Långt emellan inläggen, jag vet! Jag har bett om ursäkt för det i varenda inlägg på sista tiden. Så jag tänker inte göra det mera. Livet i sin allra ärligaste form, det kommer saker emellan och min prio ligger inte på att fokusera på bloggen. Familjen går alltid först, jag tror ni känner likadant eller hur I dessa tider ordet kanske mer viktigt än någonsin att ha förståelse för varandra, man pratar om medmänsklighet och solidaritet. Så ser jag kommentarer från en del av er, huruvida jag sköter mitt jobb och inte för att jag inte uppdaterar här för eran skull. Det blir liksom lite osmakligt, hur kan några av er ens välja att lämna en sådan kommentar just nu?
Jag försöker ändå i de social plattformar där det är enkelt att uppdaterar lämna ett avtryck då och då. Det är enklare att lägga in en bild på Instagram. Att jag inte kan vara lika aktiv just nu är inget jag valt själv, och jag hoppas ni har överseende med det för stunden.
Ibland känns det som allt kommer på en gång, det ena avlöser det andra. Sen i september förra året så har det varit så mycket tuffa och tunga stunder så jag ibland bara velat kasta in handduken och ge upp. Nu hör ju inte det till min natur att göra det, inte ens tänka så egentligen för jag försöker alltid vara positiv och ger aldrig upp. Men fasen alltså, livet kan ibland kännas orättvist. Jag är så tacksam för min familj och alla fina stunder som räddat oss från att gå under. Ni som vet, ni vet. Ni har följt oss genom allt jag delat med mig av. Det har varit allt från misshandel, polisförhör, upprepade polisanmälningar, sjukhusbesök och ännu mera sjukhusbesök. Utredning hos logoped. Mycket att ta in och någonstans landa i.
Så äntligen när man känner att livet börjar vända igen så kommer det här skitviruset! Då blir helt plötsligen alla andra problem ganska löjliga i sammanhanget. Nej man ska aldrig jämföra, men Corona och dess påverkan på mänskligheten har verkligen påverkar mig så fruktansvärt mycket Jag är orolig för min familj och människor i våran närhet. Jag är orolig för hela världen just nu.
Och hör jag någon mer ens andas om att ”det är bara som en vanlig förkylning” så kräks jag! ”Vi kan inte sluta leva pga det här. Livet går vidare, inget att oroa sig för. Känn inte någon panik” Nej absolut inte, klart vi ska fortsätta leva precis som vanligt! Alltså vad är det med folk som tänker såhär? Jag förstår verkligen inte…
Har tänkt så mycket på det här de senaste veckorna så jag fullkomligt blivit helt matt. En del tar tydligen väldigt lättvindigt på det här, medans andra kanske ”hispar” betydligt mycket mera. Mellan det här så kanske vi ändå hamnar i någon slags ”lagomvärld”.
Jag är av den åsikten att jag tycker man ska stänga skolorna och det har i sin tur gjort väldigt många människor upprörda. Jag respekterar andras åsikter självklart men jag står för min tanke och min tro. Och vänd på det, det är väl bättre att ta det säkra före det osäkra? Om vi om ca två veckor ser att smittspridningen verkligen tagit överhand och vi faktiskt borde stängt skolorna och begränsat sociala kontakter för länge sedan vad gör vi då? Vi kan ju inte spola tillbaka tiden och tänka om. Förstår ni hur jag menar?
Sedan förstår jag också att det i praktiken krävs en oerhörd planering för just ett sådant beslut och det är väl just det som Sverige rustar för just nu. Sverige kan inte från den ena dagen till den andra ta ett sådant beslut utan att planera det. Det är den riktiga sanningen! Och lugn alla ni som oroar er för att det inte ska finnas någon samhällsviktig personal kvar om beslutet om skolstängning kommer. SJÄLVKLART ska personal finnas där det är viktigt! Och för dessa personer så kommer barnomsorg också finnas. Allt är inte svart eller vitt, tillsammans så kommer vi fixa det! Det ordnar sig.
Men just nu är hälsan absolut viktigast! Vi kan inte prioritera att lämna barnen på skolan och förskolan för att det är mest bekvämt. Jo det är faktiskt sant, jag har fått meddelande från arga människor som skriver till mig att skolan absolut inte får stänga för att deras barn annars blir uttråkade av att vara hemma. Man tror ju inte att det är sant men det är det!
Hur som helst, jag hoppas ni alla tar hand om er. Sätter familjen först och gör det ni kan för att stoppa smittspridningen. Tvätta händerna, undvik stora folksamlingar och stanna hemma om ni inte mår bra.
Känner man sig krasslig så kanske man kan be någon om hjälp med exempelvis handlingen, och har man inte möjlighet att fråga någon så kan man annars handla mat online från tex Ica. Det finns många olika alternativ. Vi ska inte heller glömma att många kanske känner sig ensamma just nu. Så tänk på att ringa till era nära och kära, eller varför inte skicka ett blombud. Vi måste trots allt det som händer nu se andra möjligheter och hjälpas åt.
Vi är lite snoriga och hängiga här hemma så vi håller familjen hemma tills vi alla känner oss bra. Då gäller det att man hittar på roliga saker för att fördriva tiden på ett bra sätt. Förutom att det är väldigt mysigt att ha alla hemma så kan det ju också såklart bli krävande. Vi är väldigt noga med att jobba på med skolarbete och göra läxor. Annars så spelar vi sällskapsspel, pusslar, tittar på film, målar, är ute i trädgården eller röjer med sådant som annars typ aldrig blir gjort. Jag har tex städat ur kökslådor, inte alls roligt men nödvändigt.
En dag så öppnade jag upp Ilmruds frisörsalong och Tuva-Li blev min första kund 🙂
Min lilla Tuvis Såhär fin blev hon efter att jag klippt henne.
Hon har länge tjatat om att hon vill ha en sidecut, dvs kort hår på ena sidan och långt hår på den andra sidan. Jag och Micke har väl gemensamt tänkt att vi kanske ska väntam med att göra en sådan tuff frisur tills Tuvis är lite äldre. Men damen höll inte med och klippte sig själv lite på ena sidan, och som ni vet så tar det ju en evighet innan håret växer ut så då bestämde vi att vi skulle klippa en page istället.
Tuvis brukar ju ha page och hon trivs väldigt bra med det. Hon blev så himla nöjd! ”Mamma nu har jag mitt drömhår” sa hon efteråt när hon tittade sig i spegeln och lyckan var total.
Nöjd tjej!
Vi hörs snart igen!
Kram / Madeleine