Jag blir så jäkla glad när jag läser era kommentarer här på bloggen och på instagram. Klart vi ska ge våra barn en bra start i livet. Det är ju här välfärden börjar. Och jag tror som många andra att det är vi föräldrar som måste ifrågasätta och visa att vi inte tycker att det är okej att våra barn ska få en otrygg barnomsorg. Och med det så menar jag inte att våra pedagoger gör ett dåligt jobb, tvärtom personalen på förskolan gör ett fantastiskt arbete med barnen. Och man kan ju gräva sig djupare och djupare i frågan. Det är inte bra för barnen att vara i för stora barngrupper, de blir inte sedda, känner ingen trygghet och kan inte inte utvecklas pedagogiskt. Det i sin tur kan leda till andra problem senare i livet. Och hur mår personalen av dessa stora barngrupper, att alltid behöva känna sig otillräcklig och konstant vara stressad. Vad blir följderna?
Till något annat men som också handlar om barn. Jag är verkligen usel på att följa bloggar men ibland så när tiden finns så kikar jag in lite här och där. Idag så hamnade jag hos Isabella Löwengrip ”blondinbella”. Det andra gången jag läser på hennes blogg, jag gillar den utseendet, stilen och sättet hon skriver på. Hon har visioner och en positiv anda. Isabella har ju som nästan alla vet blivit mamma till en liten Gillis. På bloggen hittade jag ett filmklipp där hon beskriver sin förlossning. Jag skrattade när jag lyssnade på henne, och kände hennes glädje över att just blivit mamma. Tänkte tillbaka på när jag själv blev mamma för första gången. Ja det kändes precis som hon utstrålade, lycka över att ha vunnit det största priset i livet! Ni kan ju tänka er hur lycklig jag är. Och det låter kanske helt otroligt, men varje förlossning och varje barn har varit helt unikt. Känslan har varit densamma varje gång.
När jag skrev om när Tuva-Li kom till världen så fick jag en kommentar som störde mig så otroligt mycket, ja fortfarande en idag. ”Herregud du beskriver din förlossning precis som det var första gången, du har väl gjort det här så många gånger nu, så speciellt var det väl inte” Men jo det var lika speciellt att förlösa mitt åttonde barn som mitt första barn. Ni kan läsa om det och se bilder från förlossningen HÄR. Det var så otroligt häftigt!
Det känns lite konstigt när jag tänker på att jag aldrig mera kommer att uppleva det vackraste i världen, det största i livet som en människa kan vara med om. Att bära sitt barn i nio månader och att till slut få ha det i sina armar. Det är mäktigt! Nu har jag lärt mig genom åren att jag inte kan lova något sådant, för visst finns tanken om en liten sladdis. Men nej det ska inte bli några mera. Eller?
Hur har ni andra flerföderskor känt inför de andra förlossningarna? Känner ni som jag att det var precis lika speciellt som första gången?
Måste visa en lien julklapp som kom på posten häromdagen. Halsband och armband från www.saharasilver.se
Jag är svag för stjärnor, det är så fint! Julklapps tips 🙂
Nu ska jag knyta mig, det blir en tidig morgon..
Kram ♥