Varit lite tyst här inne ett tag. Jag försöker verkligen hitta en balans i livet, men just nu känns det svårt. Det har varit så mycket den senaste tiden. Sjuka barn, sjuka föräldrar och ännu mera sjuka barn. Och så allt annat i ens vardag som tar tid. Både jag och Engla-Freja har fått antibiotika utskrivet av läkaren. Vi var på vårdcentralen i fredags och de konstaterade att vi båda hade bihåleinflammation. Detta förbaskade virus som vi dragits med sedan i påsk är så jobbigt! Men nu måste vi väl ändå kunna se slutet tänker jag.
Värst har detta varit för Deus och Livia. Framför allt Livia som får ITP pga virus och infektioner. Eftersom det här har varit långvarigt för hela familjen så har det tagit extra hårt på Livia. Hennes lilla kropp hinner inte läka förens det är dags igen, och då sjunker hennes trombocyter. Hon har legat lågt nu i 4 veckor. Så har det inte varit tidigare, hon har alltid repat sig och fått bra värden. Men inte den här gången. Hennes kropp är full av blåmärken och jag blir ledsen när jag ser det.
Man kan ju säga att det har varit lite mycket motgångar i vårt liv nu ett tag. Och en ”olycka” kommer sällan ensam, nästan så man bara går väntar på nästa ”tråkighet”.
Men jag försöker att vara postiv. Se det fina allt, och tänka att det kunde varit värre. Det hjälper faktiskt att ha en positiv inställning.
Deus är mycket piggare och för det är vi väldigt glada. Hans härliga skratt smittar av sig.
Han är en försiktig men modig liten kille. Älskar sina syskon mer än allt annat. Så fort de kommer hem från skolan så lyser han upp som en sol.
Det bästa han vet är vatten och att sjunga. Två saker som kan underhålla honom länge. Jag kan bara tänka mig hans lycka när vi kommer att vara på stranden mycket i sommar. Ingen badkruka där inte!
Ta hand om er!
Kram / Madeleine
