De är oemotståndligt söta och har små små små söta fingrar. Doften av bebis är beroende framkallande. De växer och man får ögonkontakt med dessa små förtrollade ögonen. Ett leende växer fram och alla framsteg känns som ett mirakel. Man skulle kunna göra vad som helst för dessa små liv. För de kommer alltid vara ens små bebisar. Eller hur?!
Glöm det! Helt plötsligt är de uppkäftiga, gör inte alls som man säger, skrattar åt allt och säger för det mesta oooooorka. De sover gärna bort hela förmiddagarna och tror att de vet allt om allt trots dåliga betyg i skolan.
Jag ledsen om jag precis förvandlat din söta lilla bebis till ett monster, men tonåringar är utsända av djävulen. Det är jag nästan helt säker på!?
I stundens hetta kanske jag överdriver en smula. Victor har precis låst in sig på toa. En del läser kalle anka eller någon annan tidning när de ska göra sina behov. Victor har med sig sin laptop. Varför gör man så? Vem vill på riktigt sitta på toaletten och surfa samtidigt som man bajsar? Jag sliter mitt hår och känner att tålamodet tryter. Jag vet det hör till, tonåringar får vara jävliga. Men måste dom vara sååå jävliga? Krångliga och konstiga.
Jag måste verkligen förneka att jag varit en sån tonåring. Jag var ju precis i tonåren och var inte alls sån.
Jag kanske kan förvandla honom till en söt liten bebis igen? Om jag ger honom barnmat? Tar på honom blöja och säger pluttinuttgulleplutt?