Hemma igen efter en otroligt lärorik och rolig kurs i Linköping. Mina torsdagar är heliga. Jag älskar att plugga och jag älskar att fördjupa mig i det jag tycker är absolut roligast – foto, photoshop, konst och skapande.
Just den här torsdagen fick jag verkligen en aha-upplevelse. Ni vet när man har gjort saker utan att veta om det? Och när man väl får reda på det och verkligen kan utnyttja den förmågan ännu mera, ja så slutresultat blir ännu bättre. Vilken grej alltså! Svårt att förklara exakt vad jag pratar om, men det hela handlar om bildkomposition, färgcirkel med komplementfärger. Hur människan läser in en bild. Bildteori med triangelkomposition, diagonalkomposition, tredjedelskomposition och femtedelskomposition.
Man kan gå tillbaka så långt som till när Leornado Da vinci var verksam. Det hela handlar om det jag skrivit om här ovan, så inte för inte filmen Da Vinci koden blev till. Det ligger ju rätt mycket verklig vetenskap bakom de filmerna. Så spännande och intressant.
Och som jag skrev så har man mycket av det här i sig redan. När jag tittar på många av mina bilder så ser jag tydligt hur min syn på en bild blivit en komposition enligt triangelkompositionen och även tredjedelskompositionen med tydliga brytpunkter. Och nu när jag vet om hur man oftast läser av en bild positivt eller ja negativt beroende på vad man vill få ut av sin bild så vet jag ju mera hur jag ska tänka när jag ska bygga upp en bild. Detsamma gäller med färgen.
Jag ska inte nörda in djupare på det nu, ni kanske inte ens tycker det är roligt Men i alla fall, jag känner en otroligt tillfredsställande aha-känsla över det hela. Och med också så utvecklas jag och tycker det är roligt.
Mathilde har varit väldigt mammig idag, som alla dagar. Hon har mig kring lillfingret haha. Älskade lilla busfrö. Orden börjar komma mera och mera. Mamma, pappa, lampa, apa, bil, Victor, Eja (Engla-Freja) hej, hejdå, namnam (”godis”) och en massa andra ord. Hon ljudar hela tiden och försöker få fram meningar. När man inte förstår henne så blir hon vansinnig.
Det är så olika när barn börjar prata, Victor var supertidig, medan Oliver istället var lite sen. Sen jämnar det oftast alltid ut sig i slutändan ändå.
Älskar dom här dressarna, så himla söta. Kommer ihåg när det blev poppis med sådana här dressar, eller one piece som de kallades för. Alla skulle ha sådana
Imorgon ska jag till studion och städa lite. Jag kanske delar in allt i komposition, och bygger upp allt helt nytt hahaha
Kram / Madeleine