Första juni. En sommardag med doft av nyklippt gräs, värme som smyger sig in under huden och den där förväntansfulla känslan som alltid följer med när någon man älskar fyller år. Tuva har blivit tonåring. Tretton år. Hur är det ens möjligt?
Det är någonting magiskt i att få vara med och se sina barn växa upp förändras och formas, men också något som gör lite ont i hjärtat. Jag vet att många av er känner igen er. Tiden springer, och vi hinner knappt blinka förrän vi står där med en tonåring framför oss. Ett barn som börjar bli stor. En flicka som för varje dag kliver ett steg längre ifrån, men också närmare sitt eget jag.
Vi firade henne med jordgubbstårta (såklart!) och massor av kärlek. Tuva strålade. En sån där genuin glädje som bara barn, eller tonåringar kan ha när dagen är deras. Hon höll tårtan med stolthet, och det slog mig hur mycket trygghet det finns i de där enkla, vardagliga stunderna. Tårta på en glasfot, leenden i trädgården, grönskan som ramar in det lilla livet som egentligen är det största vi har.
De senaste dagarna har jag också försökt komma ikapp med trädgården. Det går lite trögt, om jag ska vara ärlig. Jag ligger visst efter, som vanligt den här tiden på året. Nya projekt har gjort att jag börjat i helt fel ände, men det gör egentligen ingenting. Det blir nog bra i slutändan, det blir det ju alltid på något märkligt vis.
Ett av de där nya projekten har dock gett mig rejäl beslutsångest. Jag har börjat planera en ny rabatt med perenner ni vet, en sån där som ska blomma, spraka och leva från tidig vår till sen höst. Och gärna med lite vintergrönt också, så det inte blir så naket under de kalla månaderna. Men alltså… The struggle is real! Det finns så otroligt mycket vackert att välja mellan, och jag snurrar lätt in mig i färgkartor, blomningstider och kontraster. Jag vill hålla mig till en viss färgskala, mjuka toner som harmonierar och då minskar alternativen ganska snabbt. Och som om det inte vore nog så är jag också fast besluten att jobba med olika höjder. Det ska bölja och skifta, ge känslan av en levande målning. Det blir nog bra när jag väl bestämt mig…
Jag tänker ofta på det. Hur livet inte måste vara så himla märkvärdigt för att kännas meningsfullt. Det är inte alltid de stora äventyren som gör störst avtryck, utan snarare det där lilla som händer mellan allt annat. En blick över köksbordet. Ett samtal i bilen. En hand som håller i ens utan att man bett om det.
Och ibland, mitt i allt som känns stressigt, svårt eller oöverkomligt, behöver man bara stanna upp och titta på sina barn. Eller sin tonåring. Då landar allt igen.
Grattis vår älskade Tuvis. Du är klok, rolig, snäll, eftertänksam och alldeles alldeles underbar. Vi är så stolta över dig ♥️
Ett stort grattis till Tonåringen. Kan bara hålla med åren går så himla fort, barnen växer och blir vuxna. Tror att man blir bättre på att stanna upp och ta vara av tiden när man passerat en viss ålder. Jag kan som du skriver sitta med min kopp kaffe och bara njuta av stunden på ett sätt jag inte kunde innan. Gläds med barnen och älskar att se deras lycka.
Ha en fin sommar och njut av din familj och trädgård ❤️