Höll på att skriva godmorgon, men det var ju länge sedan. Snarare godnatt om ett par timmar. Men jag hoppas ni fick sova gott och att veckan börjat bra.
Själv behöver jag nog inte svara på den frågan, i alla fall inte när det kommer till sömnen Veckan har börjat bra men min lilla bebis har sina dagar och sina nätter då han är mera aktiv och väcker mig. Följer exakt sitt mönster som han hade i magen. Två dagar mera vaken och aktiv och sen ett dygn när han mera lugn och sover mycket. Visst är det väl fantastiskt att de kan ha så tydligt mönster både i magen och utanför. Har aldrig tidigare varit med om att jag så tydligt har märkt av det med de andra barnen.
Jag har inte heller varit med om att jag känt mig så sårbar efter en förlossning. Det har verkligen varit känslosamt med allt. Svårt att sätta fingret på exakt vad som känns mest. Det är inte ovanligt att få baby blues, man får en lätt nedstämdhet. Oftast är det övergående och blir bättre på några dagar. Men har man otur så kan man få en förlossningsdepression. Men det är inte det jag har, kände inte alls av baby blues den här gången heller för det har jag känt av med några av de andra barnen. Jag är bara mera sårbar helt enkelt, som i en otrolig tacksamhet över livet på något sätt. Gråtglad, kan man säga så?
Sen har jag haft mera ont efteråt som jag tidigare skrivit. Och allt kring det påverkar ju mig såklart. Det däremot är det inte alla som förstår. Man förväntas ju vara den mamman man alltid varit annars, för alla de andra gånger har jag varit väldigt pigg och aktiv direkt. Sen att man har dagar som känns bättre och sämre beror ju helt på hur mycket man får tex sova på nätterna och inte. Jag tar alltid nätterna själv, men jag hoppas att vi snart kan bestämma oss för hur Micke ska vara föräldraledig så vi kan hjälpas åt lite mera kring den biten. Väldigt viktigt att få igång amningen i början och då är det ju jag som får ta den biten på nätterna såklart men när ”krabban” blivit lite större så kan jag pumpa ut mjölk eller så kan man ge tillägg hur man nu vill göra så pappan kan hjälpa till på natten.
Jag tror det är viktigt att man pratar som sådant här tillsammans. Kommer överens och hittar en vardag som passar för ens egna familj. Helt klart väldigt individuellt hur man vill göra, men den här gången vill jag verkligen att Micke tar någon pappadag i veckan redan från början. Tänk så mysigt för dem, och för mig.
Nog om det. Länge länge har William haft en dröm om att ta jägarexamen och han har under flera år varit med sin pappa i skogen. För det är ju deras grej, ibland ska jag väl erkänna att jag skäller på Micke för att han har så mycket ”fritid” jämfört med mig Men när jag ser honom med William så blir jag glad.
Och efter några år i skogen där han fått mycket erfarenhet och med en del teoriplugg så har nu William tagit sin jägarexamen. Äntligen! Som han längtat efter detta. Nu behöver han inte gå precis bredvid sin pappa i skogen när de jagar längre, nu är han jägare själv. Så stolt över honom En lugn och trygg jägare. Grattis till din jägarexamen William!
Här är en bild på William precis när han hade klarat teoriprovet. Lättnaden då var otroligt skön, ja för oss alla tror jag . Jag visste hela tiden att han skulle klara det, för han är så in i sjutton noga med att lära sig allt och plugga. Och jag tror att han innerst inne visste att han skulle klara det också, men ändå var han nervös. Man tar inte ut något i förskott som han säger. Men här var det klart!
Vi var i Finspång och gjorde teoriprovet, likaså gjorde han älgbanan och uppskjutningen där. Dock så får man inte göra alla moment på samma dag, så han fick åka dit två gånger. Men vid första tillfället så var jag, bebis och de två minsta tjejerna med. Och det fanns en väldigt speciell anledning till det.
Det trevliga sällskapet Vi var hemma hos Therese, som är mamma till Ellen som jag tidigare skrivit om i bloggen. Ellen har Selektiv Ätovilja precis som Mathilde har, och vi har i flera flera år pratat med varandra. Vi lärde känna varandra via sociala media faktiskt och jag är evigt tacksam för det, för jag har fått så mycket stöd och kärlek från Therese i kampen om hjälp. Och nu ä n t l i g e n fick vi träffas på riktigt för första gången. Thereses man Mattias håller i prov till jägarexamen. Flera saker i livet som korsat våra vägar kan man säga.
Många frågar om SÄ och därför länkar jag till ett gammalt inlägg. Klicka HÄR för att läsa mera om hur det gick till när vi fick hjälp med Mathildes selektivas ätovilja.
Mathilde såg också framåt att få träffa Ellen, det blev ett väldigt fint möte och Mathilde har sedan de träffades pratat så mycket om sin vän Ellen. Att hon är snäll, hon lekte med dem och så fick Mathilde en lila hårsnodd som hon nu stolt bär på sin arm.
Jag tyckte också att det var så fint att Ellen var så öppen med sin knapp på magen, det är inga konstigheter med den. Och Mathilde fick hjälpa Ellen att spola rent slangen med vatten efter att Ellen fått sin mat därigenom. Det kan vara olika för alla säger Mathilde och berättar att hon fått ta sprutor i låret på grund av sina brister. För barn behöver inte krångla till det, det är vad det är utan att man måste göra en stor grej utav det.
Lillebror råkade visst charma Therese och familjen också. Tror till och med att jag hörde att Therese dotter sa att de gärna skulle vilja ha ett syskon till. Dock var nog inte pappa Mattias med på dom noterna
Ellen, Therese, Nellie och lilla krabban
Mathilde lånade stolt ut sin lillebror till Ellen. Och krabban tyckte det var superkul. Han är bara tre veckor men så himla med allra redan. Man ser verkligen hur han försöker prata och han ler tillbaka och det är väldigt tidigt. Roligt att jag fick med det på bild.
Hej Ellen du är söt och rolig tycker jag!
Själv gosade jag med den här lilla raringen. Har ni sett så gullig! Så charmig hund med mycket personlighet.
Det var så roligt att träffa Therese och hennes familj och jag är helt säker på att vi kommer träffas många flera gånger.
Till helgen ska vi fira Williams jägarexamen. Kanske med lite god mat eller så. Inte helt lätt att ta jägarexamen, läste häromdagen på jägarförbundet att det endast är 50% av alla som skriver teorin som blir godkända. Och med den statistiken så förstår man ju att det är svårt. Jag är ju också lite sugen på att ta den, men just precis nu så finns inte tiden till det.
Kram / Madeleine
