Det har varit en tuff tid. Känns som mina tårar är slut, men trots det är sorgen kvar och vägrar släppa sitt grepp om mig. Att förlora en vän som alltid funnits är svårt, det är förbannat svårt. Det skulle inte bli så här, vi hade så många andra planer. Vi skulle träffas, våra barn skulle träffas och vi skulle skratta.
Och barnen, jag tänker så mycket på barnen. Det finns inga ord som beskriver hur deras sorg är. Bottenlös och oändlig. Jag känner mig tom och ledsen, även fast jag lovade Hannah att jag inte skulle känna så. Tänk på alla fina saker, allt vi har upplevt och fira livet! Just det har fått en annan innebörd för mig den senaste tiden. Och jag lovar att jag verkligen ska försöka fira livet mera, men just nu är det svårt.
Var rädda om er och uppskatta varje dag ni får med era närmaste.
