Idag stannade världen upp. En internationell tyst minut för de liv som släcktes så brutalt i Örebro. En minut av stillhet, men också en minut som ekade av smärta, saknad och den ofattbara orättvisan i att någon aldrig kom hem igen.
En vecka har gått sedan det värsta massmordet i modern svenska historia. Och jag har så svårt att ta in vad som har hänt. Det är ofattbart.
Jag har tänt ett ljus. Ett litet ljus som inte kan förändra det som hänt, men som får brinna för dem vi förlorat. För deras familjer, deras barn, deras vänner som nu tvingas leva vidare i en verklighet som aldrig kommer bli densamma. För alla drabbade, vars liv raserades på ett ögonblick.
Vi behöver varandra nu. Vi behöver visa att kärleken är större än hatet, att vi står enade i sorgen, att vi aldrig accepterar våld som en del av vårt samhälle. För varje liv som togs ifrån oss finns nu en tom plats, ett hjärtslag som tystnat – men också ett ansvar för oss alla att bära vidare deras minne med värdighet och omtanke.
Låt oss aldrig vänja oss vid detta. Låt oss vara ljus i mörkret.
För Örebro. För de vi saknar. För kärleken.
🕯️❤️
