Livet som minst i familjen Deus klagar inte, men ibland blir det lite väl mycket pussar kanske
Vi kan i alla fall fira att vi inte behöver använda pariboy (inhalator) just nu, 4 veckor med kortison och lite antibiotika har gjort susen för den här lilla killen. Mathilde har lyckats få i sig sin antibiotika med, för första gången i livet! Inte mycket att fira tänker ni, men för oss så är det jättestort eftersom hon lever med selektiv ätovolja.
Livia däremot har fortfarande dåliga blodvärden, låga trombocyter. Imorgon ska vi till onkologen i Linköping och ta en massa nya prover som vi inte tagit tidigare och träffa en hematologläkare. Känns bra men också väldigt läskigt.
Jag försöker vara positiv men något säger mig att våran lilla tjej kommer att behöva leva med den här blodsjukdomen och det gör mig så ledsen. Jag vill inget annat än att hon ska bli frisk. En dag i taget
Fruktansvärt jobbigt att leva med oron, jag försöker verkligen ignorera den. Men hur jag än gör så kommer den tillbaka när man minst anar. Så känner jag mig lite dum, varför ska jag vara så förbannat orolig för? Det här är ju en ganska snäll sjukdom även om det anses vara en allvarlig blodsjukdom.
Men det är väl inbyggt i oss föräldrar. Det skulle vara mera konstigt om man inte kände oro.
Kram / Madeleine
