorade vårdanden när hon var väldigt liten. Hon var bara några år. Från och till fick hon träffa sin mamma och pappa, men de stunderna kunde egentligen räknas som obefintliga. Och vid flera av dessa tillfällen så förekom det droger.
Undertiden med den enda önskan om att hennes riktiga föräldrar skulle blir ”normala” så försökte hon hitta en trygghet hos sina nya föräldrar. En del minnen är fina, ibland kände jag mig älskad på riktigt men nu vet jag att det bara var fejk! De ville ju inte ha mig eller min bror egentligen. Ibland undrar jag varför de ville ha fosterbarn överhuvudtaget?!
Följande veckor bodde hon hemma hos oss. Ingen ringde och frågade vart hon var, igen smsade och ingen brydde sig. Vilka föräldrar väljer att inte höra av sig? Varje dag i flera veckor väntade vi på att mobilen skulle ringa. Jag åkte och köpte kläder till henne, hon behövde varma kläder. Vi fick kläder av nära och kära, och alla i våran omgivningen hjälpte till så mycket de kunde. Sen ringde jag upp till socialen och frågade om det skulle behöva vara såhär!? Veckor blev till månader och hon bodde här i ca åtta månader. Socialen kom hem till oss och ”bedömde” oss om man kan uttrycka det så. Ville se hur vi bodde och hur vi kunde tillgodose hennes behov. Allt annat än det hon levt i de senaste åren var bättre enligt henne själv, och det enda vi gjorde var att finnas till som en trygg punkt som en riktig familj gör.
Undertiden så förändrades hon från att vara väldigt tillbakadragen och blyg till att faktiskt bjuda på ett leende. Och bakom den allvarliga och nedstämda fasaden så fanns en liten liten tjej med fint hjärta som upplevt ett helvete. Julen kom och hon kände samvetskval över att inte fira den med sin fosterfamilj som hon vuxit upp med, utan att lägga några egna värderingar på hennes val så stöttade vi henne till varje pris. Hon åkte ”hem” men det tog inte många timmar förens vi fick ett samtal om att hon ville komma tillbaka. Hon grät och var helt förstörd så Micke åkte och hämtade henne på julaftonskvällen.
Hennes hem blev fortsatt hemma hos oss. Många möten och samtal senare så beslutades det att hon skulle få en egen lägenhet och eftersom Victor och hon även gjort slut så kändes det som en bra lösning. Det är en svår situation för mig som mamma, jag respekterar deras val och gör ju allt för min son. Samtidigt som jag inte ville släppa taget om den här tjejen som verkligen behövde en familj, trygghet och någon att lita på. Hennes umgänge var inte heller bra, hon har dragits till människor med problematik. Det hela blev en ond cirkel utan några som helst skyddsnät. Vi var så oroliga, hon hade ju bara oss. Kontakten hon hade på socialen var under all kritik. Hon kastades ut i vuxenlivet utan några som helst grunder att stå på. Ingen hade någonsin visat eller förklarat så basala saker som hur man betalar räkningar. Vi fanns där när hon ville, vi pratade och smsade. Hon berättade att hon fått en bättre kontakt med sin biologiska pappa. Jag var glad för hennes skull, samtidigt som det oroade mig.
En morgon ringde telefonen pappa har slagit sönder hela huset, jag vill inte vara kvar här! Pappas flickvän har lämnat honom också. Får jag komma? Jag hörde allvaret och rädslan, självklart fick hon komma. Och så fort hon klev innanför dörren så såg jag samma tjej som den första gången jag träffade henne. Nedstämd, tillbakadragen och väldigt ledsen. Hon var tillbaka på ruta ett om inte ännu värre. Vi pratade och hon förklarade att hon inte ville sitta själv i en stad där hon inte hade någon, enbart minnen från hennes fosterfamilj, därför hade hon åkt till sin riktiga pappa. Samtidigt ville hon inte besvära oss, hon ville ju inte heller vara vägen för Victor.
Jag fick se filmer, sms och foton. Hon visade mig allt. Missbruket omkring henne var ett faktum! Och hennes ”familj” matade henne med att ”det är bättre att röka gräs än att gå till vårdcentralen om man mår dåligt, självmedicinering är den bästa” Föreställ dig att en pappa säger det här till sin trasiga dotter! Jag blir så arg bara jag tänker på det, fan vilket kräk! Om ni visste hur jag fått lägga band på mig själv för att inte göra dumma saker.
Det hela eskalera när hon blev tvingad till att röka, hon ville inte men kräket hotade med att sätta dit henne om hon inte gjorde det! Jag ringer soc och säger att du är en knarkare så skickar dom iväg dig! Denna gång var hon stark och jag tror det var det som räddade henne men samtidigt så kostade det henne en anmälan. Socialen trodde på kräket trots att vi i hennes närhet berättade om hur allt låg till. Det blev rättegång och hon dömdes till något som heter LVU – Lag med särskilda bestämmelser om vård av unga. Hon bodde hemma hos oss ett tag innan det bestämdes att hon skulle få flytta till ett boende i Söderköping.
Jag gjorde allt jag kunde för att få dom att tänka om men jag blev totalt motarbetad. Deras beslut var baserat på att hon var en knarkare. Frustrationen var total, vad skulle vi göra? Hon var ju ingen knarkare! Hur kunde det helt plötsligt bli så viktigt för socialen att bry sig om någon de struntat i flera år. Trots att hon upprepade gånger berättat hur hon mått och vad hon fått utstå. För det jag skriver om här är bara en bråkdel av allt hon fått genomlida under alla år.
Jag såg hennes rädsla, hon ville rymma. Jag går under jorden tills den dagen jag fyller 21 för då kan de inte ha kvar LVU:et. Jag förstod henne fullt ut, men samtidigt så visste jag ju bättre. Hur man än vrider och vänder på det så är det ju alltid bäst att gå den rätta vägen. Och förhoppningsvis så skulle de se hur fel de hade! Även hon visste ju innerst inne att det var rätt väg att gå. Dagen kom och innan hon skulle åka iväg till det här hemmet/boendet i Söderköping så var vi tvungna att åka till psykakuten och träffa en läkare. Där stod socialen och väntade på att ta henne ifrån oss, för det var så det kändes. Läkaren på psyk var ett stort skämt! Han visste inte ens varför han var där och vad han hade för syfte! Han sa det själv rakt ut. Jag tittade på en av kvinnorna från socialen och frågade om det var på riktigt!? Hon såg min irritation och lugnade mig med att hon skulle prata med avdelningschefen om det. Okej sa jag. Sen frågade jag dom om de kände den här tjejen och om de visste något om henne. Nej vi har bara anteckningarna från de tidigare ansvariga kollegorna på socialen. Vidare framåt efter att vi överklagat LVU-domen fick jag ta del av alla journaler och anteckningar via advokaten. Så mycket brister att jag blir mörkrädd, så mycket missar och så mycket skit att jag bara ville skrika rakt ut! Tex så stod inget om att hon bott hos oss i åtta månader, ingenting! Allt vi gjort för henne, allt jag förklarat alltså inget sådant har noterats! Det var då jag förstod hur illa det faktiskt var, jag menar hur kan det vara möjligt!? Alla de andra månaderna som hon stötvis bott hos oss, inget fanns med.
När hon väl kom fram till hemmet/boendet i Söderköping så möttes hon av olika sorts människor med olika problem. Men nästan alla hade missbruksproblem, mindre och större. Alla såg även henne som en missbrukare. När jag ringde och förklarade läget för personalen och sa att jag tyckte hon var på fel ställe så tyckte de att jag motarbetade hennes ”tillfrisknad”. Tillfrisknad??? Ja för hon är ju missbrukare och ska gå ett tolvstegsprogram! Det minsta hon behövde var att vara i en omgivning med missbrukare, däremot behövde hon träffa en psykolog som kunde hjälpa henne att bla komma över sorgen över att ha föräldrar som är missbrukare. Jag försökte vara objektiv, jag försökte sätta mig in i deras situation. Självklart sa alla såhär, förnekelse och brist på insikt var ju såklart vardagsmat för de som jobbade på det här hemmet/boendet. Bara tiden kunde visa hur fel de hade. Och undertiden så gjorde jag allt för att hålla henne över ytan. Men både tröstande ord och löfte om att jag skulle göra allt för att ta henne därifrån. Varje söndag fick man besöka henne, huset som ligger mitt ute i skogen. Långt ifrån sådant som kan störa. På väggarna inne i huset sitter det tavlor med texten ”gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnad” och ”ta det lugnt, gör det enkelt, en sak i sänder, lev och låt leva, det viktigaste först” Varje dag har de haft möten, alla dessa möten som är till för att hålla den dagliga självrannsakan vid liv och när man sitter i en ring så ska man gruppkramas. Det må hända att dessa möten hjälper någon men i mångt och mycket så ogillar jag kraven och sättet de ställer på alla dessa människor. Man kanske inte vill kramas med andra människor, men sådant tar man alltså inte hänsyn till. De har sitt sätt att jobba på och säger man emot så förnekar man sina brister och sitt missbruk. I oktober är det ett år sedan hon flyttade dit och jag har fört dagbok på allt som har hänt, allt jag fått ta del av och situationer som uppstått. Jag frågar och påpekar saker som jag reagerar på men i det stora hela så har jag haft en väldigt låg profil för att jag varit rädd för hur hon ska behandlas.
Jag och socialen har fått en annan kanske bättre relation idag efter att de fått reda på hur allt har varit. Men det smärtar i hjärtat att det ändå har tagit så lång tid och att de fortfarande ibland inte förstår hur allt har blivit såhär. Under hela den här perioden som varit så har hon fått uppleva saker som inte direkt gör någon trygg! Hon har varit rädd och behövt låsa sin dörr på natten. För någon som blivit både fysiskt och psykisk misshandlad så är det ju kanske inte det mest ultimata. Bli tvingad att dela hus med människor som är hotfulla och som hela tiden pratar om knark! När vi överklagade så gick jag in som vittne när det var dags för rättegång. Vi förlorade, fattar inte hur de kan försvara att en ung ensam tjej ska behöva bo och umgås som hon gjorde. Inte fick hon ha någon mobiltelefon heller, så vi kunde ju inte hålla kontakten när hon mådde som sämst och var rädd. Vissa klockslag fick vi prata en liten stund men då satt det alltid någon bredvid och lyssnade. Det var svårt för henne att berätta om hur hon kände och vad som hände runtomkring henne.
Allt detta har tagit väldigt mycket både tid och energi från oss, men det har varit värt det och jag skulle göra om det alla dagar i veckan. Nästan varje helg har jag själv varit i Söderköping eller tillsammans med hela familjen. Snart är denna mardröm över, vi finns ju här för den här tjejen och hon har blivit en i familjen. Jag önskar att vi hade träffats tidigare så kanske det inte hade behövt bli såhär. Jag vet inte, men man tänker ju så mycket och vänder och vrider på allt. Hennes dröm är att överkomma sin scenskräck och prata med andra ungdomar om vad hon varit med om. Stötta och finnas för andra som är i samma situation som hon varit i. Jag tycker absolut att hon ska göra det, vända allt det jobbiga till något bra.
Jag ser på min familj och känner sådan oerhörd tacksamhet. Tacksamhet och en ständig lycka över att just jag fått äran att bli mamma. Man kanske inte alltid kan ge sina barn allt man velat, men med trygghet en öppen famn och miljarder med pussar så är dom ganska så nöjda. Men det smärtar i kroppen att veta att alla barn inte får ha det såhär. Ett sommarlov, behöver inte alltid betyda glädje. Barn som lever i familjer med missbruksproblem, våld och psykisk ohälsa, tillbringa mer tid i dysfunktionella miljöer när skolorna stänger. Därför skulle jag vilja att alla ni som läser här kikar på maskrosbarn.org (både för barn och vuxna) det finns så mycket man kan bidra med. Minsta lilla kan ha stor betydelse och faktiskt också vara avgörande. Det finns idag ca 500 000 barn och ungdomar med en förälder som har ett missbruk eller som mår psykiskt dåligt. Kan vi med redan så många barn sträcka ut en hjälpsam hand så kan alla det, i alla fall lite grann
För ett tag sedan så fick jag ett brev som gick rakt in i hjärtat. Jag har nog aldrig fått något så fint. Jag frågade om jag fick dela med mig av det till er och det fick jag.
Kram / Madeleine