Virvelvinden Mathilde-Isabelle. Hon har blivit både lång och viljestark. Inget utan att lilla thildis får vara med och bestämma. Bortskämd med både pussar, kramar och överbeskyddande syskon. Vi fjantar oss nog lite extra också kanske. Den där sista lilla bebisen, man liksom håller fast i den sista bebistiden. Även om jag känner mig helt färdig med barnafödande så skulle jag ljuga om jag inte erkänner att det känns lite sorgset samtidigt. Det blir så definitivt när man bestämmer att det verkligen är den sista lilla bebisen. Och att man aldrig mera ska få uppleva den.
Micke har svårare att acceptera det, han har pratat om en till. Bara en sista. Men jag tror det börjar sjunka in i honom nu med att vi är färdiga. Det blir inga mera bebisar. Punkt. På något sätt så övertygar jag mig själv genom att skriva det. Vi har en stor underbar familj, ett fotbollslag med härliga ungar. Vi har mer än vad vi någonsin kunde drömma om. Tacksamhet beskriver inte känslan nog, vi är rikaste i världen!
Det har ju inte alltid varit lika självklart för andra som för oss att ha en stor familj. Och det är ingen lätt ”match” heller. Allt blir ju tio gånger mer, och med det menar jag inte nödvändigtvis i kläder eller i materiella ting. Vi har ett ansvar och omsorg för kanske många fler än vad andra har. Det kräver mer av oss föräldrar, vi måste vara föräldrar hela tiden. Vilket alla föräldrar är i praktiken men vi har inte tid att unna oss något annat än just bara det. Middagar, fester och andra tillställningar får ju alltid väljas bort. Nästan alltid för att vi valt detta liv. Nej man ska inte behöva välja, utrymme för båda delar i livet finns om man planerar. Väldigt lätt för någon med kanske tre eller fyra barn att säga. Men visst, såklart det ligger lite i det. Jag fattar poängen men för oss går barnen alltid först. Egentiden får man när det finns tillfälle, i vårt fall blir det var för sig i så fall. Men precis som alla andra föräldrar så kan vi längta lite efter det.
Några år framåt så kommer vi kanske få för mycket av egentiden, och då tänker man tillbaka på när alla barn var små. Vi lever här och nu, och Mathilde kommer vara den där sista bebisen ett tag till. Sen vet man ju aldrig, en del får sitt första barn eller kanske en sladdis efter att de fyllt fyrtio. Men vill jag börja om då? Jag kanske har barnbarn då? Livets efterrätt som det sägs. Annars kanske vi lever loppan då och gör sådant vi inte kunnat göra när barnen varit små? Gör vuxenrevolt. När barnen ringer och ber oss vara barnvakt till barnbarnen då är vi på Ibiza och röjer. Risken för det kanske inte är så stor men tanken är roande. Tur att man inget vet om framtiden kanske?
EmmyLou säger att hon ska ha många barn. När jag frågade hur många så sa hon kanske fem. Inte som mamma då? Tio barn? Hon tittade förvånat på mig och fick inte ihop matematiken. Jag tog upp fingrarna och började räkna upp alla syskonen. Men alla är ju inte här hela tiden, har du födigt alla dom? Har Victor varit i din mage med? Och Oliver med? Sen tittade hon förvånat på mig och sa jag trodde bara man kunde få fem barn? Lilla hjärtat du har ju nio syskon, så man kan få flera barn än fem. Som de får ihop det, eller inte får ihop det. Tanken slog mig ändå, oddsen är nog inte så stora men tänk om alla mina barn skulle få lika många barn som mig. Då skulle jag ha hundra barnbarn. Galet.
Min mamma säger alltid åt mig att skriva ner alla roliga saker som barnen säger. Det är roligt att kunna se tillbaka på när de blir äldre. Och varje gång någon av barnen säger något extra roligt eller uttrycker sina funderingar så tänker jag att jag faktiskt borde lyda hennes råd. Dock har jag inte gjort det. Men i veckan som kommer så ska jag köpa en tom bok som ska fyllas med barnens tankar, känslor och kommentarer.
Nu ska jag lägga mig bredvid min bebis, hon somnade i våran säng ikväll. Jag borde lyfta över henne till sin egna säng, men just inatt så vill jag ha henne nära. Jag har tränat på att göra absolut ingenting idag (nästan ingenting i alla fall), jag stängde tom av teven som alltid brukar vara på som sällskap. Jag lade ifrån mig mobilen och bara var. Det var skönt, men sen kunde jag inte hålla mig ifrån att inte göra någonting så jag sträckläste en bok. Ska berätta mera om den imorgon.
Kram /Madeleine