Så apprå på mitt senaste inlägg. Jag fick ett mejl från min anonyma gästkrönikör. Hur som helst alla har vi våra åsikter, men hur långt får man egentligen dra dessa åsikter? Eller är det så att vissa barnlösa människor inte riktigt kan förstå föräldraskapets logik? Var god hjälp mig att förstå. Håll till godo…
Förnimmelse från en förstörd lunch – borde ammande mammor förbjudas?
Detta matnyttiga ämne känns vid första en första anblick väldigt svalt och inte alls speciellt anmärkningsvärt, rent av logiskt. Bebisar behöver äta och mammorna har maten. Men eftersom vi återigen har med det mänskliga släktet att göra, slutar logiken där. Den går inte längre. Faktum är att den mänskliga logiken och dess lokomotiv, Det sunda förnuftet aldrig någonsin lämnat stationen. Det står där det står, fastrostat på rälsen och ingen vet hur man gör för att tända ångpannan. Och vem säljer biljetterna?
Som människa har man i regel en relation till nästan allting runt omkring en. Vare sig hon vill det eller inte så reagerar människan på olika situationer och stimuli. Eftersom ingen reaktion också kan ses som en reaktion är det svårt att argumentera emot detta påstående. Personligen har jag alltid ungefär samma relation till ammande mammor som jag hade till döda djur när jag var liten. Ni vet, det var lite skrämmande det som låg där på vägen, men man kunde inte låta bli att titta och ibland när ingen såg, peta på det med en pinne.
Ammande mammor på stan är också någonting som ofta berör, men de som har en åsikt om fenomenet är ofta just ammande mammor? Klagomål är inte frekvent förekommande och debatten känns inte Berlusconi het. Men ändå på något sätt anses det vara en rättighet som skall försvaras till varje pris. Även fast det egentligen inte sker några drastiska eller allt för aggressiva krigsförklaringar mot hungriga bebisar runt om i samhället, så krigar ofta de flesta mammor lika hårt för rättigheten att visa pattarna offentligt som tyskarna gjorde för att behålla vissa stränder på 40-talet. Men skillnaderna mellan tyskarna på 40-talet och mammorna i 2000-talets Sverige är att tyskarna faktiskt blev anfallna och anfallna med all rätt.
Vad gäller mammorna på stan så blir de inte ansatta på samma vis som de franska stränderna blev, vilket de heller inte borde. Det vore konstigt och tragiskt om det vore så. Bebisar måste äta och mammorna har maten. Inga problem, eller?
Jag var tills för ett tag sedan lyckligt oberörd och inte alls drabbat av fenomenet, offentligt ammande. De flesta mammor jag sett ägna sig åt detta sitter i en park eller längst in på något fik, där de diskret utövar en av många moderliga plikter. Men moderna vänner ondgör sig till och från över fenomenet. Jag förstod aldrig grejen på klagomålen. Och när jag inte förstår att klaga på eller ställa mig skeptisk till något, då mina vänner är det ofta ingenting värt att älta. När det kommer till att störa sig på människor i min närhet är jag Zlatan.
Och alla mammor där ute, missförstå mig inte nu. Jag förstår att livet tar en helt ny vändning när det lilla knytet anländer. Jag förstår att det inte är lätt att få allting att gå ihop. Jag förstår att tiden försvinner och att prioriteringar ändras. Jag förstår också att det inte alltid är superlätt att vara morsa, speciellt inte på stan.
Ibland kan jag inte låta bli att tycka en smula synd om er när ni drar förbi. Speciellt ni som ser ut som ett kringresande tivoli, med vagnar, påsar, ballonger, djur och tillhörande studsande dvärgar. Jag förstår också att er bebis behov och default -kroppsvätskor snart blir en stor del av er vardag, vilket gör att man får anta att allt kladd, alla ljud och moderskänslor snabbt kokas ihop till en gryta av normalitet. Bebis är hungrig, patte fram. Bebis luktar illa, ny blöja fram. Bebis skriker, napp fram.
Men allting har sin tid och sin plats. Frågar man Olle Waller eller Katerina Janouch är det helt och fullt naturligt att ha en trekant med två schimpanser, men det är troligtvis inte helt acceptabelt att ha det under fruktstunden på dagis? Eftersom det antagligen skulle lämna en hel del chockskadade och hungriga barn efter sig (risken finns kidsen inte skulle vara ap-sugna på banan efteråt).
Återigen, jag förstår helt och fullt läget. Tivolit har parkerats, alla vagnar slagits upp, nallebjörnarna hängts fram och choklad tombolan monterats. Ni sitter äntligen på serveringen i lunchrusningen och äter. Ni har kommit ut i vardagen efter ett litet uppehåll och trots att nattsömnen varit sådär de senaste månaderna går det att konversera och läsa en tidning utan att somna. Ni ser människor i rörelse, det känns kanske som en del av samhället igen? Men det är ett samhälle som kanske inte alltid visar den största hänsynen till er vagn och nya liv. Människor kanske inte tar den hänsyn som förväntas? Så varför anstränga er när den lilla stund av lugn helt plötsligt tar slut? Bebis hungrig, patte fram.
Här skulle jag vilja höra visslan från det sunda förnuftet, jag skulle vilja sitta i restaurangvagnen med en kaffe och titta ut över ett vindlande landskap. Jag skulle vilja vara säker på att det sunda förnuftet i sakta gemak tuffar på. Kolet som driver det kommer aldrig ta slut, rälsen är lagd och Jesse James moderna dito kommer inte knuffa ut en stenbumling i dess väg. I ett extremliberalt samhälle läggs allt ansvar på individen och individen tar ansvar. Det är en vacker tanke.
Tänk om det var så att det sunda förnuftet var så djupt rotat hos människan att vi alltid kunde luta oss tillbaka på det? Tyvärr fungerar den tanken lika bra i praktiken som kommunism. Det behövs lagar, regler och förbud för att stävja idioti. Att det sedan finns lagar, regler, förbud samt utövare av dessa som både är idioter och främjar idioti är ett helt annat problem. Ett problem för en annan tid och en annan plats.
Eftersom jag under min lunch häromdagen hamnade mitt i en mammas vardag kan jag inte låta bli att börja revidera mina tidigare svala och inte helt oväntat likgiltiga känslor gentemot mina gnällande vänner. Vad detta säger om mig som människa, låter jag vara osagt. Av den enkla anledningen att jag just är människa. När människor börjar analysera andra människor på djupet tenderar det ofta att sluta i vita huset eller som en krönika i Metro.
Bebis var hungrig. Så långt hade bebisen min sympati, jag var också hungrig och på gränsen till att börja gråta (men av helt andra anledningar än bebisen skulle det visa sig). Bröstet åkte fram. Tutten och bebisen var lokaliserad uppskattningsvis exakt 150 centimeter snett till höger om mig. Igen, en liten parantes för att undvika eventuella missförstånd, jag gillar bröst lika mycket som någon annan snubbe. Jag kanske inte är ett lika stort fan som vissa vänner, som stannar upp och tittar med en något längtande blick när en luftballong flyger förbi, men nästan.
Vad jag inte behöver är bröst, mjölk och skrikande bebis där och när jag äter. Precis som när oskulden rök i ett helt annat sammanhang blev jag lite chockad och förlägen. Jag kopplade inte riktigt vad i helvete som höll på att ske precis snett till höger om min lunch. Bebisen skrek, mjölken rann och mamman fortsatte läsa sin bilaga till expressen som om det vore det mest naturliga i hela världen. Vilket det också var, för henne. Människan är och förblir ett vane djur. Upprepa någonting du inte är helt bekväm med 300 gånger så kommer du förstå vad jag menar, det gäller allt från extremskidåkning till användandet av stol-piller.
Men eftersom jag långt ifrån avskyr bebisar utan tvärtom, så försökte jag ha överseende och ägna mig åt min lunch. Det kommer troligtvis inte vara sista gången i lillens liv som han kommer tycka att hans föräldrar kanske beter sig lite tvivelaktigt. Långt om länge reagerade lillens mamma på att han fortfarande skrek och konstrade sig, trots att han fått mat. Hans problem grundade sig självklart i någonting han åt för flera timmar sedan. Vilket också hans kära mamma började förstå. Skönt, tänkte jag då kommer mamman avlägsna sin bebis och i förlängningen också sitt bröst från min lunch.
Det gjorde hon också, hela vägen till andra sidan av den glasvägg som någon inredare funnit estetiskt tilltalande att placera till vänster om mitt bord. Där slet hon av lillkillens byxor och blöja. Brunfärgade tvättservetter flög omkring som konfetti på en hockeymatch. Mamman pratade med lillkillen som låg där och log. Hon tog ingen som helst notis om kladdet som förevigt förstört köttbullar och potatismos för mig. För henne var det så naturligt det kunde bli och jag förstår henne. Hennes barn, hennes bröst, hennes spyfläckar på tröjan, hennes bajs, hennes blöjor. Och så ska det väl också vara, men bara det inte är i närheten av mig när jag äter. Jag såg på mina stackars lingon och ville gråta, men vågade inte riktigt då jag fruktade att jag kanske skulle åka på samma behandling som lillkillen. Vilket troligtvis skulle känts lite obekvämt.
Vad ska man då dra för slutsatser av dessa två stycken ovan?
Precis som rökning måste ammande mammor förbjudas där mat serveras. Det är inte konstigare än så. Några få förstör för alla mammor med sunt förnuft. Förstör för alla mammor som med stil, finess, diskretion och ett sjätte sinne som inte ens spindelmannen kan mäta sig med, rattar runt sin vardag. Tyvärr blir det kontentan av min lunchupplevelse. Om en öppen och liberal attityd som säger, använd ditt sunda förnuft när du rör dig bland folk, och det leder till amning på stan, som leder till amning där man äter lunch, som leder till bajs där man äter lunch så finns ingen annan utväg. Tänk er ett vägnät och trafik utan några som helst regler. Visst, merparten av bilförarna skulle säkerligen köra inom sin förmåga. Men några få skulle tappa kontrollen och balla ur fullständigt, vilket i sin tur skulle drabba hungriga och oskyldiga medtrafikanter.
Är det okej för mig att stå och kissa utanför fönstret där du äter lunch?